Glappångest

Vill introducera er för ett begrepp som inne i mitt huvud har kommit att kallas för glappångest. Jag definierar glappångesten som den känsla som infinner sig i det glapp av tid mellan en kursstart och det att man har lyckats skapa sig ett hum om kravnivån på kursen i fråga (och i förlängningen den arbetsinsats som kommer att krävas för att ta sig igenom den). Det kanske låter som en skitgrej, men om jag behöver lägga 5 eller 25 timmar i veckan på en kurs har en enorm inverkan på mitt liv. Särskilt som jag jobbar heltid vid sidan av mina studier. Efter att den ångesten har börjat klinga av, så tar nästa våg av glappångest över. Den är lite mer varaktig, och äger rum i glappet mellan det att man har lyckats identifiera kravnivån och det stadium där man upplever att man kunskapsmässigt har lyckats nå upp till den.
 
När jag började plugga för 10 år sedan så var "komma så långt bort från tunnelbanan (och den människa som den förvandlade mig till, anm.) som möjligt" min primära drivkraft. Sedan följde en lång period där jag inte riktigt visste vad som drev mig, det var bara kul att ha hittat något som jag hade fallenhet för. Detta gällde för både yrket och studerandet i sig. Sedan insåg jag, lite oklart hur egentligen, den inneboende potentialen som ångesten besatt. Det är den som huvudsakligen har drivit mig framåt de senaste 4 åren ungefär. Den, plus alla yttre förväntningar. Av någon anledning så förpliktigar inte bara min yrkeslegitimation, utan att vara Robert bland andra människor över huvudtaget.
 
Att hanka sig fram på en tvåstegsraket driven av ångest kanske inte låter särskilt nyttigt, men nog fan får jag saker gjorda.

HAHAHA! Mvh, Vården

 

 

Haha!... Ha.

Mvh, Vården a.k.a. Medicine kandidatexamen = lönesänkning a.k.a. Slut på rean


Hur snabbt kan en röntgensjuksköterska byta en glödlampa?

Hur snabbt en röntgensjuksköterska kan byta en glödlampa? Kul att du undrar, jag har nämligen räknat lite på det där. Svaret är 10 minuter och 45 sekunder. Själva bytet är över på 15 sekunder ungefär, resterande tid går åt till att dokumentera tidpunkt, antalet iskruvade glödlampor, sockelstorlek, antal lux, candela och watt, serienummer på lampan, iskruvningsställe, anledningen till lampbytet, vem som bad dig byta glödlampan (förutsätter här att denne inte dokumenterat detta själv), och om bytet föranledde några komplikationer. Och eftersom datasystemet du dokumenterar i inte kan kommunicera med glödlampans övriga system, behöver du även ringa lamptillverkaren och berätta vad du gjort. Glöm heller inte att fylla i tidpunkterna för när du startade och avslutade bytet, serienummer och var lampan ska ta vägen på en papperslapp som du ger till en transportör så att denne sedan kan källsortera den utbytta glödlampan. 

Livet som någon som försöker tona ner sin drivkraft

Lite glest mellan blogginläggen numera.
 
Eller det kanske bara är jag som reagerar på sådant? Nåväl, tro på mitt ord när jag säger det då. Det skulle vara enkelt för mig att säga att det beror på t. ex. bristande motivation, på att jag flyttat fokus från kvantitet till kvalitet, på att jag tillsatt en arbetsgrupp som ska komma fram till bloggens essens och unika selling point, eller på att jag de senaste 30 veckorna wallraffat som turistguide i Tjernobyl.
 
Men nej, det är bara vanlig tidsbrist. Tid, den ultimata vardagslyxen (för att travestera bilden som ett hundratusental pretentiösa instagramkonton prackar på oss). Tid är något man tar, inte något man har (för att parafrasera hur jag själv brukade låta innan jag blev förälder). Someone once told me that time was a predator that stalked us all our lives (för att citera Jean-Luc Picard). Barn tar tid. Barn får och ska ta tid. Och sen hjälper det ju knappast att jag pluggar vid sidan om min heltidstjänst heller. Läste på 50% hela höstterminen, har hittills under vårterminen läst på 25% men ska ta steget upp till 75% de sista 10 veckorna nu.
 
