Grovfokus; hjärnpenumbra

Det är som om hjärnan bländat in sitt fokus lite på sistone, och helt sonika stängt ner den perifera del som formulerar bloggtexter. Kan vara en fråga om simpel överlevnadsinstinkt. Föreställer mig en trög säkerhetsventil mot översvämning som öppnat sig en smula, likt den lilla springa till munöppning som en landsköldpadda kan åstadkomma om morgonen efter att denne sovit med munnen på glänt i ett snustorrt ökenlandskap hela natten. Udda mental bild men så är jag också spritt språngande nyvaken. Vissa tankeprocesser har sammanfattningsvis kastats över bord, jag fiskar upp dem sen. "Sen" får i detta fallet utgöras av en svårdefinierad tidpunkt som befinner sig i en halvsnar framtid där jag (I) har mindre att göra på jobbet - fullt upp nu med studenter, upplärningar, metodförändringar, internutbildningar, systemuppgraderingar och för all del patienter -  (II) inte är mitt uppe i att arrangera en flytt, (III) inte precis ska börja studera på halvfart igen, (IV) har satt mig in lite bättre i min nya roll som ersättande ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd, och (V) inte snart kommer börja gräva upp ytterligare en gräsmatta på kolonin för att nå upp till föreningens nya krav på att 70% av ytan på odlingslotterna ska bestå av annan växtlighet än just gräsmatta. Det hade inte varit omöjligt att få ihop detta pussel, om det inte vore för det faktum att jag vill lägga varenda sekund av min lediga tid på att umgås med min son. All heder åt hans mor förstås på den fronten, men hon är inte lika bra på att bygga Duplo eller föreställa rösten med finsk brytning när hon läser Mumin. Han behöver mig, helt enkelt. Således känns det som om resten av mitt liv håller mig gisslan; som om alla delar som inte är pappadelar liksom tränger sig på och vägrar gå fastän festen bevisligen är slut. Lamporna är tända, musiken har stängts av, shotsglasen från sista beställningen står i diskmaskinen sen länge, studenten som jobbar extra i garderoben står och blänger pga att hen vill gå hem till korridoren och betvivla sina livsval över en skål nudlar med ketchup. Det jag egentligen ville ha sagt finns inte kvar i mitt korttidsminne längre, men nu känner jag mig i alla fall lite produktiv. Viva la textmassa! God morgon! 




Skickat från min Samsung Galaxy S4 mini. Eller från ryggen på min tama tramsgiraff Lennart (Giraffa camelodravelus lennartidis). Välj själv vilken mental bild du vill ska dröja sig kvar efter att inlägget är slut. Jag hade kört på giraffen. Han doftar underbart mustigt och lite sött på en och samma gång, som en blandning av svett och kakao.