3 drag före

Jag har övervägt att börja betrakta verbala konversationer som schackpartier i syfte att effektivare simulera social kompetens, men jag är rädd att det på kuppen skulle göra mig till en sämre lyssnare. En sån där dryg jävel som lyssnar för att svara istället för att försöka förstå. Jag kallar dem för "människor". Råkar du någonsin ut för människor i din vardag, gör som jag; begrunda bara faktumet att de är ett gäng självförnekande kollektivister fångade i sina respektive individualistiska köttkostymer. Inte utifrån ett sympatiskt men väl empatiskt förhållningssätt. Det kommer inte att hjälpa dig ett skit eller göra saker lättare, men det kommer att förklara en del. (Plus, erkänn att du tappar intresset om något är alldeles för enkelt?) 
















Avsluta inlägg med parentes. Yeah, yeah, yeah.
Runda av utan antites. Yeah, yeah, yeah. 
Mitt i natten (i natten). 

Höstflox


Mina 5 pence

Antar att det inte går att komma ifrån att kommentera Storbritannien den här veckan.
 
För att sammanfatta läget lite snabbt: Pundet är på väg åt helvete, antagligen inte för evigt men ändå. En av de populäraste söktermerna i Storbritannien efter vallokalerna stängde var "What is the EU?". Leave-kampanjen erkände redan timmarna efter valresultatet blev klart att de ljög i sina vallöften. Många Brexit-röstare "ville mest protestera lite" och trodde aldrig att de verkligen skulle gå ur. Både Skottland och Nordirland pratar om att de vill lämna Storbritannien för att kunna vara kvar i EU, har även sett London-bor föreslå att London ska bilda egen nation av samma anledning. "United" Kingdom. EU vill verkställa skilsmässan så snabbt som möjligt. Två miljoner britter har redan skrivit på en namninsamling för ny omröstning, vilket väl inte lär hända. Devisen att man är starkare ensam än i grupp tycks ha fått ett uppsving, och att ställa sig utanför ett stort, beslutande organ i tron att det på något sätt ska ge ökat inflytande är numera att betrakta som logiskt. Och när de (Leave-folket med UKIP i spetsen) väl inser att deras problem inte berodde på fri rörlighet (och att de inte får tråla sönder bottnen på sina kuststräckor för att EU älskar fiskar mer än fiskare), kommer de väl knappast att skylla på sig själva utan rimligtvis på 1) invandrare, snabbt följt av 2) meningsmotståndare. Neofascismen kommer inte att förneka sig den här gången heller. David Cameron avgår, inte en dag för tidigt. Och sossarna här på hemmaplan har mage att orera om öppna gränser, samtidigt som de själva såg till att stänga en så sent som i tisdags. Har jag missat nåt väsentligt eller är vi ikapp där?
 
Det här är så klantigt, och så onödigt. Det populistiska dumspöket fortsätter sitt segertåg över kontinenten, mänskligheten har peakat och är nu i fritt fall, mörker mörker, domedag och bla bla bla och allt det där. Med plusmeny.
 
Det går att måla upp en större bild här om man vill, och ta det som ett förebud för vad som komma skall med fortsatt växande högerpopulistiskt nationalist-dravel och allt vad det innebär. Irrationalitet. Kortsiktiga, verklighetsfrånvända lösningar som tolkas som pragmatism men som är just kortsiktiga och verklighetsfrånvända mest. Ogenomförbara i praktiken, och byggda på chimärer. Det är egentligen en berättelse om hur traditionell röd-blå mellanmjölkspolitik misslyckas med allt från problemformuleringar till lösningar. Något som banar väg för en normalisering av xenofobi, ökad polarisering (tänker främst på klyftan mellan "etablissemang" och "folk" nu (trots att det är fritt för vem som helst att engagera sig politiskt pga demokrati) men också mellan samhällsklasser och förstås etniciteter) och jag tror att ni har hört mig predika detta tidigare så jag stoppar där.
 
