Topp 5: Följeslagare (från #9 och framåt, obs obs)

  1. Amy (och Rory)
  2. River
  3. Rose
  4. Clara
  5. Donna
Räknas nästan: Jack

Topp 10: The Beatles

Den här listan var inte lätt att få ihop. Hade lätt kunnat spåra ur till en topp 50 om jag inte varit disciplinerad.
 
...
 
Nu blev jag sugen på att göra en topp 50 istället. Nå, det får bli en annan dag. Här är tillhörande playlist
  1. Hey Jude
  2. Across the Universe 
  3. Let it be 
  4. A day in the life
  5. Penny Lane
  6. Strawberry Fields forever
  7. While my guitar gently weeps 
  8. Here comes the sun
  9. Come together 
  10. In my life 
 
Bubblare:
  • Blackbird
  • Something
  • Rock and roll music
  • Lucy in the sky with diamonds 
  • Day tripper
  • I me mine

Tro rätt, tro fel (sry not sry)

Dina rättigheter är inte gåvor från din arbetsgivare, utan resultatet av en lång kamp. Du är en idiot om du inte insett detta ännu.

 

All känsla av kontroll är i regel en illusion. Kosmos är kaos, så varför skulle inte din direkta omgivning och insidan av ditt huvud också vara det?

 

Om du misslyckas första gången, gör om ditt misstag några gånger till så att ditt tillkortakommande åtminstone är statistiskt signifikant.

 

Kanske, bara kanske, skulle du inte uppleva att ditt kön var under attack, om du grundat din syn på manlighet på nåt annat än förtryck av andra.

 

Polyamori är rimligtvis fel; man blandar inte grekiska (poly) och latinska (amor) morfem på det viset. Jag kan acceptera multiamori däremot, eller polyfili i undantagsfall. 

Världsalltet har ingen som helst skyldighet att göra sig begripligt för dig. Lite får du väl ändå göra själv. För i helvete.

 

En patient KAN bli bättre även utan att det behöver bekräftas av röntgen. Jag lovar. Testa!

 

Yttrandefrihet är inte samma sak som att alla får komma till tals, alltid. Nästan alltid saknar det egenvärde att göra sin åsikt hörd gällande varenda liten skitgrej. Kanske finns det någon som bryr sig. Jag är nog inte denna någon för dig.

 

Du har ett val. Välj att vara kompetent (påläst), och varm (vänlig). 

 

Populister förnekat allt som är komplicerat, och bespottar allt som är ansvarsfullt. Se igenom detta. 

 

Nu är mitt tåg framme; mer lösryckt nonsens en annan gång. 


RIP: Mitt intresse för Pokémon Go

Det började så fantastiskt bra. Allt var nytt, ingen visste hur nåt funkade, Niantics servrar kraschade hela tiden men ingen brydde sig för det var så genuint roligt. Sen kom första vågen av fuskare och med det en långsamt påsmygande slentriankänsla. Sen kom generation 2 och ett nytt gymsystem som gjorde läget lite mer uthärdligt, tätt följt av kapitalismen och Den Stora Uppgivenheten. Sen förvisso generation 3 men vid det laget så hade jag redan bestämt mig. Så jag sätter punkt nu, efter att ha spelat varenda dag i ganska exakt 1,5 år. Det här är min resa, från eufori till eutanasi.
 
---
 
I början (det är nog här själva inlägget börjar, ignorera all text hittills, eller hantera det som en ingress för all del. Jag använder mig visst av ingresser numera) kunde man se en uppsjö av olika pokémons på gymmen, och kontrollen över dessa skiftade ofta mellan lagen. Men ett system där de kraftigaste typerna blir kvar längst på gymmen (och därmed genererar flest mynt till sina tränare) var visst svårt att nyttja ärligt. Entré således för GPS-fejkarna. 
 
Målet med spelet är ju att man ska lyfta på sitt lata arsle och se sig om i världen. Folk var dock snabba med att inse att det gick att ta sig runt detta genom att fejka sin GPS-position. På så sätt går det helt plötsligt jättesnabbt att samla sällsynta pokémon, göra dessa starka, ta över och försvara en handfull gym och casha in mynt utan att behöva lämna soffan. Att kunna vara i Tokyo ena minuten och Säffle i nästa har sina uppenbara fördelar. 
 
