Farliga Landskrona - Del 12

Ett litet inlägg i den debatt om kamphundar - med stor variation av såväl retorisk som logisk grad - som råder för fullt i staden i vinden kanske vore på sin plats, tänkte jag igår natt innan jag somnade. Det var efter att ha läst ett inlägg i Lars Möllers blogg på hd.se som jag kände mig nödder och tvungen att motionera fingrarna längs tangentbordet lite. Särskilt som hans blogg tyvärr saknar en kommenteringsfunktion. Så här skriver han:


Citat borttaget pga pedantiskt upphovsrättsgnäll. Det kortades först ner betydligt, men det räckte inte. Tar därför bort det helt, för att undvika fortsatt gäspning till pseudodebatt. Det var ändå överflödigt med tanke på att länken till hela inlägget som jag citerat delar av finns i första stycket här ovan. Love.









image142


En första anmärkning är att det här laddade, anstötliga ordet kamphund är en obegripligt fånig konstruktion av massmedia. Det finns givetvis inga särskilda raser som är mer eller mindre aggressiva än andra. En hund är vad den uppfostras till att vara.

Att tänka i såna "kamphundstermer" förutsätter att aggressivitet skulle vara något genetiskt betingat, något som man utan någon alltför tillkrystad tankegymnastik skulle kunna se tillämpas som argument av diverse främlingsfientliga agitatorer som inte har något vettigare för sig än att sprida hat och osämja omkring sig.

Att som Lars Möller i det citerade inlägget ovan säga att såna karaktärsdrag går att avla fram tycker jag är en skrämmande tanke. Att attribut som lämpar sig väl när man vill utöva aggressioner, såsom t.ex. muskelstyrka, avlas fram är en sak. Det är dock inget som per automatik gör en varelse aggressiv. Ju mer muskler en människa har, desto aggressivare är personen i fråga? Nej, det funkar inte så.

Varför uppfostras då vissa hundraser till "kamphundar" och inte andra? Svaret är lika enkelt som det är självklart: Därför att markanta skillnader i de olika hundrasernas anatomi och fysiologi gör att vissa hundraser, som är snabbare, kraftigare, större, har mer käkmuskler etc, självklart är en lönsammare ras att fördärva och tukta efter eget behag.

Den aggressivaste hund jag någonsin träffat var en 6-årig chiuaua, som hette Paloma, som tvångsomhändertagits från sin förre ägare, som misshandlat och försummat hunden under flera års tid. Det gick inte att vara inom en två meters radie från det explosiva, lilla paketet.

Karaktärsdrag som t.ex. aggressivitet är individuella, och de som inte kan se att det är något som är uteslutande bundet till empiriska upplevelser satt förmodligen och sov under biologilektionerna i skolan. Den som träffat en väluppfostrad och bedårande bullterrier, amstaff eller pitbull kan med lätthet dra denna slutsats på egen hand.

Att det finns hundar som är så gravt mentalt störda och aggressiva som vissa hundar är, har en enda bakomliggande orsak: Den mentala störningen hos dess ägare. Att i det läget skylla på hunden för att den är aggressiv, är lite som att skylla en fortkörning på att man har en lamborghini.

Det är fortfarande du bakom ratten som har ansvaret.


Tidigare delar: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del 6 | Del 7 | Del 8 | Del 9 | Del 10 | Del 11

Andra bloggar om: ,

Kommentarer:

1 Anonym:

Du menare alltså att man kan avla fram muskler men inte beteendemönster?

2 Bengt:

Ovan var alltså övertecknad, lyckas väldigt dålig med fylleriövningarna uppenbarligen..

3 Robert:

Ja, det menar jag. Miljö och erfarenhet formar individen, inte fysiska förutsättningar.

Sen kan man välja att blanda in de psykiska anlag som djur och människor faktiskt ärver, som i sin tur KAN komma att påverka utformningen av individens personlighet. Intelligens, som ärvs av mamman, är ett sådant exempel.

Kommentera här: