Årets pumpa

Tredje året som pumpaodlare, andra året som pumpakarvare. Fick bli en sån där jäkla bananälskande minion-slyngel i år. Redan planer på att återskapa ljussvärdsduellen mellan Anakin och Obi-Wan på lavaplaneten Mustafar från Episod III till nästa år. Sen åt vi pumpapaj. Fanken vad vi äter mycket pumpa den här tiden på året. Nåväl. Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig karva en pumpa, som jag är säker på att Heidenstam aldrig skrev.
 
 
 

Topp 20: Aerosmith

Självförklarande rubrik. Ackompanjerande Spotify-lista finns förstås här.
  1. Crazy
  2. Ain't that a bitch
  3. Janie's got a gun
  4. Dream on
  5. Sweet emotion
  6. Livin' on the edge
  7. Going down/Love in an elevator
  8. Taste of India
  9. Falling in love (is hard on the knees)
  10. Angel
  11. Rag doll
  12. Shut up and dance
  13. Cryin'
  14. Eat the rich
  15. Amazing
  16. Jaded
  17. Same old song and dance
  18. Pink
  19. Toys in the attic
  20. Last child
 
 
Bubblare:
  • Dude (looks like a lady)
  • Kings and queens
  • I don't want to miss a thing
  • Line up
  • Walk this way
  • F.I.N.E.
  • Back in the saddle
Inser att jag har med nästan hela Get a grip-skivan på den här listan. Sorry not sorry.
(Kvalade ju till och med in som nr. 98 på min topp 100-lista över 90-talet en gång i tiden)
Kategori: listor Taggar: listor, musik;

Weltschmerz igen

Insikten att jag - trots mitt uttalade agg mot kvalitativa forskningsansatser - har bearbetat de flesta textmassor jag stött på under det senaste decenniet i enlighet med principerna för en kvalitativ summerande innehållsanalys, träffar oväntat hårt en sömnig söndag såsom denna. Lever jag mina dagar i en livslögn av siffror ett statistiskt luftslott? Varför hamnar jag i ett melankoliskt vakuum så fort jag inte pratat med en annan människa på >12 timmar? Varför är mitt te slut? Vem satte igång jävla Brian Eno på mitt Spotify? Är det här en livskris eller är jag bara utsliten? Skriver jag ner det här för att jag behöver fånga den här känslan i en glasburk så att jag kan titta på den i efterhand, eller skriver den här känslan in sig själv i glasburken för att förevigas där i sin egen fåfänga? Är Internet bara ett vivarium av lidelser, eller ett manifesterande av miljontals egon som slåss om utrymmet i vårt kollektiva medvetande? Finns det en gräns för hur många meningar i rad som kan avslutas med ett frågetecken innan texten börjar bli jobbig att läsa?
 
(Ja, skulle det visa sig. Gränsen går vid tre stycken).
 
 
Nu. Om en skulle ta och försöka göra något åt det där med att temuggen är tom. Och för all del byta musik.