Eller så är detta inte en så pass stor kris som många vill måla upp det som. Världen blev inte stabilare av detta precis, men vi satt inte i grottor och tuggade näver innan vi gick med i EU själva så det ska nog gå bra. Och det som är dåligt för kapitalet kan väl i ärlighetens namn aldrig vara helt av ondo?

5 filmer med fantastiska soundtracks

Fem filmer med fantastiska soundtracks. Ingen inbördes ordning. Dessa fem filmer är bra på egen hand, men de är fantastiska tack vare sina soundtracks.
  1. Trainspotting
  2. High Fidelity
  3. Deadpool
  4. O Brother, Where Art Thou?
  5. Pulp Fiction
 
Se, jag hade kunnat rabbla musikaler tills ögonen trillade ur hålorna på er, men jag lät bli. Moulin Rogue, West Side Story, Rocky Horror Picture Show, Grease, My Fair Lady, Phantom of the Opera, Chicago, Cats, Hair, Hairspray, Mamma Mia!, Bugsy Malone, Les Misérables, Jesus Christ Superstar, Sweeney Todd, Rock of Ages, Funny Girl, Sweet Charity, fan till och med Xanadu och Paint Your Wagon. Helvete vad jag älskar en bra musikal. Men, som sagt, jag nämner inga här.

Glad midsommar


Oklart upphovsman bakom denna bild, men den förtjänar all spridning den kan få. Glad midsommar! 

Vad säger du?

- Vad gör du ute i trädgården, pappa?
- Ser till tomaterna bara.
- Vad säger du? 
- Jag tänker inte prata med dig om du har hörlurarna på dig.
- Vad säger du? 
- Jag går in igen. 
- Vad säger du?

En allt annat än objektiv recension: Konsert, Queen + Adam Lambert, Sweden Rock Festival 2016-06-09

Hur kan jag förresten inte prata om konserten med Queen och Adam Lambert som ägde rum på Sweden Rock i början av månaden?? De läsare som följt med ända sen tiden kring 2002-2007 då jag förde flitig dagbok på Helgon (avrundar er uppåt till 1 st, mig själv inräknad), vet att jag recenserade konserten med Queen + Paul Rodgers (Globen, april 2005) med betyg 1-10 låt för låt, så jag kör i konsekvensens namn med samma upplägg här.
 
Brian May. Foto av undertecknad.
 
Där turnén 2005 var nedtonad och bluesrockig (läs: Utspädd med lika delar Queen och Paul) så kändes upplagan 2016 mer som renodlat Queen, med all den extravagans och koketta kitchighet som följer med konceptet. Sen blev ju konserten 2005 allmänt sågad, medan tongångarna var betydligt mer positiva denna gång (recensioner här, här och här). Därmed inte sagt att Adam Lambert är en bättre sångare än Paul Rodgers (för det är han inte), men hans scenpersona ligger betydligt närmare en flamboyant Freddie Mercury. Han blev ju till och med sågad i sin American Idol-audition en gång i tiden för att han var för teatralisk. Som om det skulle vara något negativt(?).
 
Roger Taylor är lite anonym för kvällen (en naturlig konsekvens av att sitta hukad bakom ett trumset stora delar av konserten), men Brian May. Han ser uppriktigt lycklig ut. Som en man som tillåts fullfölja sitt syfte och syssla med det han älskar mest. Skönt att återvända efter 11 långa år med ett vinnande koncept också, kan tänkas.
 
Adam Lambert. Foto av undertecknad.
 
