Dröm #35 - Poltergeisten i Paris

Jag är i Paris och det är sommar. Egentligen spelar det ingen roll var jag är, men av någon anledning så är jag i Paris. På en äng i norra utkanten av Paris, för att vara exakt. Mitt på ängen har någon staplat ett hundratal flyttkartonger i en enorm pyramid. Pyramidens långsträckta skugga når ända fram till mina fötter där jag står och plockar rödklöver i kvällssolen. Den där typiskt manliga dumdristigheten kommer över mig, och jag börjar klätta mot toppen. Självfallet så ramlar jag och bryter lårbenet. Hamnar på sjukhus, förstår inte vad någon säger pga läste tyska i skolan, blir opererad (LIH-spikad om någon bryr sig), röntgen ser bra ut, bara att börja mobilisera med kryckor. Jag tar en taxi till hotellet - vilket jag tvärsäkert vet ligger på Avenue de la Bourdonnais - och börjar packa mina saker. För jag vill åka hem. Det är här problemen börjar, för efter mig på hotellrummet ränner en poltergeist som packar upp allt igen. Vi är ungefär lika snabba, poltergeisten och jag, där jag stapplar omkring på mina franska kryckor - så ingenting vettigt blir egentligen gjort. Särskilt inte när poltergeisten börjar kasta ut mina kläder genom fönstret, då åker det upp fler saker än ner i väskorna. Jag ger upp och vaknar istället, med en kvardröjande konstig känsla av uppgivenhet.

Gamla drömmar

 
 
För två år sedan. Nuförtiden drömmer jag inte lika mycket. Kan ju iofs bero på att jag inte får sova lika mycket. Varje fas har sin charm, sägs det. Ser fram emot vad fasen än kan tänkas heta som medför att jag får sova ut lite mer.

Dröm #34 - Johan Glans

Jag har blivit skickad till ett arbetsläger långt ute på landsbygden. Vi håller till i en enorm lagerlokal omgiven av åkrar där vi odlar majs. Vi är lite drygt 200 stycken fångar, varav samtliga män i kvinnodominerade yrken, och Johan Glans är vår förman. En natt slår det tokslint för Johan, och han styckmördar samtliga fångar med en morakniv (den mjölkfärgade skåningen har stamina, påstå inget annat!) innan han avslutningsvis hänger sig själv i städskrubben. Jag klarar mig undan då jag befann mig på toaletten under tiden. Jag satt och löste sudoku. Stanken efter några dagar är outhärdlig, och liken börjar attrahera myror. Jag spenderar min tid med att sortera kroppsdelar i högar efter begynnelsebokstav. När jag går in i städskrubben för att hämta en mopp så har Johan förvandlats till en piñata. Jag slår sönder honom med handtaget till moppen. Han visar sig vara fylld med daim och kackerlackor. Jag dör isolerad och ensam några månader senare, av åkommor orsakade av den ensidiga majs- och daimdieten.

Dröm #33 - Dripp dripp dropp

Jag drömmer att jag ligger vaken på ena sidan, helt paralyserad i kroppen. Täcket har glidit av mig och jag kan inte sträcka mig efter det eller ens lyfta på huvudet för att se vart det tagit vägen. Bakom min rygg står en gammal kvinna. Hon har drunknat och hennes hud är alldeles blek och uppluckrad, mest vit men med blågröna inslag här och var. Hennes ögon är grumliga och ljusa, och hon rosslar sakta och tyst när hon andas. Hon har långt stripigt hår, och när hon står böjd över mig (skendöd eller gengångare?) droppar det sakta ner saltvatten ur det på min arm och hals. Och där står hon. Och där ligger jag. Båda nakna. Frusna i ögonblicket och kan inget annat. Dripp, dropp. Det luktar blåstång och känns väldigt kyligt, rummet är mörkt. Till slut lyckas hon rossla fram mitt namn, och då vaknar jag med ett ryck efter vad som känns som en evighet.
 
 
 
Andra bloggar om: drömmar, surrealism

Dröm #32 - Idyllen

Vi flyttar från lägenheten till ett sött litet hus, bostadsområdet ser ut lite som byn i Skönheten & Odjuret som Belle bor i. På tomten framför huset står ett enormt äppelträd. Det har en fyllig krona och varje synlig gren är full med röda, stora äpplen. Flytten går smidigt, och efter en kväll framför brasan i eldstaden går vi och lägger oss. Jag vaknar till på natten och går upp för att dricka ett glas vatten. När jag tittar ut genom fönstret på trädet så ser jag att det hänger det en gammal man i det. Han hänger upp och ned och är helt flådd, hans hud ligger i en liten hög vid trädets stam. Det sitter en svart fågel på hans uppochnervända haka som äter av hans högra öga. Det droppar blod ner på gräsmattan, och jag tänker att den behöver klippas. Jag inser att det är en luftdemon som dödat mannen och jag kan bara vattenmagi, vilket alla vet är totalt värdelöst mot luftväsen. Rävarna skulle såklart kunna lära mig luftmagi, men de är fortfarande sura för att jag missade deras rävbröllop i somras. Primadonnor.

