5 låtar som lätt borde fått plats på Kents nya Best of-skiva

Jag antar att gränsen måste dras nånstans för vilka låtar som inkluderas på en samlingsskiva av det här slaget, men jag är samtidigt av den bestämda åsikten att den gränsen drogs på fel sida av dessa mästerverk. Tack för ordet. Sa ingen bloggare någonsin.
  1. En himmelsk drog
  2. Max 500
  3. FF
  4. Dom som försvann
  5. Columbus

Bubblare:

 
 
 
Kan heller inte sluta lyssna på avslutande Silver. Verkligen. Lyssnat på den sju gånger bara idag.

Keep passing the open windows

Hittade denna på Facebook, och tänkte att tjaa. Varför inte?

------------------------------------------

Rules: using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Try not to repeat a song title.

Pick Your Artist: Queen


Are you male or female: Good old-fashioned lover boy

Describe yourself: Stone cold crazy

How do you feel about yourself: I'm going slightly mad

Describe your current boy/girl situation: Love of my life

Describe where you currently live: Long away

If you could go anywhere you wanted to go: Spread your wings

Your favorite form of transportation: I'm in love with my car

Your best friend(s) is (are): Good company

Your favorite colour is: March of the black queen

Favorite time of day: Lazing on a sunday afternoon

If your life were a TV show what should it be called: Under pressure

What is life to you: It's a hard life

What is the best advice you have to give: Keep yourself alive

If you could change your name, what would it be: Killer queen

Thought for the day: Keep passing the open windows

How I would like to die: Dragon attack

------------------------------------------

 


Kolonistugan, inlägg 12

Inlägg 12: Slutet
 
Så kom till slut dagen då jag tvingades inse att det inte längre är hållbart att ha en koloni två mil bort som man dessutom aldrig besöker. Det krävdes ett sms från föreningens besiktningsgrupp som slog fast att det såg ovårdat ut, för att jag skulle inse hur länge sedan det var som jag ens satte min fot därute. Konstant nedprioriterad, och lotten fyller väl inte riktigt samma funktion i våra liv längre. Inte sedan vi flyttade till radhus och har en trädgård hemmavid också.
 
Egentligen ett lätt beslut.
 
Men så kom det sig ändå, när jag satt på en stol i den där stugan som jag gav mig fan på att bygga en avlägsen gång i tiden, att vemodet smög sig på. Jag tänkte på hur regnet förvandlade min tillvaro till lervälling när jag skulle gräva ner plintarna. Hur jag uppfann nya, kreativa svordomar när jag skulle beräkna vinklarna till takstolarna. Hur nöjd jag var när jag fick friskluftsintaget på plats. Min frus ansiktsuttryck när jag presenterade lotten för henne som morgongåva. Alla otaliga kilo pumpa, potatis, majs, vinbär. Rabarber, purjolök. Att jag aldrig kom mig för att sätta upp invändiga lister.
 
Vy från något jag skapat med mina
bara händer och en sticksåg.
 
Vet inte vad känslan sprang ur för djup. Kanske ur det faktum att ogräset nu - trots otaliga dagar av hårt jävla jobb - står mig upp till naveln till slut ändå. Eller kanske ur den allegori som stugan trots allt utgör, över den fundamentalt mänskliga drivkraft att vilja skapa något bestående. Eller bara ur att det här har varit en plats som har varit god mot oss, och att detta sannolikt är sista gången jag besöker den.
 
Det har varit en lärorik och mödosam upplevelse. Naturen vann visst till slut. Gott så.
 
 
 
 

Glappångest

Vill introducera er för ett begrepp som inne i mitt huvud har kommit att kallas för glappångest. Jag definierar glappångesten som den känsla som infinner sig i det glapp av tid mellan en kursstart och det att man har lyckats skapa sig ett hum om kravnivån på kursen i fråga (och i förlängningen den arbetsinsats som kommer att krävas för att ta sig igenom den). Det kanske låter som en skitgrej, men om jag behöver lägga 5 eller 25 timmar i veckan på en kurs har en enorm inverkan på mitt liv. Särskilt som jag jobbar heltid vid sidan av mina studier. Efter att den ångesten har börjat klinga av, så tar nästa våg av glappångest över. Den är lite mer varaktig, och äger rum i glappet mellan det att man har lyckats identifiera kravnivån och det stadium där man upplever att man kunskapsmässigt har lyckats nå upp till den.
 
När jag började plugga för 10 år sedan så var "komma så långt bort från tunnelbanan (och den människa som den förvandlade mig till, anm.) som möjligt" min primära drivkraft. Sedan följde en lång period där jag inte riktigt visste vad som drev mig, det var bara kul att ha hittat något som jag hade fallenhet för. Detta gällde för både yrket och studerandet i sig. Sedan insåg jag, lite oklart hur egentligen, den inneboende potentialen som ångesten besatt. Det är den som huvudsakligen har drivit mig framåt de senaste 4 åren ungefär. Den, plus alla yttre förväntningar. Av någon anledning så förpliktigar inte bara min yrkeslegitimation, utan att vara Robert bland andra människor över huvudtaget.
 
Att hanka sig fram på en tvåstegsraket driven av ångest kanske inte låter särskilt nyttigt, men nog fan får jag saker gjorda.