Setlist och betyg:
  1. One vision, 7/10
  2. Hammer to fall, 8/10
  3. Seven seas of rhye, 7/10
  4. Stone cold crazy, 9/10
  5. Another one bites the dust, 10/10
  6. Fat bottomed girls, 8/10
  7. Play the game, 9/10
  8. Killer queen, 10/10
  9. Don’t stop me now, 10/10
  10. Somebody to love, 9/10
  11. Love of my life (Brian May på sång), 8/10
  12. A kind of magic (Roger Taylor på sång), 8/10
  13. Trumsolo (Roger och Rufus Taylor), 6/10
  14. Under pressure, 9/10
  15. Crazy little thing called love, 7/10
  16. I want to break free, 9/10
  17. I want it all, 10/10
  18. Gitarrsolo + Last Horizon, 8/10
  19. Tie your mother down, 9/10
  20. Bohemian rhapsody, 10/10
  21. Radio ga ga, 10/10
  22. We will rock you (extranummer), 9/10
  23. We are the champions (extranummer), 10/10
Snittbetyg: 8,7 av 10. Totalbetyg: 9 av 10. Väl värt att stå 1½ timme och vänta på för att få plats längst fram. En känslomässig berg- och dalbana för ett fan av min kaliber, och kanske framför allt en värdig hyllning till Freddie Mercury och bandets storhetstid. Sammantaget en helt fantastisk kväll.
 
Kolla, jag var så ambitiös att jag laddade upp ett av mina otaliga klipp från konserten på YouTube också. Kunde kanske önskat bättre ljudupptagning av min mobil, men äh - Ni kan ju inte få allt.
 
 
------------------------------------------------
Bonus! Setlist och betyg från Queen + Paul Rodgers 2005 (pga. att den också förtjänar att bevaras för eftervärlden; den existerar annars bara som textfil på en gammal backup-skiva). Tydligaste minnena jag har från den konserten är Say it's not true som totalt dödade tempot, en fantastisk version av Hammer to fall som nog var höjdpunkten för mig förutom att jag äntligen fick höra '39 framföras live, och att Paul Rodgers verkligen tog i ända från tårna i The show must go on.
  1. Tie Your Mother Down, 8/10
  2. I Want To Break Free, 7/10
  3. Fat Bottomed Girls, 9/10
  4. Wishing Well, 5/10
  5. Crazy Little Thing Called Love, 8/10
  6. Say It's Not True, 2/10
  7. '39 (Brian på sång), 10/10
  8. Love Of My Life (Brian på sång), 10/10
  9. Hammer To Fall (Brian och Paul på sång), 10/10
  10. Feel Like Makin' Love, 6/10
  11. Let There Be Drums (trumsolo), 6/10
  12. I'm In Love With My Car (Roger på sång), 8/10
  13. Last Horizon (gitarrsolo), 9/10
  14. These Are The Days Of Our Lives (Roger på sång), 6/10
  15. Radio Ga Ga (Roger och Paul på sång), 9/10
  16. Can't Get Enough Of Your Love, 7/10
  17. A Kind Of Magic, 8/10
  18. I Want It All, 9/10
  19. Bohemian Rhapsody, 9/10
  20. The Show Must Go On, 9/10
  21. All Right Now, 8/10
  22. We Will Rock You, 9/10
  23. We Are The Champions, 10/10
Snittbetyg: 7,9 av 10. Totalbetyg: 7 av 10. Jag var nog inte objektiv då heller. Ur retrospektiv synpunkt är nog betygen generellt för 1-2 snäpp för höga i de flesta fallen. Särskilt nu när jag har den nya konserten att leva på.

Topp 10: Mina egentliga Queen-favoriter

Fördelen med att jag har registrerat allt jag lyssnat på via dator och mobil sedan nio år tillbaka, är... att... jag... har registrerat allt jag har lyssnat på via dator och mobil sedan nio år tillbaka. Om en gillar statistik (vilket varje illasinnad kunskapsrelativist väl rimligtvis gör?) så är det en veritabel guldgruva. Här är till exempel de 10 Queen-låtar som jag lyssnat mest på under dessa år, och som således rimligtvis är deras 10 bästa. Enligt undertecknad.
  1. Bohemian rhapsody - 110 lyssningar
  2. Somebody to love - 102 lyssningar
  3. Crazy little thing called love - 99 lyssningar
  4. We will rock you - 95 lyssningar
  5. I want to break free - 87 lyssningar
  6. Don't stop me now - 86 lyssningar
  7. I want it all - 81 lyssningar
  8. The show must go on - 81 lyssningr
  9. A kind of magic - 80 lyssningar
  10. Keep yourself alive - 80 lyssningar
 