Så, jag vet vad ni undrar - blir han verkligen klokare? Knappast, är snarare övertygad om att jag förstår mindre och mindre ju mer jag läser och lär mig. Världen är nog inte för mig att begripa mig på, snarare att hålla ett förnufts- och horisontbevarande avstånd ifrån. Den där gränsen för vad min hjärna kräver för att inte känna sig understimulerad flyttas fram lite för varje år som går också. Rimligtvis når jag till slut en vägg? Har tappat greppet om vad som en gång drev mig ens. Minns bara att jag verkligen, verkligen inte ville fortsätta köra tåg i tunnelbanan men det är ju snart 10 år sedan.
 
// Googlade på horisontbevarande nu; jag är än så länge ensam om att använda uttrycket. Där satt nog kanske selling point:en - den syntaxavantgardism som tillåts fortgå här mellan varven //
 
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag inte att försöka ta masterexamen vid sidan av ett heltidsjobb. Men samtidigt så är det ju något som håller mjältsjukan stången. Balansgången är utmattande. Åh, hjärnan. Because you're mine, I walk the line.

ML-EM

 
 
 
Skriver detta från ryggen på Göran, min tama flodkrokodil. Blod och jord, väser Göran. Övertrötthet, svarar jag förstrött. Visa mig det blod som ens någonsin varit rent. Göran blir tyst. Och så övergår vi till det som inlägget var tänkt att handla om istället.
 
Känner mig överpluggad för stunden, som att jag - nog? - kan allt men att detta flyktiga "allt" fortfarande hänger i luften utan att ha givits en ärlig chans att landa i långtidsminnet ännu. Nu ska jag bara hålla kunskapsbollarna kvar där uppe i luften tills på måndag, då jag ska göra något så pass retro som att skriva salstenta. Ämne: Nuklearmedicin, CT-teknik och strålskydd. Skrivtid 120 minuter, gränsen för godkänt är väl som alltid 60%. Medtag egen penna.
 
Snöade in lite på iterativa rekonstruktioner, för ärligt talat så behöver jag gå till grunden med saker ibland. Kunde inte riktigt köpa det där med att maskinen "gissar" hur bilden ska se ut innan den börjar generera den. Jag tillåts aldrig gissa på mitt jobb, så varför tillåta en maskin den ynnesten? Hittade en smått fantastisk artikel i ämnet, som jag lånat ovanstående bild ifrån (pdf, ~3,5 Mb, värt en nedladdning). Algoritmen i bakgrunden heter Maximum Likelihood - Expectation Maximization (Ordered Subsets - Expectation Maximization är typ samma sak förutom att den delar in projektionerna i smågrupper och analyserar dem som sådana, så att det går snabbare och blir lite mindre stabilt och exakt i slutändan).
 
Den där ursprungliga gissningen som gäckade mig så, innebär vanligtvis bara att hela bilden ges ett och samma konstanta värde. Ser framför mig en jämngrå bildmatris här. Och just här, kring slutet av sida 12, kunde jag med andra ord ha slutat läsa artikeln och gått vidare med mitt liv.
 
Om jag haft något.
 
Så jag fortsatte förstås.
 
Sedan framåtprojiceras den här gissningen över till höger sidan av bilden ovan, till projektionsområdet. (Eller ska jag översätta det till -domän? Skit samma litegrann, det är precis lika hypotetiskt och luddigt för det). Därefter så jämförs de ingående projektionerna (pratar vi PET-språk så är väl en projektion = antalet koincidenser längs en (respons)linje för en viss riktning, för SPECT antalet registrerade händelser, och för CT attenueringen av röntgenfotoner) med de uppmätta projektioner som samlats in från undersökningen.
 
Kvoten mellan de rätta och de gissade (eller beräknade) projektionerna - den s.k. kvotprojektionen - bakåtprojiceras därefter tillbaka till bilddomänen som korrektionsfaktor för ursprungsgissningen. Korrektionsfaktorn multipliceras med aktuell bild och divideras med en viktningsfaktor som baserats på systemmodellen, för att lägga på önskad styrka för varje korrektionsfaktor. Felbilden ligger alltså till grund för att förbättra den gissade bilden, skulle man kunna säga. Bilden uppdateras i vilken fall som, och en iteration har därmed utförts. Denna process utförs flera gånger för att kalkylen med små pyttesteg ska närma sig den mest sannolika lösningen (maximum likelihood).
 