Dröm #31 - Landstinget

Inatt fick alla anställda ett val; att antingen acceptera en lönesänkning på 20 procent eller börja kränga värdelöst krimskrams till patienterna efter varje undersökning. Typ liknande de fantastiska halsband och ringar som översvämmar marknader landet över varje sommar. Jag valde att säga upp mig. Sen ringde väckarklockan.

Dröm #30 - Midas blir diktator

Lite oklart hur, men någonstans i djupet av Amazonas djungler (kliché, jag vet) så snubblar jag över ett gammalt dokument som beskriver hur man gör guld av vilken metall som helst. Detta kan göra mig snuskigt rik, borde min första tanke ha varit. Icke då. Jag korsbefruktar den här formeln med formeln för hur man skapar liv, tänker jag istället. Något jag lärt mig under mina utgrävningar av Frankensteins slottsruin året dessförinnan. Sagt och gjort, jag sammanfogar metoderna i mitt laboratorium och skapar på så sätt mordlystet, levande guld. Nästa steg i min plan är att programmera ett virus som snabbt kan sprida detta över hela världen via Internet. Något som går på ett kick då jag uppenbarligen inte bara är en illmarig arkeolog utan också något av en dataexpert. Jag skickar iväg viruset som bifogad fil i ett mail med söta kattungar som can haz jättemånga cheezburgers och trycker på Sänd. Därefter sätter jag mig i en enorm bunker av metall som av någon anledning (som drömmen vägrar förklara för mig) inte kan förvandlas till guld. Det numera enda säkra stället i världen. Och inväntar omvärldens panik och förfall. Allt slås långsamt ut; datorer världen över kraschar, flygplan äter helt sonika upp sina passagerare, spikar i husfasader skjuter iväg som målsökande projektiler, bensinpumpar anlägger mordbränder, rulltrappor agerar gyllene köttkvarnar, lyktstolpar förvandlas till blodtörstiga spetspålar, mobiltelefoner tar stora tuggor av folks öron ... och då ska vi inte ens prata om vad världens samlade vapenarsenal hittar på. Och de lätträknade överlevare som vill komma in i min fina, säkra bunker då? De måste buga sig för min obändiga önskan om världsherravälde.
 
Inte för att det nu finns alltför mycket till värld kvar att styra över.
 
 
 
 
Andra bloggar om: dröm, drömtydning, diktatur, guld

Drömfragment, oklart vilket i ordningen

Vaknade av att jag hade en monolog i huvudet. En skapelse tillskriven min fantasi och inget annat, javisst. Rösten hörde till Björn Gustafsson, drängen Alfred från Emil och därmed inte taniga komikern från.. var han nu kommer ifrån. Egentligen vaknade jag nog av väckarklockan, men rösten fanns där i det ögonblicket precis när hjärnan liksom kopplar på medvetandevagnen på tanketåget. Minns bara slutet, det löd: "[...] så bara för att rasister numera tillåts vistas i rena rum, exempelvis Plenisalen, betyder det inte per automatik att rasismen i sig är rumsren". Vilket är märkligt, då jag tror att resten av drömmen handlade om att jag utvecklat gälar och kunde andas under vatten. Jag var lite som kapten Nemo, fast utan mitt Nautilus för vem behöver väl ett undervattensskepp i det läget? Ärligt? Så jag missar kopplingen lite där. Fan vad jag älskar Jules Verne, för övrigt.

Dröm #28: Blodpizzan och frikortet

Sitter på en pizzeria. Den är väldigt pretentiös. Ni förstår nog inte riktigt hur pretentiös den är. Den är VÄLDIGT pretentiös. De skulle tvinga prinsessan Madeleine att visa leg innan de släppte in henne. På den nivån ha de av någon anledning lagt sin verksamhet. Den heter Pizzeria [valfritt italienskt regionsnamn], men skulle kunnat heta Pizzeria Näsan-i-luftén istället. Obs på le apostrophe.

Hursomhelst.

Jag äter en pizza med väldigt tunn och krispig botten. På den har de lagt tre sorters ost i lager, och mellan dem ligger tre sorters blod. Blodkonnässör som jag är, har jag identifierat de första två sorterna som nötboskap och nordnorsk ren, och jag lutar åt att den tredje sorten kommer från en buddist. Pizzan (inkl. en stor stark) kostar 23.000, något som jag gladeligen betalar. Kanske för att jag är knäpp, kanske för att det var värt det. Drömmar involverar sällan mina smaklökar, så jag vet inte.

Sedan är jag en amöba ett kort tag, men det faller på min flercelliga uppbyggnad och på sin egen orimlighet.

Vidare då till ett fragment innehållandes en polsk överviktig läkare med solbränna och glasögon och bristfällig svenska och ett frikort. Ni vet, ett sånt där som man får om man betalat över 900 kr inom ett år för sin sjukvård. Skitbra påhitt som jag hoppas Alliansen ger fan i att plocka bort (men erkänn, det känns som något som de skulle kunna få för sig att göra). Hursomhelst. Jag har bara betalat 700 kr hittills, och min läkare ger mig ett erbjudande. Jag kan få ett frikort redan nu, men på ett villkor: Jag måste välja en bakgrundsbild till mitt frikort från hans samling av bakgrundsbilder. Det är lite som att skaffa ett designat VISA-kort. Haken då? Jo, hans bilder består uteslutande av svartvita barnpornografiska motiv från 20-talet. "Alla har vi våra fäblesser när det kommer till att samla fotografier", skrockar han. Han är å andra sidan galen, och luktar väldigt mycket rödvin.

