Hatvågen som kom av sig?

Älskar att tänka tanken att den hatiska populistdyngans tidevarv kanske lider mot sitt slut ändå? Tänker på Wilders katastrofval i Nederländerna, Hofers magplask i Österrike, att Le Pen backar i Frankrike, hur M störtdyker i opinionen efter sin Sd-flört, hur Trump inte kan samla stöd från sitt eget parti i representanthuset för en simpel jävla sjukvårdsreform ens en gång. Och här på hemmaplan så tuggar neofascister fradga för att vi, när vi för ovanlighetens skull går samman som en enad nation, är nationalistiska på fel (läs: på ett för kärleksfullt och öppet) sätt? Hur understår det oss att inte lyssna till deras domedagspredikan? Varför är vi inte argare? Varför ger inte den här avskyvärda händelsen mer bränsle åt deras agenda? Jag vet ärligt talat inte. Kanske för att vi har insett hur många fler - och hur mycket starkare - vi är? Kanske för att vi har bestämt oss för vilken typ av land vi vill leva i nu? Kanske för att ingen riktigt känner för att lyssna till en samling cyniska rövhattar som vill omvandla en sån här oerhörd tragedi till politiska pluspoäng? Sen är jag inte dummare än att jag inser att en restriktivare flyktingpolitik lär vara att vänta i kölvattnet av allt detta (och i ärlighetens namn så är ju något fel med dagens system om personer som det har beslutats ska utvisas ändå lätt kan avvika och fortsätta vistas i landet?) och att man kanske borde avvakta tills valen i Frankrike och Tyskland ägt rum innan man uttalar sig om huruvida några vindar verkligen har vänt eller ej. Men samtidigt så måste man ha huvudet bra jävla långt ner i populistsanden för att inte känna av den våg av värme och samhörighet som blossat upp de senaste dagarna.

Därmed inte sagt att det inte är okej att känna ilska över en sån här händelse. Det är en rätt naturlig del av sorgeprocessen trots allt. Vuxna människor klarar dock i regel av att hantera fler än en känsla eller tanke åt gången. 
 
Hursomhelst, bara en tanke som jag hittade (och som jag för en gångs skull inte ogillade från start). 
 
 

Är jag en astronaut?

Antar att detta behöver avhandlas. Jag var inställd på att han skulle vinna. Jag blev förvånad över brexit, men sen dess har jag levt i en bubbla där allt känns möjligt så varför inte detta också när vi ändå är igång? Jag rider bara vidare på samma våg av uppgivenhet ett tag till, helt enkelt. Men en sak begriper jag inte, och det är genomslagskraften som den här skräniga och ärligt talat ganska substanslösa populistiska retoriken tycks ha hos oss. Okej att den spelar på rädslor, men det har väl alla politiska läger sysslat med i alla tider? Varför reagerar så ytterst få när Trump säger att han vill dubbla landets intäkter, SAMTIDIGT som han vill sänka skatterna och riva upp de flesta handelsavtal som finns, utan att förklara hur? Det är rimligtvis uttalanden som borde ackompanjeras av en rätt tung bevisbörda? Och då ska vi inte ens gå in på klimatförnekandet, kvinnosynen, rasismen, überprotektionismen och den där muren han vill bygga... Varför är så få immuna mot detta trams? Politikerförakt, faktaresistens, eller vad? Och vad, sidospår, lär komma i kölvattnet av det här evinnerliga nationalstatsrunkandet som brer ut sig allt mer; en ökad eller minskad risk för konflikter? Obs, retorisk fråga. Han har väldigt mycket att bevisa. Känslan just nu är att han är så pass underkvalificerad att leda på ett ansvarsfullt sätt att det helt saknar motstycke. Finns nog all anledning att vara bekymrad här. När jag nu skulle ha tid till det mellan allt jobbande, pluggande och pokémon-fångande.


HAHAHA! Mvh, Vården

 

 

Haha!... Ha.

Mvh, Vården a.k.a. Medicine kandidatexamen = lönesänkning a.k.a. Slut på rean


Mina 5 pence

Antar att det inte går att komma ifrån att kommentera Storbritannien den här veckan.
 
För att sammanfatta läget lite snabbt: Pundet är på väg åt helvete, antagligen inte för evigt men ändå. En av de populäraste söktermerna i Storbritannien efter vallokalerna stängde var "What is the EU?". Leave-kampanjen erkände redan timmarna efter valresultatet blev klart att de ljög i sina vallöften. Många Brexit-röstare "ville mest protestera lite" och trodde aldrig att de verkligen skulle gå ur. Både Skottland och Nordirland pratar om att de vill lämna Storbritannien för att kunna vara kvar i EU, har även sett London-bor föreslå att London ska bilda egen nation av samma anledning. "United" Kingdom. EU vill verkställa skilsmässan så snabbt som möjligt. Två miljoner britter har redan skrivit på en namninsamling för ny omröstning, vilket väl inte lär hända. Devisen att man är starkare ensam än i grupp tycks ha fått ett uppsving, och att ställa sig utanför ett stort, beslutande organ i tron att det på något sätt ska ge ökat inflytande är numera att betrakta som logiskt. Och när de (Leave-folket med UKIP i spetsen) väl inser att deras problem inte berodde på fri rörlighet (och att de inte får tråla sönder bottnen på sina kuststräckor för att EU älskar fiskar mer än fiskare), kommer de väl knappast att skylla på sig själva utan rimligtvis på 1) invandrare, snabbt följt av 2) meningsmotståndare. Neofascismen kommer inte att förneka sig den här gången heller. David Cameron avgår, inte en dag för tidigt. Och sossarna här på hemmaplan har mage att orera om öppna gränser, samtidigt som de själva såg till att stänga en så sent som i tisdags. Har jag missat nåt väsentligt eller är vi ikapp där?
 