Det här är en ganska tidsödande process, och det bör också påpekas att brusnivån i bilden ökar med antalet utförda iterationer. Därför avbryts processen ofta ganska tidigt, alternativt så jämnas bilden ut lite i efterhand. Eller blurras, om användandet av en försvenskad anglicism kan tänkas tillåtas i ett sådant här formellt sammanhang. Antalet nödvändiga iterationer (för ett bra resultat) är dessutom beroende av storleken på objektet, vanligen krävs mellan 20-50 iterationer.
 
Sedan tar vi en kollektiv paus och begrundar att vården är så pass bred att den även rymmer sådana som jag, som sitter och funderar kring detta en dimmig lördag i mars.
 
Och det var väl lite vad jag hade på hjärtat idag. Nu ska jag gå och spola ner Göran på toaletten.

Som en val, eventuellt genom kosmos men det är rimligtvis mig helt egalt

Jag överlevde förresten halsinfektionen så ni kan sluta putsa på griftetalen, men det krävdes en antibiotikakur till det. Stora, turkosa rackare till kapslar. Alltid kul när de gör läkemedel samma färg som godis, känns lämpligt. Bröt av snyggt mot färgen på sovrumstaket gjorde de också. Spenderat dagen strandad i Örebro. Skulle haft föreläsningar på universitetet, men ibland blir det ju inte riktigt som en tänkt sig. Dock att stängningen ledde till att de tvingades möblera om i schemat inför imorgon, och resultatet blev faktiskt bättre än tidigare. Så, lugn dag med självstudier på hotellet och bättre schema till imorgon. Känner ändå som att livet inte är så himla illa just nu. Men det kanske är det engelska frukostteet som pratar. Här får ni tre bra covers på The Beatles fantastiska Across the Universe, som avrundning på en lugn måndag. (Precis som om jag kommer hinna blogga mer innan februari. // ...som avrundning på en frisk och snöfylld månad. Så.)
 
 



 
 

Loggbok

 
 
En av våra röntgenapparater har ett lite... nyckfullt, rörelsemönster när den förflyttar sig automatiskt mellan olika projektioner. Uppenbarligen tror en kollega att apparaten därför besitter en fri vilja, och således självmant väljer att kollidera med väggen. Jag ger svar på tal; Alla vet att maskiner är deterministiskt lagda. Valmöjligheter är en chimär; Kontroll är en illusion.

Otakt

Har verkligen inte lyckats nå fram till mina patienter idag. Det är precis som om jag pratat ett främmande språk eller varit på besök från ett parallellt universum. Övervägde ett tag om jag kanske drabbats av expressiv afasi, eller var utsatt för ett dold kamera-inslag. Här följer ett mindre axplock av meningsutbyten:
 
Jag: Har du diabetes?
Patient: Nej, jag jobbar.
 
Jag: Drick en mugg kontrastmedel var 10:e minut under en timme.
Patient: *Sveper hela mängden kontrast på 5 minuter*
(Detta hände mer än en gång)
 
Patient: Hur låg blodvärdet?
Jag: Jag har tagit röntgenbilder på dig, inte blodprover.
Patient: Men var det högt eller lågt?
Jag: ...vi är färdiga.
 
 
Detta. Pågick. Hela. Dagen.
 
Hade tänkt köra till IKEA efter jobbet, men orkade ärligt talat inte prata med en enda människa till idag så jag sket i det. Kände ett tryck över bröstet och fick ångestkänslor av blotta tanken.
 
Jag och resten av världen opererar helt enkelt inte i samma takt idag. God natt.

Ljudet av ett gammalt modem

Ljudet av ett gammalt modem. Du är ett klanderfritt spöke som bor bland ruinerna av min mentala hälsa. Den här bilden sammanfattar en sån avsevärd del av livet denna höst.
 
Termin.
 
 
 
Te, kontrastmedel och en bok som jag hade svårt för 2008 och som jag har svårt för igen nu 2015. Jag har dubbat den till min tillvaros fasta punkt. I brist på. Annat. Sömn.