Det är här som jag faktiskt börjar undra om det kanske är en dröm jag befinner mig i. Dels för att jag inte reser mig upp och går, dels för att polska män som knappt kan svenska sällan hänger sig åt användandet av synonymer såsom "fäbless", i alla fall om man väljer att gå efter resultaten från mina bristfälliga, empiriska fältstudier. Jag vaknar kort därefter, innan jag vare sig valt ett motiv eller gått därifrån. Uppenbarligen behövde jag tänka på saken en stund.



PS. Fäbless på polska heter uppenbarligen słabość enligt Google Translate.

Andra bloggar om:
, , , , , ,

Dröm #27: Den elektriska själen

Det börjar med att Volbeat och The Darkness går ihop och bildar en supergrupp. Darkbeat, förstås. Syftet är att spela in en skiva och kanske turnera lite. Och erkänn; det skulle vara väldigt intressant att mixa ihop Volbeats Elvismetal (eller vad man nu ska kalla det) med glamrocken hos The Darkness ...

Hursomhelst så går något väldigt snett. Det är inte meningen att musik ska låta som det som gruppen skriver ihop. Inspelningsutrustningen gör uppror; ljudet vägrar skrivas digitalt på någon hårddisk; ingenting fastnar på analoga lagringsmedium. Men någonstans måste det väl ändå ta vägen? Detta får som konsekvens att en ung man i Sverige får sin själ elektrifierad. Denna unga man är givetvis jag. En tvist i handlingen värdig Arto Paasilinna, minsann. Jag försöker förgäves hävda att jag inte ens tror på själens existens, men vart vänder man sig med ett sådant klagomål?

Konsumentverket vill inte ta i mig med tång. De skulle inte ens pissa på mig om jag brann. Brottsofferjouren bara skrattar åt mig. Kungen kallar mig örebroare och fnissar konstigt. ÖB lägger på i örat på mig.

En bieffekt av detta debacle med att min själ - vars existens jag å det bestämdaste förnekar - är elektrisk, är att alla jag tänker på får en elstöt. Ju intensivare jag tänker på någon, desto kraftigare stöt. Min fru, mina vänner, min familj ... ingen i min omgivning är direkt jättelycklig över detta faktum. Utom en liten grupp, som jag trots allt stöter på (haha ...) i jobbet en del. Patienter med hjärtstopp. Enbart medelst tankekraft kan jag nu - bara genom att tänka på människan jag har framför mig - få ett hjärta som stannat att börja slå igen.

Med tiden blir jag en jävel på att meditera och stänga ute andra tankar, så mina nära och kära slipper överraskande elchocker i tid och otid. Laddningen i min själ går aldrig riktigt ur, men allt mediterande gör att jag när jag dör lyckas uppnå nirvana. Själen - som jag fortfarande envist insisterar på att jag aldrig haft - kan äntligen slockna.




När jag vaknar känner jag mig lite olustig. Lite som jag föreställer mig att en person som inte kan bestämma sig för om en nyans av vitt verkligen är vit eller om den är off-white känner sig.

Andra bloggar om:
, , , , , , ,

Dröm #26: Jakten på fredsspiran

Jag hoppar in mitt i handlingen. Eller så bytte jag drömfas mitt i drömmen så att jag plötsligt tilläts minnas det som utspelades. Fungerar det ens så? Hursomhelst så behöver jag hitta ett magiskt föremål, som i rätta händer kan skapa fred och allmänt välbefinnande för allt och alla. I fel händer kan det å andra sidan bara bringa krig och elände. Föremålet är en spira i silver med någon skum typ av legering som gör att den snarare ser ut att vara gjord av talk, ca. 60 cm lång med spiralmönster längs hela handtaget som avslutas i en åttakantig lykta i ena änden.

Jag är långt ifrån den enda som letar efter den. Dock har jag en fördel i att min högra hand tatuerar sig själv med jämna mellanrum. Varje tatuering som dyker upp är en ledtråd, som visar var spiran kommer att befinna sig om exakt två timmar. Jag är på ett ställe där den borde ha befunnit sig för ett par dagar sedan, en avlägsen by i ett land som jag aldrig tagit reda på namnet på. Det enda jag vet om stället är att det är omgivet av berg. Det, och att det ligger i en tvillingdimension till Jorden.

Spiran är inte kvar, så jag sitter mest och väntar på nästa tatuering. Som med utmärkt sinne för timing dyker upp precis där och då, mitt i handflatan. Det är en flagga, vit- och svartrandig med röda kvadrater i varje hörn. Som av en händelse sitter en gammal man och ystar getost i närheten, som är expert på just flaggor. Min sedvanliga tur. Fast getter heter inte getter i tvillingdimensionen utan karoliner, så om man ska vara petig så sitter han och ystar karolinerost.

Han säger i varje fall att flaggan symboliserar den nyligen utropade Staten Jerusalem, som blev en egen stat sedan romarna bestämde sig för att ta över den för att få slut på det eviga käbblandet där. Hur det kommer sig att den gamle ostystaren har koll på nya länder i en dimension som han inte ens borde känna till över huvudtaget, låter drömmen vara osagt.