 
Det mest chockerande här (tycker jag) är att jag uppenbarligen bara lyssnar på Bohemian rhapsody en gång i månaden(!). Men då ska musikgudarna veta att jag även lyssnat på den remastrade versionen från 2011 (36 gånger) och live-versionen från Wembley 1986 (21 gånger), att last.fm inte registrerar när jag lyssnar på musik via tv:n, samt att jag har tittat på musikvideon x antal gånger också (uppskattningsvis ~50 gånger, oklart om jag ska räkna Mupparnas version också (uppskattningsvis 80 gånger)), så siffran är missvisande låg här. Har även lite svårt att se hur de generellt låga siffrorna går ihop med att jag lyssnar på i snitt ~2,5 Queen-låtar dagligen (soloprojekt ej inräknade).
 
En annan reflektion är att listan känns lite substanslös och klinisk. Den fångar liksom inte riktigt Queens storhet och bredd på ett tillfredsställande sätt. Det är samma känsla som när jag sätter igång Guns N Roses Greatest Hits-skiva i bilen. Lite: Visst fan var de mer så här...?, blandat med en mer eller mindre inbillad känsla av obetydlighet. Typ som att stirra upp mot Vintergatan genom ett teleskop en krispig höstkväll, och samtidigt citera Stefan och Krister; Ögonblicket hade kunnat vara större.

Besserschmidt

 
Hallå, människa som matar in texten till programbeskrivningarna på tv, Michael Douglas karaktär var knappast på väg till sin dotter redan innan han fastnade i bilkön i början av filmen så texten är direkt felaktig. Han hade besöksförbud, så sannolikheten att han var på väg dit redan innan det slog slint för honom känns låg och ingenstans antyds det heller att det var just dit som han var på väg. Bara för att ni visar filmen mitt i natten så betyder inte det att ni kommer undan med vilken slapphänthet som helst.

Füllstoff

(En sån där lista som jag snott från otaliga Facebook-statusar)
 
"Klassisk gammal bloggsyssla", a.k.a. "Producera menlös textmassa som om det vore 2007 igen". Se, jag måste till och med fejka arrogans och dra ett löjets skimmer över inlägget för att ens kunna förmå mig att trycka på Publicera-knappen. Se, jag skriver ut detta för att fejka någon form av mognad angående detta faktum. Se, jag skriver ut det också bara för att bidra till illusionen att jag är någon form av kognitiv lök. Se, jag skriver ut det också bara för att insinuera att jag inte är det. Nu vet du inte vad du ska tro längre, men här kommer listan.
 

Fyra platser jag bott på:
  1. Rotebro
  2. Råsunda
  3. Råcksta
  4. Landskrona
Fyra ställen jag arbetat på:
  1. Tekniska kontoret, Skellefteå Kommun
  2. Omsorgsförvaltningen, Landskrona Kommun
  3. Røntgen, Hammerfest Sykehus
  4. Underjorden
Fyra saker jag älskar att se på tv:
  1. Doctor Who
  2. The X-Files
  3. Dokumentärer om universum
  4. Gamla Queen-konserter
Fyra platser jag varit på:
  1. Surfers Paradise, Gold Coast, Australien
  2. Louvren, Paris, Frankrike
  3. Ett skabbigt hotell på andra sidan en parkeringsplats från ett Taco Bell, Pittsburgh, USA
  4. Skellefteå Kraft Arena, Skellefteå, Sverige
Fyra saker jag älskar att äta:
  1. Surströmming
  2. Sushi
  3. Sojabönor, tofu o dyl.
  4. Palt, kanske
Favoritdrink/dryck:
  1. Te
  2. Vatten
  3. Öl
  4. Nej, de tre sakerna är nog det enda som jag dricker

Han som inte får nämnas vid namn

Min son sover inte med stängda ögon. I alla fall inte enligt honom själv. Alla bilder jag har på honom med stängda ögon, föreställer egentligen en annan pojke. Identisk i alla avseenden utom just detta. Denna andra pojke bor under min sons säng, och ibland brukar de byta plats. När den här pojken somnar i bilen på väg till affären, så ligger alltså min riktiga son kvar under sängen i sitt rum i väntan på att de ska byta plats igen. Den andra pojkens namn är Te-ah, och om det namnet någonsin yttras högt av någon, faller denne död ner på fläcken. Uppmanar er således till viss försiktighet här. 

