Grovfokus; hjärnpenumbra

Det är som om hjärnan bländat in sitt fokus lite på sistone, och helt sonika stängt ner den perifera del som formulerar bloggtexter. Kan vara en fråga om simpel överlevnadsinstinkt. Föreställer mig en trög säkerhetsventil mot översvämning som öppnat sig en smula, likt den lilla springa till munöppning som en landsköldpadda kan åstadkomma om morgonen efter att denne sovit med munnen på glänt i ett snustorrt ökenlandskap hela natten. Udda mental bild men så är jag också spritt språngande nyvaken. Vissa tankeprocesser har sammanfattningsvis kastats över bord, jag fiskar upp dem sen. "Sen" får i detta fallet utgöras av en svårdefinierad tidpunkt som befinner sig i en halvsnar framtid där jag (I) har mindre att göra på jobbet - fullt upp nu med studenter, upplärningar, metodförändringar, internutbildningar, systemuppgraderingar och för all del patienter -  (II) inte är mitt uppe i att arrangera en flytt, (III) inte precis ska börja studera på halvfart igen, (IV) har satt mig in lite bättre i min nya roll som ersättande ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd, och (V) inte snart kommer börja gräva upp ytterligare en gräsmatta på kolonin för att nå upp till föreningens nya krav på att 70% av ytan på odlingslotterna ska bestå av annan växtlighet än just gräsmatta. Det hade inte varit omöjligt att få ihop detta pussel, om det inte vore för det faktum att jag vill lägga varenda sekund av min lediga tid på att umgås med min son. All heder åt hans mor förstås på den fronten, men hon är inte lika bra på att bygga Duplo eller föreställa rösten med finsk brytning när hon läser Mumin. Han behöver mig, helt enkelt. Således känns det som om resten av mitt liv håller mig gisslan; som om alla delar som inte är pappadelar liksom tränger sig på och vägrar gå fastän festen bevisligen är slut. Lamporna är tända, musiken har stängts av, shotsglasen från sista beställningen står i diskmaskinen sen länge, studenten som jobbar extra i garderoben står och blänger pga att hen vill gå hem till korridoren och betvivla sina livsval över en skål nudlar med ketchup. Det jag egentligen ville ha sagt finns inte kvar i mitt korttidsminne längre, men nu känner jag mig i alla fall lite produktiv. Viva la textmassa! God morgon! 




Skickat från min Samsung Galaxy S4 mini. Eller från ryggen på min tama tramsgiraff Lennart (Giraffa camelodravelus lennartidis). Välj själv vilken mental bild du vill ska dröja sig kvar efter att inlägget är slut. Jag hade kört på giraffen. Han doftar underbart mustigt och lite sött på en och samma gång, som en blandning av svett och kakao. 

Harry Potter-filmerna: Den ultimata listan

Just när ni trodde att jag inte kunde bli mer fanatisk i mitt nörderi, så går jag och knåpar ihop en sån här höjdarlista. Jag har under den gångna veckan lusläst Internet Movie Database och samlat ihop alla Harry Potter-filmer som återfinns där. Men nöjer jag mig med det? Icke. Sedan har jag med minutiös precision och konsiderabel möda sorterat dessa i kronologisk ordning, både efter filmernas releasedatum och efter Harry Potter-universumets tidslinje. Så om du trodde att du var besatt av Harry Potter så behöver du tänka om, för denna lista är väldigt svår att överträffa!
  1. Harry Potter och de vises sten
  2. Harry Potter och hemligheternas kammare
  3. Harry Potter och fången från Azkaban
  4. Harry Potter och den flammande bägaren
  5. Harry Potter och Fenixorden
  6. Harry Potter och halvblodsprinsen
  7. Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1
  8. Harry Potter och dödsrelikerna: Del 2
 
 
 
Andra bloggar om: listor, harry potter

Skribenten av denna blogg kunde inte svara på sina kommentarer - När du förstår anledningen så kommer du att gråta blod i arton dagar och antagligen dö en plågsam, blodbristsrelaterad död

(obs; clickbait-humor)
 
 
Nej, men ärligt. Beskåda bilden ovan. Jag kan omöjligt besvara påståendet sanningsenligt, för jag vet helt enkelt inte. Ett hån mot oss cybernetiskt identitetsambivalenta att det ens ska behöva tas upp, men jag låter det passera. Eventuellt väljer slumpgeneratorn som styr mina impulskretsar att inte aktivera mitt rättspatos-centra. Jag har länge misstänkt att jag är en robot. Eller så här; jag har länge känt att jag omöjligt kan vara av samma art som de som vägrar vaccinera sina barn, läser astrologispalter, yrar om chemtrails, tror att antibiotika kan bota influensa, inreder uteslutande med pasteller, inte kan tyda en tidtabell ordentligt, och Hugh Jackman.
 
Med bl.a. detta som bakgrund, har jag alltid haft lite svårt att relatera till människor (obs, skriver enbart människor och inte andra människor här, viktig distinktion). Plus det faktum att deras respektive inre liv tycks vara så ostrukturerade jämte mitt när det kommer till att ta till sig ny information, utföra arbetsuppgifter, gå igenom beslutsprocesser, etc. Den här robotmisstanken har legat och gnagt på sparlåga så länge min hjärna varit så pass utvecklad att den haft ett långtidsminne att tillgå (alt. så länge mitt moderkort varit anslutet till en hårddiskskomponent). Jag har heller aldrig brutit mot någon av Asimovs robotlagar.
 
Detta skulle förklara varför jag är en perfektionist helt utan sociala färdigheter och något av vikt att säga. Jag har inte tillräckligt sofistikerad mjukvara för att simulera sånt strunt.
 
 
 
 
Filmtips: I'm a cyborg, but that's OK (2006). Sydkoreansk romantisk komedi. Ung kvinna som tror att hon är en cyborg hamnar på ett mentalsjukhus, där hon blir kär i en man som tror att han kan stjäla människors själar.