Det här är så klantigt, och så onödigt. Det populistiska dumspöket fortsätter sitt segertåg över kontinenten, mänskligheten har peakat och är nu i fritt fall, mörker mörker, domedag och bla bla bla och allt det där. Med plusmeny.
 
Det går att måla upp en större bild här om man vill, och ta det som ett förebud för vad som komma skall med fortsatt växande högerpopulistiskt nationalist-dravel och allt vad det innebär. Irrationalitet. Kortsiktiga, verklighetsfrånvända lösningar som tolkas som pragmatism men som är just kortsiktiga och verklighetsfrånvända mest. Ogenomförbara i praktiken, och byggda på chimärer. Det är egentligen en berättelse om hur traditionell röd-blå mellanmjölkspolitik misslyckas med allt från problemformuleringar till lösningar. Något som banar väg för en normalisering av xenofobi, ökad polarisering (tänker främst på klyftan mellan "etablissemang" och "folk" nu (trots att det är fritt för vem som helst att engagera sig politiskt pga demokrati) men också mellan samhällsklasser och förstås etniciteter) och jag tror att ni har hört mig predika detta tidigare så jag stoppar där.
 
Eller så är detta inte en så pass stor kris som många vill måla upp det som. Världen blev inte stabilare av detta precis, men vi satt inte i grottor och tuggade näver innan vi gick med i EU själva så det ska nog gå bra. Och det som är dåligt för kapitalet kan väl i ärlighetens namn aldrig vara helt av ondo?

Teckomatorp

Antagligen veckans bästa meningsutbyte på Twitter. 


Rekyl

De behöver ju faktiskt varandra, i den bemärkelse att de hela tiden bekräftar den andra sidans skeva världsbild. Klart Eurabien kommer att vara verklighet inom några år, titta bara på valfritt islamistiskt terrordåd. Klart Västvärlden har förklarat krig mot hela Islam, titta bara på valfritt högerextremt terrordåd. De egna handlingarna genererar en xenofobisk backlash av handlingar från den andra sidan. Jag ser ingen ljusning. Polariseringen har passerat den punkt där meningsmotståndare lyssnar på varandra. Jag fortsätter väl att röntga, plugga, dricka te. Andas. Något så fundamentalt existentiellt som att dra in rumsluft och blåsa ut den igen. Och förbanna alla som bidrar till att världen som min son nu växer upp i ser ut som den gör.

Fräscht huvud

Den första tanken som infinner sig när jag slår upp ögonen borde vara antingen (1) ett kvardröjande fragment av en dröm, eller (2) det första kluddet som skrivs på det tabula rasa som är ett utvilat huvud, redo att uthärda ännu en dag som en del av den hektiska och högljudda människoflocken.
 
Idag: Insikten att Donald Trump nog måste vara demokrat, utsänd för att sabotera republikanernas valkampanj. Det är en ovanligt listig och långsiktig strategi som vi anar konturerna av här. För det vore väl för jäkla förbuftsvidrigt om han var seriös i sin kandidatur?
 
 
Relaterat läsning:
AB: Trumps advokat till attack: ”Man kan inte våldta sin egen fru”
ABtv: Donald Trump vill bygga mur mellan USA och Mexico
AB: Presidentkandidat Trump twittrar nazistbild
AB: Hon behövde amma – kallades ”vidrig” av Trump
Exp: 8 tokiga citat från Donald Trump (bara den senaste månaden)
Exp: "Trump får skrattet att fastna i halsen"
DN: Donald Trumps kontroversiella uttalanden

Fascismens återkomst

Alla som vurmar om "yttrandefrihet" så fort de inte får häva ur sig sin rasistiska dynga oemotsagda (alternativt när jag inte orkar stå kvar och lyssnar färdigt pga att min kvot av tomma skramlade burkar har överskridits för denna livstid), och alla som "var Charlie" efter massakern i Paris i början av året, är nu påfallande tysta inför de systematiska inskränkningarna i yttrandefriheten som äger rum i Spanien. Inte lika intressant att orera när det inte är "muslimer" som är måltavlor för de verbala attackerna längre? Då var det nog inte yttrandefriheten som ni brydde er så jävla mycket om från början heller kanske? Skenhelighet, ditt namn är rashetsare.
 

So-li-da-ri-tet is a four-letter word

Jag har nog förlåtit dem. Vill de dröja sig kvar i villfarelsen att en människa kan vara mer värd än en annan, och vill de inte sträcka ut en hand åt de som behöver vår hjälp, så får det faktiskt stå för dem. Det är nog ok att det finns människor som tycker så. De är ju just människor, och jag har slutat förvänta mig stordåd av sådana. Vad jag däremot har lite svårare att acceptera, är att de inte tycks kunna nå insikten att de splittrar arbetarklassen så som de håller på. Står vi inte bättre enade mot kapitalägarna så ser jag ingen egentlig ände på fördärvet. Arbetare mot arbetare, inhemsk mot invandrad, gör mig illamående. När den egentliga kampen borde föras mellan egalitarism och kapitalism. 

De (människorna, anm.) borde även läsa fler böcker, men det är ju allmänt tillämpligt på >80% av alla människor jag möter under en dag. 









Och det stämmer; jag vaknade på en lite arrogant sida av sängen i morse. Arrogant, och på tok för tidig. 

Övervakningshetsen, del 92

Jag är trött i huvudet så jag ska hålla detta kort. Sd här i kommunen motionerar för kameraövervakning, och precis samma trötta debatt som ägde rum när jag bodde i Landskrona kommer antagligen att kickas igång även här. Och precis som då, för 7-8 år sedan, så har folk fel. ("Folk" här är = De som inom fem minuter in i en debatt om övervakning kommer använda sig av uttrycket "de som har rent mjöl i sin påse har ju ingenting att oroa sig för, hö hö"). De har fel, och detta för att:
  1. Det här fina, rena mjölet som vi har i våra påsar förväntas rinna rätt igenom den finmaskiga sil som övervakningen består av (i detta fall ett gäng kameror). För att ingen förväntas vara intresserad av att jag - oskyldig, normal (nåja...) människa - passerar genom centrala Åstorp en onsdagskväll på väg hem från jobbet. Men skulle ett brott begås någonstans i närheten - och jag fastar på bild hos en av dessa kameror - så är jag helt plötsligt misstänkliggjord bara för att jag vistades på allmän plats. Då spelar det inte lika stor roll hur rent mitt jävla mjöl är längre.
  2. Alla (generalisering; jag vet) underskattar titt som tätt kraften i det konspiratoriska tänkande som drabbar oss som art med jämna mellanrum. Som ett litet virus som verkar i kölvattnet av våra kortikala funktioner. Den som letar efter misstänkta, avvikande mönster i en annan människas beteende, kommer att hitta det den letar efter förr eller senare. Detta oavsett om mönstret verkligen är avvikande eller ej. Passerar jag en kamera 15 minuter senare än vad jag brukar göra en dag? Jaså, det var ju misstänkt gjort av mig. Säkert inget samband alls med tågförseningarna den kvällen, snarare med personrånet som ägde rum tidigare samma kväll. Eller? Är ett resemönster en larmsignal? (underförstått: Är det någon annans business än min egen??) Vem ska ens bedöma detta? Skånepolisen? "Nej vi har inget register över romer, ojsan det hade vi visst". Känns tryggt.
  3. Åter till mjölet. Att det ens finns de som tror att dess renhet är konstant, eller ens något objektivt? Orka, människor. Hux flux förändras hotbilden, typ några rövhattar flyger in flygplan i World Trade Center. Nu spelar det ingen roll att min afghanske kollega på jobbet har rent mjöl i sin påse, för nu anses plötsligt själva påsen vara fel. Och vad är rent mjöl om 10-15 år? Samma som idag? Eller måste jag vara uttalad "sverigevän" för att betraktas som potentiellt renmjölig då?
Visst borde vi ha avancerat ett snäpp upp längs intelligensstegen nu såhär post-Snowden, och börjat reflektera lite över det globaliserade övervakningssamhälle som tornar upp sig runtomkring oss? Inte? Bara jag, då. Jag har ingenting att dölja i min mjölpåse så vitt jag vet, men jag vill likförbannat inte att ni ska stå och glo ner i den. Nu måste jag avrunda; jag har glömt lägga upp dagens middag på Instagram. Hejdåå.

Dagens feltänk: Jan Björklund

Nej, jag tänker inte skriva en sån här om dagen så oroa er inte. Det är bara ovanligt mycket idioti i görningen såhär kring årsskiftet. Idag: Jan Björklund.
 

Hej Jan,
 
Jag läste i Aftonbladet att ni i Folkpartiet hade kunnat tänka er att stötta en S-regering utan Mp, och att anledningen till att Mp var otänkbara att samarbeta med var att S och Mp redan kommit överens om frågor som "energipolitik, flygplatser och motorvägar". Jag tolkar detta som att flygplatser gäller Bromma, och motorvägar gäller förbifart Stockholm. Detta är egentligen två lokalpolitiska frågor som inte berör oss utanför Stockholm nämnvärt, och således inte borde få rikspolitiska konsekvenser. Vi struntar i vad ni gör där uppe, kort och gott. Höj blicken och bry er om resten av Sverige, tack på förhand. Kvar är då energipolitiken. Både Fp och Mp vill satsa på förnybara energikällor. Den största skillnaden jag kan hitta i era respektive energipolitiska program är att Mp vill att förnybara källor ska stå för 100% av vår elförbrukning, medan ni i Fp vid sidan av den förnybara energin även vill generera mer radioaktivt avfall. Vi har redan runt 6.000 ton av den varan som mellanlagras i Oskarshamn i brist på långsiktiga lösningar som det ser ut idag. Jag känner att det räcker så. Ni skriver vidare i ert miljöprogram att "fortsatt forskning och utveckling behövs för att minimera riskerna vid drift samt hantering av bränsle och avfall", men vad sägs om att vänta lite och se om det ens går att få den där forsknings- och utvecklingsbiten att trilla på plats först? Gärna innan ni planerar för nya kärnkraftverk som ökar på berget av förbrukat uran ytterligare. Eller så kan vi bara släppa det helt och kika på sol-, vind-, skog- och vattenkraft istället? Det jag vill ha sagt till dig är att: Släpp kärnkraften, den är förlegad och har ersatts av bättre (läs: och redan i dagsläget hållbara) alternativ. Sedan - när ni kommit ikapp samtiden - så kanske ni bör fundera över om detta lilla aber verkligen var värt det debacle som utgjort svensk politik hela denna höst och vinter. Politikerförakt tar tyvärr tid att tvätta väck igen. Inte för att dramatiken nu inte skulle besitta ett visst underhållningsvärde.
 