Kulissen av en idyll

Jag har nog levt i en falsk bubbla av trygghet här i radhusidyllen. Sprickorna i fasaden blev smärtsamt tydliga när jag nattade min son härom kvällen. Det var då han berättade för mig om Saba-saba. Och jag har inte kunnat slappna av sedan dess. Saba-saba är varelser högst upp i näringskedjan. De bor i grottor, ser ut ungefär som krokodiler fast de är inte krokodiler, och de behöver omslutas helt av vatten för att kunna sova. Det enda ljud de kan ge ifrån sig är ett väsande "Saba-saba", av en slump ofta det sista ljud deras offer brukar höra. De kan göra sig osynliga, och trivs i skuggorna bakom dörrar och under mattor. Deras favoritföda är hajar. De brukar krympa sig i storlek så att de kan bli uppätna, varpå de sedan äter upp hajen inifrån. Uppenbarligen en ganska brutal och blodig tillställning. Jag inser att uppgifterna på sin höjd kan sägas vara rapsodiska, men något måste ju göras innan de fattar tycke för människokött. Och kom inte och snacka om "utredningar" och "åtgärdspaket" nu, vi behöver högafflar. Tjära. Mörkerglasögon. Och eld, massor av eld. Makterna hjälpe oss. 

Mjölken först!


Fortsätter min genomläsning av Liftarens guide till galaxen på norska. Eller Haikerens guide til galaksen, menar jag. Förstås. Och in your face,
George Orwell och andra kokosbollar till "mjölken sist"-ivrare, ty självaste Arthur Dent (och i förlängningen Douglas Adams, får en anta) häller i mjölken först när han gör sitt te (se markerat citat ovan). Som den sittkissare bland tedrickare som han är. Adams var även författare och dramaturg åt Doctor Who en gång i tiden, något som ju nu öppnar upp för spekulationer om hur Doktorn själv tillreder sitt te. (Finns källor på att tredje Liftaren-boken ursprungligen var menat som ett Doctor Who-manus, men att Adams bytte ut Doktorn mot Slartibartfast istället, och Daleks mot de illasinnade robotarna från Krikkit. Finns onekligen beröringspunkter). Och 1984 i all ära, men Orwells argument om att det är svårare att bedöma mjölkmängden om denna hälls i först är ju helt befängt. 2 cl mjölk är fortfarande exakt 2 cl oavsett när i processen den tillsätts. Oförmågan att kunna bedöma detta får tillskrivas (beklagliga) brister i hans naturvetenskapliga sinnelag. Men sammanfattningsvis; Häll i mjölken först - The Arthur Dent way. 

Nyheterna

"Gränskontrollerna förlängs till i november, vardagen och turismen förväntas beröras". (Obs; viss parafrasering pga lyssnade med ett halvt öra). Inga andra som berörs? Inga alls? Fantastisk vinkling på ett nyhetsreportage. Jag kan ju inte förväntas ta till mig nyheter som handlar om folk som ligger för långt ifrån mig. Utseendemässigt, alltså. Pga mitt empatiska totalhandikapp. Det är därför jag har svårt att väja för kvinnor på stan och kallprata om erektila dysfunktioner med greker också. Ni minns de där enstaka foliehattarna som yrade om Eurabien och falafel som inkörsport till tyngre sharialagar för inte så många år sen? De fortsatte mala på, ackumulerade en svans och har numera inflytande över formandet av vår kollektiva världsbild. Uppenbarligen. Grattis, samtiden. Ursäkta mig medan jag sväljer ner en liten munspya bara. Guacamole är godast första gången, för kännedom. 


Mvh, Surpuppa på pågatåg