Drömmen bestämmer sig strax därefter för att lämna ytterligare en logisk lucka obesvarad, då jag sekunderna senare lyckas teleportera mig tillbaka till Jorden utan att jag behöver förklara hur jag bar mig åt. Jag bara blinkade till och befann mig någon annanstans. Om jag lyckades landa i Staten Jerusalem? Icke. Jag står mitt i terminal 3 på Kastrups flygplats, Köpenhamn. Nästa flyg till Jerusalem avgår ... nu!

En jävla tur att jag hade med mig mitt pass till tvillingdimensionen, säger jag bara.

Jag sitter på planet. Flygtid: Fyra timmar till Tel Aviv, därefter buss i fyra timmar till Staten Jerusalem. Spiran kommer med andra ord att ha försvunnit för länge sedan innan jag är framme. Och mycket riktigt, jag hinner bara tänka tanken innan en ny flagga tatuerats över den gamla. Den nya flaggan är också randig, fast i vitt och ljusblått, och den har en stor svart fågel i mitten. Ser ut som en vråk, men instinktivt känner jag på mig att det är en olyckskorp. Corax misfortunalis. Damen bredvid mig är expert på flaggor hon också; världen tycks vara fullständigt överbefolkad av dessa geografiexperter nuförtiden.

Hon har rött hår, ser ut som mamman i Ensam Hemma fast mera sansad till sättet.

Flaggan, får jag veta, tillhör Kurrekurreduttön. Det är en intressant historia det där med fågeln på flaggan, för Kurrekurreduttön har inget som helst fågelliv. Det är en enda stor ornitologisk blind fläck. Det enda som finns där är sand, jungelvegetation, sköldpaddor och sköldpaddsätande infödingar. Ibland så får jag örhängen där jag sitter maktlös ombord på planet på väg åt helt fel håll (Kurrekurreduttön ligger visst några mil söder om Azorerna, mitt ute i Atlanten). Det är som om de fluktuerar mellan dimensionerna; ibland så sitter de där i hål som jag inte ens visste att jag hade, och ibland så antar jag att de sitter i någon annans öron. Ibland får jag illrosa pumps också, men alltsomoftast så är jag barfota.

Lika bra det; de matchade ändå inte min intermittenta handväska.

Jag låter bli att försöka teleportera mig tillbaka till tvillingdimensionen för att slippa sitta på ett plan och uggla i flera timmar. För teleporterar jag mig när jag befinner mig så pass högt uppe i luften så kommer jag att hamna högt uppe i luften i tvillingdimensionen, fast utan flygplanskropp runtomkring mig. Då skulle jag dö. Och trots att jag är riktigt kass på att jaga fredsspiror, så vill jag ändå fortsätta vara vid liv.

Så där sitter jag och diskuterar flaggor. Jag kom aldrig fram till Tel Aviv, för väckarklockan räddade mig undan tristessen - och flygplansmaten - till slut.






Andra bloggar om:
, , , , , , , , , , , , ,

Dröm #25 - Den försenade elefanttaxin

Vaknar irriterad klockan kvart över nio1. Jag hade beställt en elefanttaxi till klockan nio, och nu skulle jag bli försenad. Det är hopplöst att komma i tid i Indien. Sultanen kommer bli rasande, och min erfarenhet av honom är att han föredrar att lyssna till ursäkter först efter det att ens huvud avlägsnats från resten av kroppen medelst svärdsklinga. I undantagsfall medelst tigerkäke eller nagelsax.

Detta kändes som ett klockrent undantagsfall.

Således befann jag mig alltså mitt i en grov härva av trubbel. Dock hade jag förberett allt han bett mig om; jag hade införskaffat tvåhundra iPod nanos i blandade färger, omsorgsfullt laddat batterierna på dessa (försök göra det på en kvart på ett hotellrum med bara ett eluttag; jag utmanar dig!), samt fyllt varenda en av dem med
Quiet Riots samlade verk. Allt till hans dotters stora glam metal/pudelrock-party.

Så hör jag äntligen en elefant trumpeta nerifrån gatan. Klockan är nu 09:302. Springer nedför trapporna och ut på gatan med alla iPods i en stor säck. Elefanten är en uppenbarelse värd att ägna ett stycke åt att beskriva i detalj.

För det första: Hellraiserspikar över hela huvudet och snabeln3. För det andra: Elefanten är helt rosa. För det tredje: Den har blå flames-tatueringar över större delen av frambenen. För det fjärde: En enorm boombox à la tidigt 90-tal är fastspänd över dess rumpa. Den spelar en avskalad tubaversion av Sorcerer's apprentice - Paul Dukas, om och om igen.

Världsmedborgare som jag är, hivar jag mig vant upp på den rosa bestens rygg. Här kommer nästa överraskning: Elefanten är Linda Blair. Hon vrider huvudet 180 grader på sedvanligt exorcistmanér4 så att vi får ögonkontakt. Sedan börjar elefanten - som samtidigt är Linda Blair - att tala till mig. På tyska. Tur att jag läst tyska i gymnasiet. Och tur att jag har en babelfisk i örat.