 
 
Andra bloggar om: feltänk, jan björklund

Dagens feltänk: Jennifer Wegerup

Lovade visst på nyårsafton att jag bl. a. skulle bidra till att ni skärper er en smula i år. Udda bisats som bara skrev in sig själv medan hjärnan tog en kort paus, men det börjar framstå som en allt bättre idé ju mer tid som förflutit. Det behöver ju dock föra med sig en lite mera direkt samtalston, så jag kommer att börja vända mig direkt till de som kanske inte riktigt tänkt färdigt innan de öppnat munnen/laptopen. Idag: Jennifer Wegerup, krönikör på Aftonbladet.
 

Hej Jennifer,
 
Såg i din krönika för ett par dagar sedan att du tycker att decemberöverenskommelsen är värre än ett nyval, och att den utgör en djup förlust för svensk demokrati. Och det kan man såklart tycka, du är säkert inte ensam om det heller. Jag håller med dig om att en minoritetsregering ska jobba för och förtjäna sitt stöd, istället för att utlovas det i förhand av en kapitulerande opposition. I och för sig ett väldigt skevt förhandlingsläge att försöka prata med en oppositon som (1) inte ger sken av att vilja prata, och (2) inte har något att förlora i förhandlingarna. Det jag egentligen höjer på ögonbrynen inför i din krönika, är att du skriver att "en mängd självständiga riksdagsledamöter kommer att tvingas rösta/lägga ner sina röster mot sin vilja". Det är det som pudelns kärna här enligt dig. Och det är just den formuleringen som jag reagerar på. För om du på allvar tror att detta aldrig tidigare skett, så tror du fel. Om du t. ex. aldrig sett hela Centerpartiet svälja sin stolthet, sälja ut ännu en av sina hjärtefrågor och istället rösta med resten av Alliansen, så måste du ha blundat. Och går vi ner på individnivå - som du ju vurmar för i din formulering - så skulle det vara märkligt om varenda politiker som passerat genom Riksdagen, alltid tyckt precis som sitt parti. I varenda fråga, som några andra uniforma åsiktsrobotar. För man röstar inte mot sitt parti, eller hur? Man kommer överens om ett gemensamt agerande utåt. Det som nu skett är således precis samma process som sker inom partier och via tillfälliga partiallianser hela tiden. Enda skillnaden här är att överenskommelsen skett över den slitna blockgränsen och således är lite mer omfattande. "Våra ledande politiker har gjort upp med varandra, över väljarnas huvuden", skriver du vidare som om det vore något att regarea på. Detta sker dagligen. Och det är väl bara bra, då alternativet väl hade varit dagliga folkomröstningar? Särskilt som syftet denna gång var att isolera parlamentarisk fascism, en gren som vi råkar vara världsledande inom. Och är det verkligen värre att en minoritetsregering nu tillåts regera, än att låta ett ännu mindre vågmästarparti helt stjälpa nämnda regering? Nej, demokratiskt här är väl att den konstellation som samlar störst väljarstöd - i detta fallet en rödgrön - får styra i fyra år? Så kan vi därefter ge besked om vi tycker de skött sig bra eller inte, via våra röstsedlar. Precis som vi gjorde i höstas då vi röstade bort Alliansen.
 
 
 
Andra bloggar om: feltänk

Dagens feltänk: Ulf Adelsohn

Okej så jag lovade visst igår kväll att jag bl. a. skulle bidra till att ni skärper er en smula i år. Udda bisats som bara skrev in sig själv medan hjärnan tog en kort paus, men nu när jag sovit på saken så är det kanske inte så himla dumt ändå. Det behöver ju dock föra med sig en lite mera direkt samtalston, så jag kommer att börja vända mig direkt till de som kanske inte riktigt tänkt färdigt innan de öppnat munnen/laptopen. Idag: Ulf Adelsohn.
 
 
Hej Ulf,
 
Du hade som bekant lite synpunkter på den s. k. decemberöverenskommelsen. I samma veva så pissar du på det enda egentligt vettiga som Reinfeldt stod för under hans åtta år vid makten; hans konsekventa avståndstagande från Sd. Du insinuerar även att du tycker att V är en värre vågmästare än Sd. Kommunism är förvisso ingen höjdare, men V gjorde upp med sitt ursprung för rätt länge sedan nu och står inte längre för det medan Sd fortfarande utövar en tydlig rasistisk politik som dräller av neofascistiska förtecken. Den polariseringspolitik som du i och med den åsikten kanske inte hyllar men åtminstone bidrar till att normalisera, verkar ju fungera jättebra med brinnande moskéer och attackerade tiggare människor. Du tycker vidare att man inte ska betrakta Sd som ett enfrågeparti, då de inte bara sysslar med att piska upp hat mot invandring. Och du har en poäng med att de t. ex. lyft många frågor som berör pensionärer såsom du själv, men när de sedan går ut och röstar ner en S/Mp-budget som ärligt talat var den pensionärsvänligaste som åtminstone undertecknad tagit del av, så skiner deras egentliga fokus som enfrågeparti tydligt igenom. Det går att tolka ditt utspel som att du önskar en återaktualisering av den klassiska höger/vänster-polemiken, något som av en slump skulle gynna ditt parti då folk antagligen skulle söka sig till M respektive S. Ett fullt förståeligt agerande i så fall, efter att den samlade borgerligheten gjorde sitt sämsta val i modern tid i höstas. Förståeligt, men hopplöst förlegat. Blockpolitiken (läs mellan raderna: och i förlängningen blockpolitiskt stöpta politiker såsom du själv) har börjat spela ut sin roll, då frågor som t. ex. klimat, migration och integration behöver lösas över gamla blockgränser. Och det är bara början.
 
Tänk om, tänk rätt.
 
 
 
 
 
Andra bloggar om: ulf adelsohn, feltänk, decemberöverenskommelsen

Tips till nya förtroendevalda och skyddsombud inom vården

Varsågod, lär av mina misstag istället för av dina egna (alt. lär dig inte alls)
 
 
Vid månadsskiftet löper mitt mandat som förtroendevald och skyddsombud ut efter tre år. Det har varit tre väldigt spännande år, där jag fått lära mig mycket om hur ett verksamhetsområde fungerar och styrs. Det har också varit en frustrerande tid, där jag ibland fått lägga mycket tid och energi på saker som i slutändan ändå bara känts som ett spel för gallerierna. Dags nu att lägga all den tiden på något som skulle generera en högre lön och utveckla min yrkeskompetens istället, menar jag.
 
Därmed inte sagt att jag vill få de här tre åren ogjorda. Jag kan uppriktigt rekommendera alla att ta chansen att sitta som förtroendevald en period. Den ökade förståelsen för hur vården fungerar (och inte fungerar) som jag har idag, skulle jag aldrig i livet vilja få ogjord (oinlärd?). Här kommer några snabba tips till framtida fackliga förmågor. En stafettpinne till den som tycker att det är smidigare att lära av andras misstag istället för enbart sina egna.
 
  • Välj dina strider. Den här regeln är användbar på så många olika områden i livet. Du kan inte lösa allt, och du är ingen supermänniska. Och det är helt okej. Välj hellre ut en sak och gör den förträffligt bra, resten får lov att lösa sig sen. Har du turen att vara på en arbetsplats med två förtroendevalda, så dela upp frågorna när ni blir överväldigade.
  • Håll emotionell distans. Inte alla besitter förmågan att inte bli förbannad när man sitter på ett möte och upplever att ens medlemmar blir totalt överkörda. Försök ändå att hålla dig saklig. Få med i protokollet att ni är oeniga. Det går utmärkt att processa och tvista i efterhand. Andas lugnt, livet blir bättre.
  • Du är ingen klagolåda. Många kommer dock att behandla dig som en. Det allmänmänskliga behovet av att känna sig sedd och hörd underskattas ofta. Ibland är sakerna fackligt relevanta, ibland inte. Hänvisa dem till Vårdförbundet Direkt (0771 - 420 420, vardagar 8-18) om det handlar om saker som du känner att du har dålig koll på (och inte kommer ha tid att kolla upp i efterhand).
  • Dina medlemmars vilja, och dina medlemmars bästa, är förvånansvärt ofta två skilda ting. Men de har ändå valt dig och får vackert lov att lita på att du (och facket i övrigt) handlar för att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt. Och känner de ändå att deras förtroende för dig har förbrukats, så kan de ju få ta över rodret själva. Om du har begåvats med en diplomatisk ådra, så är detta ett utmärkt tillfälle att vara lite finkänslig på.
  • Du kommer långt med ett bra kontaktnät. Se till att vårda kontakterna med de andra förtroendevalda i ditt verksamhetsområde, och för all del med din lokala fackliga expedition och ditt huvudskyddsombud. Försök hålla dig uppdaterad gällande vad som händer på andra liknande avdelningar i ditt landsting, ni kan sannolikt ha stor nytta av varandra.
  • Arbetsgivare och förtroendevalda kan nå längre om de har vett att arbeta mot samma mål. En bra chef har sina anställdas bästa i åtanke, precis som en bra förtroendevald. Ni har således mycket att vinna på att bearbeta många problem både gemensamt och utifrån varsin infallsvinkel. Har din avdelning begåvats med en lite sämre chef så kan din åktur som facklig däremot bli betydligt skumpigare. Ha i åtanke bara att din chef har lojalitetsplikt uppåt i organisationen, och att det ofta inte är denne som är uppphovsmakare till de flesta av besluten som fattas även om hen tvingas försvara dem.
  • Var transparent. Håll dina medlemmar uppdaterade med vad som händer och vad du gör. Du kommer att höra frasen "men facket gör ju aldrig nåt" till leda. Vilket alltid är trevligt att få slängt i ansiktet när du slitit arslet av dig för att få igenom en förbättring, och vet att många andra förtroendevalda och skyddsombud gör samma sak överallt varje dag. Så var öppen med vad du gör. Din jobbmail är ett effektivt redskap här (med måtta, spamma inte folk).
  • Läs alltid, alltid på. Ha koll på aktuella lagar, allmänna bestämmelser, huvudöverenskommelser, mötesprotokoll, etc. Om inte annat, så kommer det att skrämma skiten ur din chef.
  • Arbetsmiljö och patientsäkerhet hänger alltid ihop. Dålig arbetsmiljö leder alltid till sämre patientsäkerhet, och kan inte patientsäkerheten garanteras leder det alltid till en försämring i arbetsmiljön. Detta kan gälla allt från hög arbetsbelastning och långa arbetspass, till konflikter och bristande ledarskap. Gör ett grundligt systematiskt arbetsmiljöarbete, och glöm inte den psykosociala biten. Tar inte din chef dig på allvar, så hänvisa till patientsäkerhetslagen. Det är ett förbaskat bra verktyg.
  • Ha roligt. Det är kul att få insyn i en organisation, föra folks talan, ges möjlighet till inflytande i det som sker, osv. Löneöverläggningarna i synnerhet har varit en favoritsysselsättning för mig. Jag kommer att sakna allt, men ett kapitel måste faktiskt avslutas nån gång.
 
 
 
Andra bloggar om: vården, röntgen, facket, vårdförbundet, förtroendevald

En människa med en frakturerad höft är inte samma sak som en låda med körsbärstomater

Ikväll fattar jag inte: New Public Management
 
 
Jag förstår som vanligt ingenting. Just ikväll så har jag svårt att greppa hur New Public Management [NPM] löser just något alls i vården. Tanken - som jag åtminstone tror mig förstått rätt - är att den offentliga sektorn förutsätts bli effektivare genom styrning uppifrån och konkurrens utifrån.
 
Konkurrensen ska komma ur att folk själva väljer var de vill få sin vård, och hux flux måste vårdinrättningar anstränga sig för att behålla sina patienter. Plötsligt beter sig instanser som små företag på en marknad, och begrepp som patienter ersätts av kunder, undersökningar av produkter och vårdbehov av efterfrågan. Saker kvantifieras och görs mätbara, vilket egentligen borde tilltala en gammal naturvetare såsom jag själv. Och hade jag jobbat med bilar eller trådspik och inte med människor så hade jag kanske varit ganska nöjd med detta. Hade jag varit en aktör på en fri marknad så hade det kanske till och med känts naturligt.
 
Men nu är allt bara så jävla fejk.
 
Efterfrågan består av landstingets budget, och patienter är inte några jävla kunder som shoppar. De är människor som behöver vår hjälp. Och när de går till en läkare, är det sen denne som bestämmer vilken produkt som behövs. Antar att läkarna då blir till personal shoppers i allt detta? Produkten - operationen eller provtagningen eller whatever - beställer sedan landstinget, nästan alltid av sig själv i ett slutet system. Den här påhittade marknaden fungerar inte ens utan stödhjul, utan konkurrensen måste konstrueras från politiskt håll. Saknas konkurrens så tvingas det fram en utförsäljning, och agerar inte sjukvårdspersonalen utifrån en marknadslogik (utan bara fortsätter rädda liv som några andra tomtar!) så ska de tvingas in i det rätta sättet att tänka på genom ett påhittat prissättningssystem.
 
Vi tar det ett varv till, med ett exempel: En läkare (personal shopper; beställare) på en akutavdelning (ett företag) i ett landsting (på en marknad) beställer (shoppar) å en patients (kunds) vägnar en DT-undersökning (produkt) av en röntgenavdelning (grossist) i samma landsting. Denna kostar av någon anledning 2.665 kronor. Denna summa flyttas från akuten till röntgen, för att senare bli en försvinnande liten del av de respektive avdelningarnas bokslut. Dras akuten sedan med för stort underskott så kan den tvingas skära ned inför nästa år. Om den inte är för oumbärlig för landstinget i stort, vilket den ju är. Då åläggs avdelningarna som går med plus istället med sparbeting, så kan pengarna som blir över där gå tillbaka till de mer behövande delar av landstinget.
 
Med konstanta politiska stödåtgärder ska alla tillgängliga medel användas för att upprätthålla en marknad som så smärtsamt tydligt inte är den här sektorns naturliga tillstånd.
 
För att få en budget att gå ihop, är vi bara en tillräckligt skrupelfri chef ifrån att patienter börjar skrivas ut för tidigt så att de återkommer som kunder ännu en gång - Vi får ju betalt per vårdtillfälle! Om betalning erhålles per diagnos och vårdtillfälle, så tjänar man helt plötsligt på att medvetet felbehandla. Nu är vi inte där riktigt ännu hoppas och tror jag, men det är detta sättet att tänka på som ligger bakom att din vårdcentral inte låter dig söka för två åkommor samtidigt utan tvingar dig boka två separata tider.
 
Och av detta förstår jag knappt något alls.
 
Etiska dilemman förstår jag mig på. Ekonomiska styrsystem - Inte riktigt.
 
 
 
 
Andra bloggar om: vården, sjukvården, npm

Feminism utan socialism, funkar det?

Vad fanken är socialism, vad sjutton är feminism, och hur mycket har de med varandra att göra egentligen?
 
Jag fattar att Jan Björklund känner sig tvingad att framföra en ganska tillkrystad feministisk linje inför valet, men fungerar egentligen Fp:s "Feminism utan socialism"-pryl ens i teorin? Insett att jag är rätt ideologisk driven* trots att jag förnekat det för mig själv under ganska många år nu, men jag ska ändå försöka vara objektiv när jag ger mig på att reda ut detta. (Jag kommer att misslyckas, anm.)
 
1. Socialism, åtminstone i mitt huvud, går ut på följande:
  • Att sätta kollektivet framför individen. Altruistiskt och en smula naivt? Kanske. Men om en hyser någon som helst tilltro till människan som flockdjur, så börjar en nog till slut att fundera över i vilken utsträckning som det är möjligt/rimligt att sätta många andras bästa framför sitt eget, enskilda bästa. Tar grupptänket slut redan där ens upplevda familj eller nation upphör, eller går det kollektivistiska tänket att applicera på en större population än så? (Stannar ditt tänk vid din nation eller ras så är du nationalsocialist (grattis...), och kan du tänka dig att alla människor är lika mycket värda så är du - åtminstone delvis - något av en socialist).
  • Största möjliga jämlikhet mellan olika samhällsgrupper (och mellan individer). Vi snackar att det övergripande målet med socialism är (läs: borde åtminstone vara) ett utplånande av skillnader mellan olika klasser, och då även mellan t. ex. kön och etniciteter. Rättvisa, kan det kallas. Detta gäller inte bara på nationell nivå, solidaritet är givetvis ett gränslöst koncept - internationalism, för att slänga sig med ett välavvägt ord här. (Visste du förresten att! Det går alldeles förträffligt att vara solidarisk även med djur).
Jag skippar allt gäsptråk om ett gemensamt ägande av näringslivet, då socialismen rymmer ytterligheter såsom de som tycker att det är världens bästa och mysigaste Nalle Puh-idé, till de som tycker att det är så korkat att inte ens Zaphod Beeblebrox kunnat feberdrömma fram det.
 
 
2. Feminism, å andra sidan, kan sägas gå ut på följande enkla premiss (än en gång i mitt huvud och ingen annanstans):
  • Kvinnans likställighet med mannen, t. ex. ekonomiskt, politiskt, akademiskt och socialt. Detta förutsätter att en är av åsikten att kvinnor är underordnade män, och såklart även att detta förhållande borde förändras. Om sen skillanderna kan anses ha uppstått ur biologiska skillnader, miljö, historiska sammanträffanden eller nåt helt annat är nog egentligen skit samma, så länge målet är detsamma.
 
Slutsatsen som jag kan dra här, är att feminism är en snudd på oundviklig del av socialismen. Samtidigt är socialism inte en lika oundviklig del av feminismen. Det är väl därför som Feministiskt Initiativ inte lutar (uttalat) åt vänster. Så även om mycket i deras partiprogram går alldeles utmärkt för mig att tolka som socialistiskt, står där också bl. a. att klassbegreppet anses för begränsat då det inte förmår "belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt". Sen går det förstås att tolka formuleringen som att F! då skulle stå för något av en prolongerad och uppdaterad socialism, men orka riskera att övertolka. Inte idag.
 
//Hej. Inte mycket inlägg kvar nu, jag känner det på mig.
Kämpa, läsare, kämpa! LÄTT att jag tänkt börja avrunda nu//
 
Men.
 
För att återknyta till Fp:s populistiska famlande innan läggdags, så känns det ändå som om det krävs färre ansträngda tankebanor för att få en vänsterinriktad politik att passa in i en feministisk värld, än vad som krävs för att lyckas göra detsamma med en liberalorienterad dito. För hur liberalt - och marknadsekonomiskt!? - känns det t. ex. med en ökad statlig styrning av lönesättningen? Om du inte pallar trycka på länken (stackars dig) så går den ut på att Fp vill göra statliga satsningar på karriärtjänster inom sjukvården. Detta skulle gynna en sektor som domineras av kvinnor, visst** (Och det förs påpassligt fram i valtider, av ett parti som suttit på mandat att driva igenom förslaget i åtta långa år nu.) Men ett parti som försakar sin ideologiska grund för att gripa efter opportunistiska halmstrån på det här viset, är ett parti som jag känner är svårvärderat.
 
Inte för att jag nu hade tänkt rösta på dem nästa månad, men nu känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag gjort rätt som valt bort dem redan nu***
 
Det finns så himla mycket som jag inte begriper mig på.
Det här utökade precis den listan med ytterligare några punkter.
 
Men jag kan i alla fall besvara frågan i rubriken nu.
Ja, feminism kan fungera utan socialism. Den fungerar dock antagligen bättre med.
 
 
 
 
 
Andra bloggar om: politik, socialism, feminism, liberalism, folkpartiet, feministiskt initiativ, fp, fi

* Allt med måtta, förstås!
** Ärligt, det är inte ett heldåligt förslag. Gudarna ska veta att sektorn behöver nya idéer. Förslaget är bara allt annat än liberalt. På sin höjd ser jag spår av nåt som en gång kunde kallas socialliberalism. Det finns nog ingen riktig höger i det här landet längre(?)
*** Beslut och övertygelser är förstås till för att omprövas vid tillkomsten av nya rön och insikter, allt enligt god vetenskaplig praxis!
 
 
Tror förresten att det här är det enda inlägget du kommer att läsa idag, som drar paralleller mellan anarkismens syn på ett kollektivt ägande av produktionsmedlen och en feberdröm av Zaphod Beeblebrox.
 
God natt.

Min verklighet stämmer inte överens med din verklighet

Att hitta på siffror för allmänheten är väl ändå inte riktigt okej?
 
Dagens samtalsämne på avdelningen har onekligen varit det faktum att vi enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad tjänar upp till 40.000 kronor. Nu går vi mest och väntar på att bli kallade till lönesamtal, så vi kan få detta bekräftat från chefshåll också. Ja, det finns chefer inom vården - med sjuksköterskeutbildning i botten - som mig veterligen ligger på de lönenivåerna. Dessa jobbar således inte som sjuksköterskor idag. Citatet i artikeln lyder att "lönen för en sjuksköterska ligger mellan 25 000 och 40 000, det är inte så dåligt för den utbildningslängden". Baserat på de sjuksköterskor jag känner (drygt 100-120 stycken) så börjar spannet kring 21.000 och slutar kring 33.000, med en median kring 25.500-strecket nånstans. Inte ens de med vidareutbildning (totalt 4,5 års studier, ibland mer) är i närheten av 40.000, och själv gick jag in på 19.500 en gång i tiden. Sen betyder ju inte det att min bekantskapskrets inom sektorn nödvändigtvis är representativ för sektorn i stort, men den markanta skillnaden är ändå iögonenfallande. Åtminstone för vän av sanning. De här uppblåsta siffrorna underminerar lönekampen för en redan eftersatt kår, något SKL (vars representant fällt uttalandet i fråga) ju givetvis tjänar på. För om det förankras hos gemene man att vi nu glider omkring med löner kring 40.000, kan vi ju drömma om allmänhetens stöd i eventuella framtida konflikter. Det är tillräckligt svårt att hävda sig om man inte tillhör en BNP-genererande exportsektor redan som det är, utan osanningar.
 
