"Det nya vårdpartiet"

(Helsida i dagens Metro) 
 

Detta är rimligtvis ett skämt?

För det första: Vårdkrisen är inte, och har heller aldrig varit, en kris som bottnar i personalbrist. Det finns gott om utbildad och kompetent personal. De väljer bara bort yrket i stort, och landstingen i synnerhet, pga. horribla arbetsförhållanden. Se det som en form av kollektiv överlevnadsinstinkt som börjat kicka in. Så en "kraftig personalförstärkning" är knappast det som behövs, däremot en kraftigt förbättrad arbetsmiljö så folk kommer tillbaka. Skälig lön hade inte heller varit fel, men hellre en dräglig tillvaro där man har tid att gå på toaletten och känna tillfredsställelse över att hinna göra ett bra jobb, om en nu tvingas välja. Bättre villkor --> Personal återvänder --> Fler vårdplatser kan öppna upp igen --> Avlastade akutmottagningar, kortare ledtider till cancervården --> Kortare väntetider. Obs, viss förenkling av de problem som vården brottas med, men bra mycket sanningsenligare än den här dyngan till helsidesannons i varje fall. (Och många som får vänta länge på akuten har egentligen sökt akut med en åkomma som inte är det, antingen pga. underdimensionerad primärvård eller pga. okunskap. Det är de patienter som verkligen kräver ett akut omhändertagande som tas omhand först på en akutmottagning, precis som det ska vara. Att du får vänta betyder många gånger att du de facto kan vänta).

För det andra, så är välfärd och "massinvandring" inte den oförenliga kontradiktion som ni gärna vill utmåla den till. Jag har förståelse för att ni har investerat hela er världsbild och politiska idé på det motsatsförhållanden, men det betyder ju inte per automatik att ni har rätt. Snarare tvärtom, nu när jag ägnat två minuter åt att tänka på saken. Invandring --> Arbetskraft --> Ökad välfärd, vid en välfungerande integration. Där har ni en punkt om något att lägga till ert program; Ökad/förbättrad  integration. Skulle rimma bättre med er ack så påtagliga oro för den sköra, sköra välfärden. För det är väl inte så att ni bara är ett gäng rasister..?

För det tredje, "lägre politikerarvoden och minskat partistöd"? Jag vet att politikerförakt är på modet just nu, men sansa er. Lägre arvoden, minskat partistöd och färre politiker --> Färre söker sig till politiken --> Lägre kompetens överlag --> Urholkning av demokratin. Jag såg er inte ondgöra er över jobbskatteavdragen på samma sätt, en försvagning av välfärden om något, eller minns jag fel?

För det fjärde, "nej till vård och tandvård för 50 kronor till illegala invandrare"? Vård åt alla, alltid. Även till de som har svårt att bekosta den själv. Läs Hälso- och sjukvårdslagen. Adjö.
 

Flödesschema för röntgensjuksköterskor

Det här är ett "ja just ja jag har ju en blogg också"-inlägg.

 

Jag är i Norge och jobbar som bemanningsradiograf ett par veckor av min semester, så plötsligt har jag lite tid att skriva igen. Kanske. Än så länge har jag mest gått upp på första bästa fjäll efter arbetsdagens slut, men idag hade jag huvudvärk (hovudverk på nynorsk; hodepine på bokmål) så jag vilar istället.

 

Skrev ihop ett snabbt flödesschema som nog går att applicera på många situationer som dyker upp i en röntgensjuksköterskas vardag. OBS, fungerar ej på MR-kameror eller kaffeautomater.

 

 
Kategori: röntgen Taggar: nonsens, röntgen, sjukvården, vården;

Glappångest

Vill introducera er för ett begrepp som inne i mitt huvud har kommit att kallas för glappångest. Jag definierar glappångesten som den känsla som infinner sig i det glapp av tid mellan en kursstart och det att man har lyckats skapa sig ett hum om kravnivån på kursen i fråga (och i förlängningen den arbetsinsats som kommer att krävas för att ta sig igenom den). Det kanske låter som en skitgrej, men om jag behöver lägga 5 eller 25 timmar i veckan på en kurs har en enorm inverkan på mitt liv. Särskilt som jag jobbar heltid vid sidan av mina studier. Efter att den ångesten har börjat klinga av, så tar nästa våg av glappångest över. Den är lite mer varaktig, och äger rum i glappet mellan det att man har lyckats identifiera kravnivån och det stadium där man upplever att man kunskapsmässigt har lyckats nå upp till den.
 
När jag började plugga för 10 år sedan så var "komma så långt bort från tunnelbanan (och den människa som den förvandlade mig till, anm.) som möjligt" min primära drivkraft. Sedan följde en lång period där jag inte riktigt visste vad som drev mig, det var bara kul att ha hittat något som jag hade fallenhet för. Detta gällde för både yrket och studerandet i sig. Sedan insåg jag, lite oklart hur egentligen, den inneboende potentialen som ångesten besatt. Det är den som huvudsakligen har drivit mig framåt de senaste 4 åren ungefär. Den, plus alla yttre förväntningar. Av någon anledning så förpliktigar inte bara min yrkeslegitimation, utan att vara Robert bland andra människor över huvudtaget.
 
Att hanka sig fram på en tvåstegsraket driven av ångest kanske inte låter särskilt nyttigt, men nog fan får jag saker gjorda.