- Wohin wirst du heute gehen? (Where do you want to go today?) frågar hon, och skiter därmed i att be om ursäkt för förseningen. Som det kanske anstår en stjärna (nåja) av hennes magnitud (nåja igen). Och ett korrekt svar hade här kanske varit något i stil med Zum Palast, bitte eller Raus zum Palast, mein Leben hängt davon ab! Men icke; mitt dröm-alter ego var mer intresserat av att ta drömmen till en metafysisk nivå istället:

- Wie fühlt es sich, an einem fiktiven Elefanten in einen anderen Mann's Traum sein? (Hur känns det att vara en fiktiv elefant i en annan människas dröm?). Hon svarar att hon förvisso har stor erfarenhet att dyka upp i folks drömmar, men att detta var första gången som hon fick spela spikbeprydd rosa elefant. Alltid skönt att slippa vara en demonbesatt unge; det är direkt förödande för ens karriär att spela samma roll om igen, bla bla bla. Det slår mig vilket otroligt tråkigt intervjuobjekt hon är, och det är det sista jag hinner tänka innan jag vaknar till och tittar på klockan.

Klockan är kvart över nio.








1 Det här är lite intressant ur drömsynpunkt; min hjärna placerade alltså drömhändelserna tidsmässigt vid tidpunkten för mitt uppvaknande. Udda.

2 Vid den riktiga tidpunkten 09:30 så satt jag och kollade min mail. I Sverige, inte Indien.

3, 4 Mina drömmar gör ofta såna här skräckfilmsreferenser, utan att nödvändigtvis vara särskilt skrämmande själva. Lite som hur mitt vakna jag alltid gör Vänner-referenser utan att vara underhållande.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Dröm #24 - Känsloboutiquen i den ruffiga delen av stan

Jag vaknar. Inte på riktigt; i drömmen vaknar jag. Känner mig likgiltig. Känslokall, kanske. Sambon föreslår över frukosten att jag borde gå och beställa lite känslor. Va? Jo, det är bara att ta bussen ut till slumområdet bortom tunnelsystemen (oklart vad tunnlarna har för funktion förutom att fylla ut drömkulisserna med betong och graffiti), för där har det öppnat en butik där man kan beställa just känslor. Öppningserbjudanden med mängdrabatter etcetera utlovades i en annons i gårdagens Metro.

Kränger på mig jackan och går ut. Funderar på vilka känslor jag ska köpa. Eufori är ju givet. Nostalgi. Och varför inte lite framtidstro också när jag ändå är där. Somnar på bussen, eller så har jag bara en minneslucka över vad som hände på ditvägen; kanske snabbspolade drömmen sig framåt här. Hursomhelst, jag kliver av bussen, en stor skylt möter mig direkt: Boutique de émotions - Känslofylld med känsloliv! Stans bredaste känsloregister!

Jag går in. Dörren är ljusblå, en klocka plingar till och expediten kommer skyndande. Jag är ensam i butiken. Hon är liten och knubbig, glasögon i senilsnöre runt halsen, borde ha gått i pension redan. Vad som önskas? Lite eufori hade jag väl tänkt. Att den redan är en storsäljare? Jo, det kan jag tänka mig.

Den är så populär att den kommer med leveranstid och motkrav. Socialstyrelsen som lagt sig i. Jag kan få eufori en timme nästa tisdag, men då måste jag ta en halvdag melankoli på söndagen innan. Låt gå för det då. Och så lite nostalgi, tack. Den kan jag få direkt, så jag sluter ögonen och befinner mig plötsligt i mellanstadiet:
Biologilektion, årskurs fyra, och en uppstoppad fasan står framför mig på bänken. Dess blick är död som svart glas. Längs dess ena ben rinner något. Det ser ut som kåda. Jag måste sträcka ut handen och ta på det. Det känns som kåda. Jag för det till näsan. Det luktar däremot som superlim. Jag för det mot munnen. Här pausar 10-åriga jag. Jag befinner mig i en bondförnuftets gråzon. Att ge fan i att slicka på okända vätskor som rinner ut ur döda djur, är förvisso ingenting som jag uttryckligen lärt mig av mina föräldrar. Men det känns ändå ... fel, på något vis. Här - i precis detta ögonblick - börjar jag bli etiskt medveten och självständig.
Jag öppnar ögonen igen. Jag smakade aldrig på den taxidermiska geggan, mumlar jag för mig själv. Nej och tur var väl det, svarar expediten. Hon heter Judit. Hon säger att det betyder "Dödsängel av Guds nåde". Jag låtsas tro henne. Och så lite framtidstro, tack. Kanske kan den portioneras ut i väldigt små doser under ett års tid, föreslår jag.

Nej hon säljer inte framtidstro; den får man vackert skapa själv.

Ja ja, tack för mig då. Men vänta, utbrister hon, du kan inte gå ut nu! Ligisterna är tillbaka! Jag tittar ut. Utanför drar ett gäng schimpanser förbi. De är klädda i baseballjackor, kepsar och inlines. Samtliga apor har en sprayburk i vardera hand. De sprayar konstant färg överallt. Färg och kanske även hårspray, huvudsaken är uppenbarligen bara att det sprayas. Det låter pssssshh hela tiden, och trottoaren ser förjävlig ut efter ett tag. Allt får mig att tänka på videon till Michael Jacksons Bad. Fråga inte varför. Och på Animal Planet.