Niantic ska visst ha kastat ut en del fuskare, men det märktes verkligen inte. Känslan var snarare att de blev fler och fler. Att stå ensam vid ett gym i stadsparken kl. 5 på morgonen och se det magiskt tas över av ett annat lag och sedan bara växa i styrka var en frustrerande upplevelse. 
 
Det fanns ett motgift - att använda sig av s. k. bockstrategi. Den går ut på att man placerar en klen pokémon på ett tomt (precis övertaget) gym, som man sen sparrar mot om och om igen tills gymmet är uppe i level 10. Lite som att hoppa bock över ett spädbarn, därav mitt namn på taktiken. Detta går snabbare än vad det tar för en fuskare att sänka gymmet. Det kräver dock att flera spelare är på plats samtidigt, alternativt lånar ut sina konton till varandra så att bara ett fåtal behöver vara fysiskt på plats. Som pricken över i så kunde man sen ha ett extra konto själv i ett motståndarlag, som kunde slå ut den svaga pokémonen så denna kunde ersättas av en starkare. (Detta är dock lite onödigt, och också betraktat som fusk, även om jag inte hört talas om någon som någonsin blivit utkickad pga multipla konton. Man kan även uppnå samma effekt med en livs levande kompis från ett annat lag, vem som nu står ut med att umgås med nån från Valor). 
 
Sensmoralen var, i alla fall under ett flyktigt ögonblick, att samarbete lönar sig. Myntets baksida var däremot att nybörjare och ensamspelare (bl. a. undertecknad) blev lite undanskuffade, men äsch. Vive la resistance, liksom. En del ensamspelare skaffade också multipla konton för att nagga fullproppade level 10-gym i kanten lite för att ha nåt att göra, men orka. (Nagga: Knuffa ut den svagaste pokémonen från ett gym med konto från ett annat lag, och placera en egen i dess ställe från sitt ordinarie konto). Folk som hade sina pokémon på gymmen blev bara sura, och började nagga tillbaka. Så gymmen bytte aldrig lag, men de lägre stående pokémonen byttes ut med allt hastigare intervall.
 
Skittråkigt, jag vet.
 
Men det hela var ändå över när väl GPS-fejkarna började anamma samma taktik. Sitter ett ensamt GPS-pucko med 10-15 konton som kan förflytta sig över hela världen och bockar och naggar alla gym i närheten så är det förbaskat svårt att hålla jämna steg. Ett sätt att kontra blev att sätta bra försvarspokémon med höga hp på gymmen, som tar betydligt längre tid att slå ut. Plötsligt hade vartenda jävla gym bara Blissey och Snorlax, och spelet dog lite för  mig. Det var ungefär här som jag hade samlat alla då tillgängliga gen 1-pokémon också, så spelet började kännas innehållslöst. 
 
Sen kom gen 2 och ett nytt gymsystem, som bl. a. bara tillät en pokémon av samma typ att vistas på ett gym i taget. Det fanns nya pokémon att jaga, och gymmen var inte köttväggar längre. Det gick inte att sparra mot pokémons från ens egna lag längre, men livet var bra igen. Ett tag. Sen kom Safarizonerna och sög spelglädjen ur kroppen på mig ånyo. 
 
Plötsligt hade spelare som bodde i närheten av en viss kedja med gallerior (eller mycket tid och pengar så att de kunde resa till en) fördelar, då de gavs möjlighet att fånga regionsspecifika pokémon som hittills inte varit tillgängliga i Europa. Nu var det inte längre ett spel som spelades av alla spelare på lika villkor. Komplett dynga förstås, men jag härdade ut. 
 
Sen gjorde äntligen de legendariska pokémonen entré. Som jag hade väntat. Och så besviken jag blev, då de introducerades endast på gym - och de var så pass starka att man behövde vara minst 12-15 spelare för att besegra dem (och få en chans att fånga dem efteråt). 
 
Jag. Spelar. Ensam. 
 
Ge mig dem ute i det fria, jättesällsynta och jättesvåra att fånga. Catch rate 0,05%, I don't care. Ge mig dem i 1000 km-ägg. Vad som helst, bara det inte innebär att jag behöver samarbeta med folk. Jag skydde grupparbeten som pesten i skolan, och tänker verkligen inte ändra uppfattning nu. 
 
Så det var väl ungefär här, sent i somras, som jag insåg att min tid som spelare nog skulle få ett slut ändå. Under hela den här tiden har jag dessutom bott i en avkrok som inte har ett enda gym, och hela byn har sammantaget färre pokestops än norra kyrkogården i Lund. Beslutet blev knappast svårare av dessa två faktum. 
 
Jag ville gärna evolvera min Mareep hela vägen upp till en Ampharos, så det blev en lämplig stoppunkt. 201,3 km skulle krävas, om jag inte sprang på någon Mareep i det fria eller lyckades få någon i ett ägg. Vilket jag såklart inte lyckades med på hela hösten. Så jag gick. Och gick. Och gick.
 
Och nu så är jag färdig. Och nu så är jag fri. 
 
 
---
Mitt spelande i siffror:
Antal km: 1846,9 (nästan precis lika långt som sträckan Ystad-Kiruna) 
Antal fångade pokémon: 6793 st (fördelat på 268 st olika sorter) 
Varav Pidgeys: 1630 st (24%)
Antal besökta pokestops: 5456 st
Antal kläckta ägg: 700 st
Totalt antal XP: 3481610
Topp 3, favoritpokémon: Tyranitar,  3302 CP. SÅ SÖÖÖT när han är arg. Dragonite, 3267 CP. Exeggutor-dödaren. Hittade henne i skogen på baksidan. Vaporeon, 2826 CP. Med mig från dag 1, 16/7 2016.
 

</div

Stay with me

 
 
 
 
 
 

xrobs årskrönika, vol XI: Det finns nätter då röntgensjuksköterskan lämnar avdelningen och går på bedsidelungor som en vanlig man

2017. Vad hände egentligen? Tja, vad hände inte? Vi blev inte klokare, dock äldre. När orden sviker (vilket de nog egentligen inte gör; de prioriteras bort) så tar jag till siffror som alltid.
 
Antal krockade bilar: 1
Antal födelsedagar: 1
Antal bemanningsuppdrag utomlands: 1
Antal nya högskolepoäng: 22,5
Antal övertidstimmar: 45
Antal besök på Pinchos: 3
Antal koppar te: ~1150-1200
Antal koppar kaffe: 0
Antal timmar musiklyssnande per dag: ~2,7
Antal escape rooms: 2
 
Årets mest lyssnade låt: Der Meister - Rammstein (mitt "på väg uppför trappan från omklädningsrummet"-soundtrack).
Årets mest lyssnade skiva som inte är en Kent-skiva: Mellon Collie and the Infinite Sadness - The Smashing Pumpkins.
Årets misslyckade läsupplevelse: Gav mig in på att ta mig igenom Livet en bruksanvisning - Georges Perec. Tredje försöket totalt, den boken är mitt Everest av någon anledning. Denna gång slutade det med att jag var tvungen att slänga boken då den blev dränkt i soppa, i det som i omklädningsrumskretsar numera är känt som Den Stora Matlådekatastrofen 2017.
Årets filmupplevelse: It.
Årets tv-serie: Rick & Morty, tätt följd av The Defenders. Och med reservation för att senaste säsongen av Doctor Who inte kommit på Netflix ännu.
Årets nöjdhetsboost: Att jag tog mig över ångesttröskeln och orkade gå in på, sätta mig in i och se över mina fonder hos Pensionsmyndigheten. Ska göra det till en vana.
Årets spel: The Legend of Zelda - Breath of the Wild. Sinnesförvirrat bra.
 
 
 
Nyårslöften till nästa år: Lyssna på mer musik. Ta masterexamen. Börja om med sjukgymnastiken för att bearbeta mina löparknän.
 
I övrigt så hukar vi väl oss i de digitala skyttegravarna inför en av de smutsigaste och mest polariserade valrörelserna i mannaminne? Skiten kommer bli mörkare innan det ljusnar. Och alla kommer att bli paranoida och skylla på Ryssland ändå i slutändan.
 
 
 
 
Börjar bli trött nu så jag avrundar. Det nya året har varat i 1 timme och 27 minuter. Det regnar och blåser och jag är sugen på te. Känns med andra ord väldigt 2017 än så länge.
 
 
“We can easily forgive a child who is afraid of the dark;
the real tragedy of life is when men are afraid of the light.”
/Platon