Farliga Landskrona - Del 31
Såg en man sitta och vänta på bussen idag vid biblioteket. Han var antagligen en bit över 60, då hans hår var ordentligt gråsprängt. Han hade, den omgivande stadsmiljön till trots, kamouflagekläder på sig. Inget alltför märkvärdigt med detta kanske. Det intressanta började först när bussen kom. Busschauffören såg honom nämligen inte, och körde helt sonika förbi utan att stanna (så kan det gå om man är kamouflerad, får man anta). Till följd av detta blev mannen fly förbannad.
Han skrek rakt ut. Han gestikulerade hej vilt. Han sparkade och slog på busskuren, på lyktstolpar och papperskorgar runt omkring honom. Efter ett par minuter så såg det ut som om han lugnat ner sig en aning, då han satte sig ned igen. Men skenet bedrog snabbt, efter bara ett par sekunder så var han på benen igen, skrikandes och sparkandes som en annan vettvilling. Denna procedur upprepade sig om och om igen under lite drygt 9,5 minuter, och det var ett minst sagt fascinerande skådespel.
Arga människor har alltid fascinerat mig. Kanske för att jag inte är empatisk nog för att kunna sätta mig in i vad som rör sig i deras huvuden, just i de där ögonblicken av ursinne? Jag vet inte. Det är något tilldragande och fängslande över hela det irrationella handlingssätt, som ett ordentligt raseriutbrott utgör. Aldrig i hela mitt liv har jag lyckats bli ens i närheten av så pass förbannad som den här mannen blev, över något så pass trivialt som att missa en buss. Vad för sorts människa blir så här arg? Och hur mår man egentligen, om man flyger i taket över att behöva sitta och vänta en stund på nästa buss? Den enda rimliga förklaringen torde väl vara riktigt lågt blodsocker?
Jag såg exempel på detta beteende nästan dagligen när jag jobbade i tunnelbanan, och jag kunde aldrig slita bort blicken. Ibland önskar jag att något ska hända, som får mig att bli riktigt jäva arg. Bara så att jag får känna på vad det handlar om. Men det händer liksom aldrig. Och jag har svårt att föreställa mig att det någonsin kommer att hända heller. Suck. Dömd till att ta saker med en klackspark. Livet är fan i mig hårt ibland. (obs, satir)
Andra bloggar om: Landskrona, humör, satirHan skrek rakt ut. Han gestikulerade hej vilt. Han sparkade och slog på busskuren, på lyktstolpar och papperskorgar runt omkring honom. Efter ett par minuter så såg det ut som om han lugnat ner sig en aning, då han satte sig ned igen. Men skenet bedrog snabbt, efter bara ett par sekunder så var han på benen igen, skrikandes och sparkandes som en annan vettvilling. Denna procedur upprepade sig om och om igen under lite drygt 9,5 minuter, och det var ett minst sagt fascinerande skådespel.
Arga människor har alltid fascinerat mig. Kanske för att jag inte är empatisk nog för att kunna sätta mig in i vad som rör sig i deras huvuden, just i de där ögonblicken av ursinne? Jag vet inte. Det är något tilldragande och fängslande över hela det irrationella handlingssätt, som ett ordentligt raseriutbrott utgör. Aldrig i hela mitt liv har jag lyckats bli ens i närheten av så pass förbannad som den här mannen blev, över något så pass trivialt som att missa en buss. Vad för sorts människa blir så här arg? Och hur mår man egentligen, om man flyger i taket över att behöva sitta och vänta en stund på nästa buss? Den enda rimliga förklaringen torde väl vara riktigt lågt blodsocker?
Jag såg exempel på detta beteende nästan dagligen när jag jobbade i tunnelbanan, och jag kunde aldrig slita bort blicken. Ibland önskar jag att något ska hända, som får mig att bli riktigt jäva arg. Bara så att jag får känna på vad det handlar om. Men det händer liksom aldrig. Och jag har svårt att föreställa mig att det någonsin kommer att hända heller. Suck. Dömd till att ta saker med en klackspark. Livet är fan i mig hårt ibland. (obs, satir)