Lösryckta och trötta tankar efter Röntgenveckan 2015

Har varit på tillräckligt många kongresser vid det här laget, för att ha lyckats identifiera två huvudstrategier när det kommer till att sålla bland alla föredrag som finns tillgängliga. Antingen så kan man gå efter vilka föredrag som ens avdelning kommer ha mest nytta av, eller så kan man gå efter vilka föredrag som kommer gynna en själv mest. Att maximera allmännyttan kontra att maximera egennyttan, helt enkelt. Eller så kan man köra strategilöst och gå på det som låter mest intressant, men åtminstone min hjärna skulle aldrig få för sig att agera så strukturlöst. Jag valde i vilket fall som helst att gå på det som skulle gynna mig själv och mina pågående studier bäst. Sjok med titlar som "Manövrering i det kliniska forskningslandskapet", "Evidensbaserad radiografi" och "Dagens forskning av röntgensjuksköterskor - Framtidens vård" fick gå före "Mänskliga möten", "Kontrastmedelsrutiner i radiologisk vardag" och "Äldres (o)hälsa". Fast min avdelning får nog se på det som en insättning på (kunskaps)banken som långsamt kommer att generera ränta med tiden, istället för att de får tillbaka en pigg och inspirerad medarbetare efter en lång kongressvecka. Jag är förvisso mycket just nu, men pigg är definitivt inte en av de sakerna. Har fyllt anteckningsblocket som man fick på både fram- och baksidan av vartenda ark, ofta med kludd i marginalerna med idéer och formuleringar till min stundande masteruppsats. Kommer nu att vakta detta block med mitt liv tills jag tagit mig tid till att renskriva allt.
 
Har även plitat ner en överlevnadsguide inför nästa års Röntgenvecka på baksidan av blocket:
  • Bekväma skor! - Kan inte understrykas nog. Iofs överflödig info till vårdanställda
  • Klä dig i lager - Det är i regel antingen för varmt eller för kallt i utställningshallar och föreläsningssalar, detta tycks vara ett universellt gångbart faktum
  • Antecknar du för hand? Om inte - Laddare! Även livsviktigt om du twittrar eller bloggar frekvent under föreläsningarna
  • Komplettera kongressväskan med ett miniförråd av nödvändiga läkemedel utifall att krisen är ett faktum - Tänker främst på huvudvärkstabletter, men nässpray, allergitabletter, skavsårsplåster och handsprit är nog också klokt. (Annars är du ju faktiskt omgiven av sjukvårdspersonal, så jag kanske överreagerar här)
  • En flaska vatten och en energibar, frukt el dyl får nog också plats i väskan - Håll fokus uppe hela vägen fram till lunch!
  • Pennor! - Det är under dessa bråda dagar som du måste samla på dig hela det kommande årets förbrukning av reklampennor, och gudarna ska veta att det brukar gå åt ett gäng i den radiologiska vardagen. Inte nödvändigtvis för att du skriver jättemycket, men för att dina kollegor är penntjuvar. Och för att du kommer råka tappa dem på ställen som omedelbart gör dem för äckliga för att du nånsin kommer vilja använda dem igen
  • Planera i förväg - Sträckläs föreläsningskatalogen vid första bästa tillfälle och memorera kartan på ett ungefär, undermålig framförhållning förhindrar dig ifrån att maximera din kongressupplevelse
  • Flera föreläsningar du vill gå på samtidigt? - Muta kollegor till att gå på de andra föreläsningarna med instruktioner att anteckna eller fotografera flitigt
  • Tacka inte din chef för att du fick åka på kongress - Visst kan det vara uppfriskande att få en chans att utbyta kliniska erfarenheter med andra, men din yrkeslegitimation (och i förlängningen lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område) förpliktigar dig till att hålla dig uppdaterad med vad som sker inom ditt område så att du kan utöva ditt yrke i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Du har bara givits en chans att sköta ditt jobb, inte mer
Nu ska jag dricka te och sova. Antagligen i den ordningen.

Länktips

Det finns gott om godbitar på CTisus YouTube-kanal för den som har lite tid över. Ett axplock:
 










 

Hammerfest

Reser hem till Sverige imorgon, längtar hem men det har varit ett fantastiskt äventyr här uppe i Nordnorge. Återkommer kanske med inlägg om hur man skaffar autorisasjon, etc. Får se när skrivlusten väl infinner sig. 
 
