ALEX hurts + en flaska decoupagelim = Mycket bättre

Köpte den störta hurts jag kunde hitta på Ikea för ett tag sedan, då vi hade extremt behov av extra förvaring. Fick lov att köpa en vit då mitt skrivbord är vitt, eller okej den här varianten (ALEX) fanns nog bara i vitt förresten men skit samma. Efter ett tag så kändes den dock nästan lite väl vit. Jag tillhör för kännedom typen som får milda kväljningar av allt vad shabby chic heter. I alla fall när det går ut på att maniskt måla allting vitt hela jävla tiden. Så jag köpte en flaska decoupagelim, massakrerade ett gäng stackars serietidningar och skred till verket. Blev nöjd. Om sonen behöver batterier någon gång, så kan jag numera svara att de ligger i Daredevil istället för i femte lådan. Mycket bättre. 


Följande tidningar fick sätta livet till: 1 st Läderlappen från 1969, 1 st Spindelmannen från 1988, 1 st Fantomen från 1973, 1 st Stålmannen från 1974, 1 st Daredevil från 1986, 1 st Hälgealbum av okänd årgång, 1 st Knasen från 2017, 1 st Bamse från 2017, 1 st Kalle Anka av okänd årgång. Er uppoffring kommer inte att glömmas bort i första taget. 





Inget arv så rikt som uppriktighet

Sista kvällen i Norge innan hemfärd, ska bara jobba imorgon också sedan bär det av söderut igen. Har haft semester i tre veckor nu, varav knappt 1,5 dygn har spenderats hemma. Jag saknar hemma. Det är där jag förvarar alla mina böcker och tv-spel liksom. Och för all del min semiförvildade son. Dock att det är väldigt avslappnande att få köra lite CT på semestern också (obs; uppriktigt menat). Spenderar kvällen med att packa, äta popcorn och se färdigt andra säsongen av Luke Cage. I den ordningen, med viss överlappning.

Allt går att göra med måtta

Jag är en anhängare av företeelsen att ta seden dit man kommer. Kombinerat med min förmåga att inte kunna göra saker med måtta, så är det idiotiskt. Jag är i Norge ett par veckor. Vad är stereotypt norskt?  Ja ja, rabbla dina fördomar om ditt grannfolk färdigt. Jag tänkte främst på särdraget att "gå på tur" nu. Har man fantastiska fjäll runt hörnet, så är det ganska lätt att förstå att det är en del av livsstilen för många här. Och varför inte? Hålla igång förbränningen och nere blodtrycket, stärka skelettet, stressa ner och se nya vidder. Inte så dumt. Så nu sitter jag här med blodiga strumpor och ingen hud kvar mellan mina stackars tår, 10-11 timmar och 51.500 steg senare.
 
Tog sikte på den högsta toppen här på Kvaløya som heter Svartfjellet. En varierande och jättefin led att vandra längs. Fram till de sista 4-5 km upp mot toppen, därifrån var det bara vassa stenar och klippblock; dimma, duggregn och elände. Jag har sett bilder på Instagram som folk lagt upp från soliga och snöiga dagar, och då såg det inte alls dumt ut. Nu kändes det mest som att vandra genom ett öde Mordor, fast kallare och fuktigare.
 
Så här, i strax under en mil (fjälltoppen tur och retur)
 
Och i helt nya skor dessutom. Vad trodde jag att mina fötter skulle tycka egentligen? Jag avrundar med att cirkulera tillbaka till insikten som jag nådde redan i inledningen av det här inlägget: Idiotiskt. Inte turgåendet i stort, utan snarare min version av det.