Damn street monkeys, viskar jag. Och det är det sista jag minns.



Andra bloggar om:
, , , , , , , ,

1-4

Jag slår upp ögonen. Det är fortfarande mörkt. Jag suckar lätt. Andas in, ett djupt andetag. Det känns unket. Som i en ovädrad gammal källare. Allt är ett enda töcken. Jag inser att jag vilar hela min kroppstyngd på mina ben. Hur nu det är möjligt i liggande ställning. Jag tycks till och med ha skor på mig. Kläder ... Jag ligger inte alls ned. Några sekunder passerar medan mitt medvetande fullföljer språnget tillbaka över ravinen mellan REM-sömn och vaket tillstånd.

Ögonen börjar sakta vänja sig vid mörkret. Jag står och balanserar på det översta steget av en stentrappa. Jag ser mig omkring. Har jag gått i sömnen? Det brukar jag aldr... Var är jag? Väggarna är minimalistiskt kolsvarta. Inga möbler. Såväl golv som tak består av små, grå stenar av gatstensstorlek. Det här är ganska mycket att ta in för min stackars nyvakna hjärna. Hjärnbarken i occipitalloben anar oråd, och skickar försynt en förfrågan tillbaka till ögongloberna via synnerven: är ni korpgluggar verkligen bombsäkra på att ni inte gravt misstagit er angående detta? Ligger vi inte egentligen kvar i sängen trots allt? Ni vet, där vi befann oss precis innan ni slöts igår kväll?

Blinkar ett par gånger extra. Nej, jag är verkligen här. Jag stryker mig över ansiktet med min högra hand. Jag har mustasch!! När jag gick och la mig igår kväll ... Jag borde väl komma ihåg om jag börjat odla mustasch? ... Eller? Hur länge har jag sovit egentligen? ... Är jag ens vaken? Ett svagt, rött sken tycks komma från golvet lite längre in i rummet. Jag börjar gå nedför trappan för att ta mig en titt.

När jag närmar mig ser jag att ljuset kommer från ett stort hål i golvet. Ju närmre jag kommer, desto mer hettar det i ansiktet. Jag går fram till kanten och kikar försiktigt ned, men ryggar snabbt tillbaka. Hålet är fullt med lava! Riktig, flytande, kokhet jävla lava! Det här stället är ju helt sinnessjukt! Vem förvarar lava i en stor grop i golvet liksom? Jag vänder om och skyndar uppför trappan igen, bara för att märka att det är en återvändsgränd. Enda vägen härifrån är över lavagropen.

Som, tekniskt sett, borde klassificeras som en magmagrop.

Jag inser att jag inte har något val; jag tar sats. Springer mot gropen och hoppar. De röda hängselbyxorna är osmidiga. Jag hade inte räknat med det. Jag visste inte ens att jag hade dem på mig. Ej heller visste jag att jag lagt på mig runt 30 kilo. Fett, inte muskler. I luften hinner tusen tankar passera genom mitt huvud; en svidande hagelstorm av minnesfragment. Vem ska ta hand om min bror? Vilken diameter är bäst på en gummitätad T-presskoppling för kopparrör? Hur ska svampriket klara sig utan mig? Älskade prinsessan mig någonsin på riktigt, eller var vårt förhållande bara resultatet av en total brist på andra män? Kommer döden att kännas brännande varm, eller isande kall? Antagligen varm. Blir det ljust, eller blir det mörkt?

Jag kraschar mot lavagropens motsatta vägg med min oväntat feta lekamen. Faller. Plötsligt går allting snabbt, mycket snabbt. Glödgade smärtblixtar slår upp genom mina ben, fortplantar sig genom hela kroppen. Panik. Långa plågoskruvar av hetta vrids in i min kropp och splittrar mitt skelett, söndrar mitt kokande kött. Lågor slår upp överallt; det är jag som fattat eld. Jag slungar bak huvudet, skriker. Inget ljud. Och den stickande lukten. Vidbränt fläsk. Jag blundar och föreställer mig en hejdundrande grillfest; alla är där. Det är den allra sista tanken, innan allt ebbar ut i intet. Det blir inte ljust; mörker. Som att ... slumra in ... i en kokhet ... famn ...

Jag slår upp ögonen. Jag står än en gång på översta trappsteget i början av rummet. Jag tar mig över armarna, ansiktet. Jag är oskadd. Vad fan är detta!?





Andra bloggar om: dröm, drömmar, mardröm, mardrömmar, tv-spel, spel, mario, nintendo, nes, lava, eld, ljus, mörker, död, döden, liv, sömn, mustasch, retro

Dröm #22 - Blondinbellas uppsats

Jag har (i drömmen, bör påpekas) fått i uppdrag att korrekturläsa en uppsats som Blondinbella skrivit. För detta åtagande skulle jag erhålla 2.500 riksdaler. Och eftersom jag gör det mesta för pengar, så tackade jag givetvis ja. Tror jag tilldelades denna ärofyllda uppgift pga att min blogg inte innehåller ett enda stavfl (obs; medvettet stafels-humor).

Jag ångrar mig dock snabbt, när jag ser vad den handlar om.