 

Yrkesvalet

En våg av surrealism svepte just in över mig.
 
//Nu lät det som om jag är en kuststräcka och mina känslor kallfronter.
Tillräckligt nära sanningen ändå; inlägget får fortsatt existensberättigande//
 
 
Lite som en känsla av déjà vu, fast man är ändå rätt säker på att ögonblicket inte upplevts förut; man tvivlar bara på hurvida man alls existerar. Kanske borde jag stänga fönstret - PROMAJA, gå och lägga mig i tid, eller sluta blogga om nätterna. Stringensen lär nog vara bättre på förmiddagen. Vädret också.
 
Tanken, halvdrömmen; vad det nu var, som infann sig när jag - inte nickade till - blinkade kraftigt mot en vägg eller var det taket, var att vi vårdfolk nog egentligen aldrig behöver oroa oss för att yrkeslivet ska börja kännas avslaget och tråkigt. Vår vardag i sjukhuskorridorerna är ju uppenbarligen så pass intressant att folk bänkar sig en masse framför tv-apparaterna och tittar på.
 
Jag måste nog upprepa det där. Människor sätter sig alltså - frivilligt och utan lön - framför tv:n för att titta på vårdpersonal som jobbar.
 
Och det rör sig inte bara om nån enstaka serie i nån enstaka kanal utan om draman, komedier, reality och dokumentärer överallt, ofta på bästa sändningstid. Nu händer det andra grupper också mellan varven, typ de där galningarna som djuphavsfiskar i snöstorm eller ett två timmars långt porträtt av killen som byter glödlampor på toppen av Empire State Building. Men det är relativt små yrken under extrema förhållanden långt ifrån våra dagliga liv. Du kan jämförelsevis knappt sätta dig ombord på ett tåg utan att det sitter tio människor i samma vagn som genomlider sina yrkeskarriärer i vit landstingspyjamas.
 
Jag ser inte samma tv-boom hända för inköpare eller företagsekonomer, trots att de rimligtvis växer på träd precis som vi. Skit samma då egentligen att hela vårt yrkesval är ett enda stort NEJ TACK till hög lön och dräglig arbetsmiljö. Vi har banne mig aldrig långtråkigt. Sätt ett pris på det, tack.
 
 
 
 
 
 
 
//Jag måste publicera detta NU, inte en chans att pigga och utvilade Robert släpper igenom sån här skit imorgon//

Det kom ett paket...

Midsommar har passerat. Dags att grunda ordentligt inför höstterminen, med andra ord. 


Hashtag: Attgöraenrobert. Hashtag: Detkostarattliggapåtopp. Hashtag: Lämnaingetåtslumpen. Hashtag: Backtoschool. Hashtag: Bringiton. Hashtag: Kunskapärminherdemigskallintetfattas. Hashtag: Iliveforthisshit. Hashtag: Butfirstletmetakeaselfie

Röntgenstrålning

Gästbloggar på Röntgensjuksköterskebloggen igen, om röntgenstrålning i rymden denna gång. In och läs så lever ni precis lika länge som ni skulle ha gjort ändå, men med en marginellt högre grad av allmänbildning.

När katastrofen är ett faktum

Så jag gillar att dricka te. Ingen metafor, utan en mindre besatthet och ett älskat tidsfördriv. En av mina te-robotar (yes, plural; jag äger fler än en te-sil formad som en robot) fick följa med till jobbet i helgen, studiebesök på röntgenfabriken. Och så händer detta:
 
 
Fallolycka, egentligen bara från ca en meters höjd men den är ju så liten. En meter motsvarar rimligtvis 25 meter för en så pass liten robot. Dessutom har jag tagit hand om väldigt många patienter som brutit såväl höfter som axlar enbart genom att trilla omkull i ett och samma plan. Lågenergitrauman som står sig slätt mot detta fria fall. Tack och lov så inträffade det på rätt plats; i manöverkorridoren utanför ett DT-labb. Så, detta skedde per omgående:
 
 
120 kV, quality ref-mAs på 180, 1.0 sekunders rotationstid, pitch 0.4, 1/1 mm iterativa recon TRA, COR, SAG (ww 2500 / wc 700) utifrån tunna snitt med J45f-algoritm (för att kunna fungera bra till både MPR och VRT efteråt). 