Och i vilken värld är 25.000 för tre års universitetsstudier och avlagd medicine kandidatexamen ens i närheten av okej, förresten? Som ingångslön är en sak. Men utan någon egentlig löneutveckling att tala om, och med marginell möjlighet att göra karriär sen? Inte okej.
 
 
 
Andra bloggar om: vården

Alla dessa förbaskade -ismer

Rasism och sexism; typ samma?
 
Har sett och behandlat rasism och sexism som två helt separata frågor. Men så stöter jag ideligen på dessa rasister på twitter, och ser hur de raljerar kring inte bara invandring, men kvinnor och HBTQ också. En slutsats som är lätt att nå i det läget, är att förtryck för dessa människor nog är förtryck oavsett vilken grupp som råkar vara måltavla för stunden. Och så länge ens privilegierade sits eller världsbild upplevs som hotad, så kanske det faktiskt spelar mindre roll, vad vet väl lilla jag. Det enda jag kan känna mig någorlunda säker på, är att anknytandet av en människas värde - och tillskrivandet av egenskaper - till dennes hudfärg, kön, ålder, kroppstyp, klädval, läggning, osv - alla är barn av samma logiska felslut. Än en gång rör det sig således om människor som inte tänkt riktigt färdigt ännu. Inte för att jag är på humör för att döma ut någon som korkad ikväll, ty: 'den som säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna'. Jag har nämligen slitit ute på kolonin i sju timmar idag och är varm så det räcker redan, tack.
 
God natt.
 
 
 
 
Andra bloggar om: paralogismus

Varför man ska vara med i facket?

Varför man ska vara med i facket? Jag får den frågan då och då (som förtroendevald, anm.) av potentiella medlemmar, och brukar rabbla de vanligaste anledningarna till att folk är med (rådgivning och stöd, att någon som är insatt i lagar och avtal kan föra din talan gentemot din chef (och högre upp i organisationen), hur svenska arbetsmarknadsmodellen ser ut med kollektivavtal osv och att en tillräckligt stor andel i en sektor måste vara organiserade för att man ska ha rätt att teckna ett sådant, att övertidsersättningar och extra semesterveckor osv inte är lagstadgade saker utan grunkor som förhandlats fram, inkomstförsäkringen, stipendier och resebidrag, fler medlemmar = starkare påverkan på arbetsgivaren, juridiskt stöd om man blir anmäld eller begår misstag i tjänsten, löneförhandlingshjälp, att facket är en bra informationskanal om vad som händer i ens landsting, osv). Jag blir snabbt en långrandig jävel, helt enkelt.
 
Jag brukar också dra en metafor där jag jämför ett medlemsskap i facket med att vaccinera sig mot influensan. Om bara tillräckligt många gör det så bryter inte en epidemi ut. Men nu kom jag på en ännu bättre som jag ska dra nästa gång. Den går ut på att vi medlemmar är som bönderna i schack; starka och effektiva om vi håller ihop (läs: kör med bondeöar), och betydligt värdelösare på egen hand. Kan ju dra det ännu längre och börja prata fribondar på damflygeln (karriärister), rockader (omorganisationer) och springargafflar (samverkade prioriteringar), men där nånstans känner jag på mig att jag skulle börja tappa folk.
 
Jag brukar tappa folk.
 
 
 
Nog för att jag är av åsikten att det är de som tappar mig.
Obs att denna metafor ej nödvändigtvis var nördig, men definitivt kvasiintellektuell.
 
Andra bloggar om: vården, vårdförbundet

Om att våga se sig själv i spegeln

Alltså, hej. Ska vara allvarlig en stund igen. Alldeles för länge, har alldeles för många, blivit alldeles för oproportionerligt förbannade, när människor säger att "män våldtar". Observera att ingen har hävdat att "alla män våldtar". Maskinen kom nog närmast när de sjöng att "alla som inte dansar är våldtäktsmän" för några år sedan, men då jag sedan dess sett flertalet män röra sig rytmiskt (spastiskt) till musik så kommer även de undan med det. Men låt oss återgå till saken, och för all del titta lite på fakta. För alla gillar väl obestridliga fakta, eller hur?
 

För det första: Våldtäkter sker, varje dag. Källa: Brottsförebyggade rådet.

För det andra: Det är i 98% av fallen inte kvinnor som anmäls för våldtäkt. Källa: Brottsförebyggande rådet.
 
 
Så vad återstår egentligen för alternativ för att få den ekvationen att gå ihop? Just det, att det måste vara män som utför våldtäkterna. Om du sedan blir arg för att du får din världsbild ifrågasatt, och för att du tvingas konfronteras med obekväma aspekter av din upplevda identitet och könsroll, så kanske du behöver stanna upp - andas djupt - och fråga dig själv varför det var en så pass öm punkt? Och sedan, när du slutat tycka synd om dig själv - och kanske mäktar med att höja blicken lite - så kan du i nästa led börja klura på vad just du kan göra för att förhindra att fler våldtäkter sker?
 
Det finns andra som har det värre än dig. Och visste du inte det, så beror det sannolikt på att du är en privilegierad liten empatilös skit. Skärp dig, det här är bara pinsamt.
 
 
 
 
 
Andra bloggar om: idioti

Tidigare inlägg