Hon har spenderat två månader i Grekland, där hon undersökt om det stämmer att även grekiska kvinnor hör ett svagt, pipande ljud i öronen ibland. Uppsatsen är på 165 sidor. Slutsatsen är att ja, det gör de, ibland. Denna konklusion nås på sid. 162. Jag delges snabbt intrycket att hon använt uppsatsen som ett svepskäl för att spendera två härliga månader i Grekland. Särskilt som hon avslutar med att säga att studien kommer att följas upp med liknande studier i Malaysia och dylika länder med snarlikt klimat.

Jag vaknar desillusionerad och misantropisk, något som dock ger med sig efter frukost.









(Bara jag som blev lite sugen på att läsa igenom hela min blogg för att ta reda på om det där med stavfelen verkligen stämmer?? Hmm. Misstänkte det.)

Andra bloggar om: , , ,

Dröm #21 - Gift med jobbet

Drömfragment från igår; jag gifter mig med jobbet. Stort, pompöst bröllop. Alla var där. Alla förutom sambon som såklart inte var bjuden; hur skulle det ha sett ut liksom. Bröllopsmarschen ljuder, alla ställer sig upp. "Tager du denna arbetsplats, att älska i nöd och lust ..." Ja, det gjorde jag visst. In sickness and in health.



Jag vet fortfarande ingenting / Dröm #19 - Objudna animeringar

Jag har funderat en del på vad jag egentligen menade med mina sömndruckna visdomsord som jag redogjorde för i förra inlägget. Utan framgång. Som kanske rubriken på detta inlägg redan skvallrat om. Tänkte igår kväll att jag kanske skulle lyckas drömma samma dröm igen, eller åtminstone drömma en fortsättning, men icke. Inga ledtrådar att virka teorier av.

I natt drömde jag istället att jag anordnade en stor examensfest. På en enorm grön kulle. Kanske fanns där en rutschkana. Det var soligt. Alla mina klasskompisar var där. De fick lov att bjuda ett par gäster vardera. Och någon hade då gjort jätteblundern att bjuda Elmer Fudd. Tänk dig honom efter några glas champagne liksom. Som om han inte kunde sikta dåligt med sitt gevär eller tala otydligt redan som det var. Han bjöd dessutom med sig Daffy Duck och Yosemite Sam. På tal om talfel och skjutgalningar liksom.

Yosemite Sam, Daffy Duck och Elmer Fudd. Ovälkomna.

För att göra en bristfällig historia - med många minnesluckor - lite kortare, så sabbade dessa tre herrar hela festen. Många fick uppsöka sjukhus, då även tecknade kulor visst kan tränga genom kött och slita sönder inre organ. Kanske kan vara nyttigt att veta. Men festen var inte helt utan ljusglimtar. Jessica Rabbit tittade faktiskt förbi. Visste ni att hon sadlat om och blivit advokat på äldre dar? Jo, det är sant. Hon sa dock att hon hade vissa problem med att hitta kostymöverdelar som passade henne. Fullt förståeligt.



15 dagar, 15 timmar, 15 minuter och 15 sekunder kvar till examen ... NU!

Vajjert.




Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Dröm #18 - Multipelt njursyndrom

Det finns inget som heter multipelt njursyndrom. I verkligheten.

I mina drömmar i förrgår natt så fanns det. Till råga på allt så led jag av det.

Första märkbara symtomet brukar vara att buken sväller upp, samt att kroppen samtidigt börjar producera extrema mängder urin. Således blir man snabbt kraftigt dehydrerad, varpå man behöver läggas in på sjukhus, där syndromet upptäcks. Vanligtvis med hjälp av ultraljud, men det kan givetvis även upptäckas med MR, CT eller vid en vanlig urografiundersökning. Vad som sker i kroppen, är att samtliga stamceller får kollektivt fnatt, och får för sig att kroppen behöver ett extra par njurar. Och ännu ett. Och ännu ett.

Och ännu ett. (Och så vidare).

Sannolikheten för att det ska inträffa är försvinnande liten, som ni säkert förstår. Men den existerar i högsta grad, det kan jag försäkra er om. Behandlingen går ut på att man helt enkelt får uppsöka läkarvård fyra-fem gånger om året för att donera bort ett helt drös med njurar. Man är således en stor tillgång för sjukvården, som ju skriker efter donatorer.

Min upplevelse av det hela kan med lätthet beskrivas som relativt otrevlig. Symtomen dök upp mitt i natten, och jag fick ila iväg till närmsta akutmottagning, som låg i Uppsala. Skåne med omnejd var nämligen stängt denna natt, visade det sig. Något om att folk skulle äta svartsoppa, gås och eblakaga.

Och då har man verkligen inte tid för sjuka exilnorrlänningar.

Väl i Uppsala (ni kan ju föreställa er att sitta på ett tåg i sex timmar med en blåsa som fyller sig till bristningsgränsen på strax under tre minuter) så märker jag att det är en bekant till mig som är läkare. Eller läkare och läkare, läkarstuderande kanske är en mera korrekt benämning. Ensam tjänstgörande på hela avdelningen. Såklart.

Hon dukar upp för en akut transplantation. En kylväska med lite is i och ett par handskar var visst allt hon behövde. Med anatomibok i ena handen, och en skalpell - vars sterilitet kan och bör ifrågasättas - i den andra, gör hon sig redo att lägga ett första snitt. Hennes händer darrar noterbart.