Visade preliminärt inte på några interna skador utöver den momentana förlusten av teblad. Inga odislocerade små fraktursprickor, inga kärlkatastrofer (så vitt jag nu kunde utröna utan intravenös kontrasttillförsel, vilken givetvis fick utebli då patienten visade sig helt sakna njurar). 

Så vad har vi lärt oss av detta? Att jag har för lite att göra på jobbet? Nej då, snarare att min akuta handlingsberedskap är i topptrim. 
 
 
 
 

10 bisarra situationer du lätt hamnar i som röntgensjuksköterska

10 bisarra situationer du lätt hamnar i som röntgensjuksköterska
 
Med "bisarr" avses här att en normal människa antagligen skulle reagera lite på situationernas absurditet. För dig som röntgensjuksköterska är det givetvis bara ännu en dag på jobbet. Eventuell kompletterande information för den oinsatte i länkar inom hakparenteser i slutet av varje punkt.
 
 
 
  1. Att tvingas säga åt någon att släcka lampan eller dra för persiennerna för att du inte kan se ordentligt annars.
  2. Att stå och stirra på ett lätt sederat småbarns underliv i väntar på att hen ska urinera kontrastvätska. [Miktionsuretrocystografi]
  3. Att känna igen en patient utifrån dennes njurstenar eller levercystor istället för ansikte eller namn.
  4. Att förklara för 10:e gången på en och samma dag att en patient inte precis kissade på sig. Det kändes bara så. [Omnipaque: Biverkningar: Allmänna symtom: Vanliga: Värmekänsla]
  5. Att inte få svara på om en underarm är bruten eller ej, trots att benen pekar rakt ut. [Typ så här]
  6. Att stå och injicera ett orangefärgat skum, som både doftar och smakar apelsin, i någons ändtarm. [Lumirem]
  7. Att det alltid diskuteras varbölder, punkterade lungor och artärbråck på lunchen.
  8. Att spendera >10 minuter av dagen med att skryta över en perfekt tagen sidobild av en armbåge.
  9. Att prata med en patient om när på året som man lämpligast beskär plommonträd, samtidigt som en läkare håller på att borra sig in i dennes ryggrad. [Lite åt det här hållet]
  10. Att komma på sig själv med att drömmande stirra på en kollegas armvecksvener medan ni pratar.
 
 
 
Andra bloggar om: röntgen, vården, topp 10, topplistor, listor, röntgensjuksköterska
Och jag var givetvis tvungen att googla vad abscess, pneumothorax och aneurysm kallas på vardagligt språk till punkt sju. Hopplöst att memorera.

Flash, typ

Hej och hå, idag gästbloggar jag på Röntgensjuksköterskebloggen så in där och läs. Temat fick bli synliggörandet av en - enligt mig - tämligen osynlig yrkeskår. Rätt kul koncept att låna ut sina tangenttryckningar på det där viset, om så bara för en liten stund. Tillbaka till min kopp te och min träningsvärk nu. Det är helt sjukt synd om mig ikväll.

En vanlig dag på jobbet

Jag: Tänkte strosa iväg och initiera en miktionsavgång på predestinerad plats för sådan aktivitet. 
Kollega: Va? 
Jag: Jag ämnar begagna mig av avdelningens sanitetsporslin för en kvick, urinrelaterad angelägenhet. 
Kollega: Va? 
Jag: JAG SKA KISSA!! 
 
 
 

Bill


Sista arbetspasset som förtroendevald idag. Föreställer mig att jag gjort ett okej jobb med att styra upp det fackliga arbetet på avdelningen. Jag var aldrig nån reformist som Washington men inte heller nån konservativ lallare som Reagan. Jag var nog mer som Clinton. Allting var alltid luuugnt med Clinton. Nu kommer jag antagligen få agera rådgivare caporegime åt mina efterträdare under en övergångsperiod. Yes, min hjärna tog just skuttet från att göra presidentliknelser till att låtsas att jag är Tony Soprano. Jag behöver semester. 

Tidigare inlägg