Jag hindrar henne. Påpekar att jag gärna skulle vilja mottaga någon form av bedövning innan ingreppet. Gärna full anestesi om möjligheten finns.

 - Men ... Bedövning? ... Du jobbar ju inom vården??, svarar hon.

Varpå hon sticker in skalpellen rakt i magen på mig, och jag vaknar.



Andra bloggar om:
, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är så självklart ibland (Dröm #17 - Vattenguden)


1:
Det här är ett diagram över de senaste dagarnas besökarstatistik här på bloggen.




2:
Det här är en bild på några simmare.




3: Vad har de gemensamt? Jo, detta:



Formen på kurvan för unika besökare, och ryggens krökning på simmaren närmast kameran, är slående lika. Det är helt sjukt vilka samband man kan hitta, om man bara letar tillräckligt noggrant.


Allt detta fick mig att minnas fragment ur min dröm från igår natt.



Jag levde i en värld av sten, där människorna låg i ständigt krig med ett rävfolk (såg ut lite som Disneys version av
Robin Hood, fast utan ögon, och de var av det lite blodtörstigare slaget). Jag hade fötts med en förmåga att kunna förvandla mig till solljus, och jag kunde färdas på solens strålar. Vilket var väldigt behändigt, då de som bekant rör sig rätt snabbt (ca 300.000.000 meter per sekund) och kan snirkla sig in på ställen där en mänsklig kropp inte kan ta sig.

Rävfolket hade tillfångatagit min flickvän. De tog henne på natten, då inga solstrålar fanns som kunde hjälpa mig hinna ifatt dem. Hon såg ut exakt som min flickvän i verkliga livet, men med skillnaden att hon nu hette Molì, och hade övernaturliga krafter (som en Aes Sedai, på ett ungefär). Hon hölls fången i ett bergrum helt utan fönster, där inget solljus kunde ta sig in, och hon vaktades dygnet runt av minst åtta rävmän beväpnade med mörkerpilar (pilar vars spetsar är doppade i antiljus, och som besitter förmågan att utplåna allt ljus). Rävmännen var dessutom insmorda i solskyddskräm (för tro mig, man vill inte ha arga pojkvänssolstrålar ända in på huden).

Det såg med andra ord dystert ut. Så jag sökte upp en transparent prinsessa, som bodde ovanpå ett väldigt högt vattenfall. Vanliga människor kunde inte bestiga vattenfallet, men som en solstråle kunde jag utan ansträngning röra mig mot vattnets färdriktning. Prinsessan lärde mig vattenelementets alla hemligheter, och jag insåg att mitt öde var att överge ljuset och istället uppfylla min födslorätt och förvandlas till Vattenguden. Som sådan skulle jag kunna förvandla mig till vatten istället, och dessutom så skulle jag tillsammans med Eldguden, Vindguden, Jordguden och Månherren styra rättfärdigt över världsalltet.

Jag skyndade mig sedan tillbaka till världen nedanför (det var ett väldigt högt vattenfall, som närmast får mig att associera till ett Babels torn av vatten), och droppade mig in i bergrummet via en stalaktit. Molì blev såklart glad över att se mig, och vi dödade rävmännen utan svårigheter (deras mörkerpilar kunde ju inte såra mig längre, utan trängde bara rätt igenom min vattenkropp. Och dessutom så kunde jag få deras njurar att explodera).

Sen involverade drömmen även en enorm panda (vi snackar King Kong-format här), som på något vis vaknat till liv av att Vattenguden återuppstått, men jag minns tyvärr inte mer än så.






Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad har man drömt... (fast det slutar som en recension)

Vaknade precis. 1½ timme senare än beräknat. Mitt hår ser ut som killen i Eraserheads undersköna frilla. Vad fan har man drömt om för att vakna med den frisyren egentligen? Se inte den filmen förresten. Den är flummig, seg och äcklig. Har sett den två gånger, och det har ansetts av undertecknad att vara något av ett stort slöseri med tid vid båda tillfällena. Kanske är det en smula inspirerande att se någon ta en bisarr, kreativ snedtändning och fullfölja den. Men svartvit, misantropisk industrimiljö, arga flickvänner och hemska, muterade, nyfödda spädbarn som aldrig slutar skrika är bara intressant i 20 minuter ungefär, inte i 1½ timme.



Jaha, och nu förvandlades inlägget om min frisyr till en recension istället. Betyg: 3/10. Och det beror inte på att jag inte 'fattar' filmen. Det beror på att jag fattar den alltför väl. Filmnördar pratar gärna om hur 'djup' den här filmen är ('det är ingen film, det är ett kooonstveeerk'), och vilken insikt man får i 'geniet' David Lynchs värld. Skitsnack. Bildspråket är övertydligt genom hela filmen, manuset är snudd på icke-existerande. Den enda som kan betraktas som genialiskt är väl att filmen är mycket nära cinematografisk fulländning. Och det enda som egentligen räddar betyget någorlunda är den surrealistiska känslan som jag får av den, och som sitter i genom hela filmen. Den lämnar mig med en alldeles förtjusande skaparlust när sluttexterna äntligen börjat rulla. Förutsatt att jag fortfarande är vaken.



Andra bloggar om:
, , , , , , ,

Tidigare inlägg