Tjock- och ändtarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige (Cancerfonden, 2010) med en incidens på cirka 5.400 nya fall per år (Statens beredning för medicinsk utvärdering [SBU], 2004). 75 procent av patienterna är enligt Cancerfonden (2010) över 65 år när de insjuknar, och ungefär fem procent är under 50 år. Medelåldern hos de drabbade ligger på ca 75 år (Mag- och tarmförbundet, 2013). Cancerformen kräver kirurgisk behandling, ibland i kombination med strålbehandling och cytostatika, och prognosen varierar mycket beroende på vilket stadium sjukdomen befinner sig i när den upptäcks (Cancerfonden, 2010). 10-årsöverlevnaden antas vara ungefär 50% för hela patientgruppen (Socialstyrelsen, 2009).

Vid misstanke om förekomst av tjock- eller ändtarmscancer ställs diagnosen oftast genom att patienten genomgår en koloskopi eller rektoskopi (Cancerfonden, 2010) men datortomografi av tjocktarmen, s. k. CT-kolografi, är en växande metod som blivit alltmer accepterad både vid misstanke om sjukdom och som screeningmetod (Yee, 2009). Metoden introducerades 1994 (Mahgerefteh, Fraifeld, Blachar & Sosna, 2009) och kan användas som ett komplement till ofullständig koloskopi (Lin, 2010) eller som fristående alternativ till koloskopi då metoden i regel upplevs som mindre obehaglig (SBU, 2004). Sensitiviteten för CT-kolografi vid upptäckt av stora adenom och carcinom är fullt jämförbar med sensitiviteten hos koloskopi (Liedenbaum et al., 2009). Undersökningen kan gå till på lite olika sätt, t. ex. så kan antingen luft eller koldioxid användas för att dilatera tarmen (Eliahou, Azraq, Carmi, Mahgerefteh & Sosna, 2010), tarmrelaxerande läkemedel kan administreras men väljs ibland bort (SBU, 2004), patienten kan genomgå fullständig eller ofullständig laxering (Nagata, Okawa, Honma, Endo, Kudo, Yoshida, 2009) och eventuellt kvarvarande tarminnehåll kan antingen märkas med peroralt positivt kontrastmedel eller inte alls (Yee, 2009).

Används fecal tagging kan den sedan bestå av att patienten dricker antingen barium, jod eller en kombination av de båda (Yoon et al., 2009) i samband med måltid en till två dagar innan undersökningen (Mahgerefteh et al., 2009), och konceptet kan användas antingen i kombination med fullständig laxering eller som en del av en ofullständig sådan (Nagata et al., 2009). Då laxering allmänt verkar uppfattas som den jobbigaste delen av undersökningen (Lin, 2010) finns stora vinster ur ett patientperspektiv med att minimera de förberedelser som krävs inför undersökningen, en möjlighet som inte existerar i samband med en koloskopi. Diagnostiska vinster kan också finnas, då färre falsk-positiva och falsk-negativa fynd borde kunna förväntas om HU-skillnaden mellan polyp och tarminnehåll görs tydligare.

 

En polyp i tjocktarmen, först utan och sedan med electronic cleansing

 

Att kartlägga för- och nackdelar med fecal tagging i samband med CT-kolografi samt försöka fastställa hur taggingen lämpligast bör utformas.

En databassökning i PubMed genomfördes 13 december 2012. En första sökning på Fecal tagging gav 112 träffar. Därefter filtrerades studier äldre än fem år bort (59 kvarstående träffar), och enbart engelska studier valdes (57 träffar). Ett tillägg av termen Computed tomography reducerade antalet till 46 träffar, och visades sedan enbart kliniska studier kvarstod 11 träffar. Fem av dessa ansågs relevanta för syftet och lästes. Ändrades stavningen från Fecal till Faecal erhölls sju träffar varav inga nya relevanta studier tillkom. Visades review-artiklar istället för kliniska studier, gav databasen fyra träffar varav två lästes. En sökning på Stool tagging gav 85 träffar, och filtrerades studier >5 år bort återstod sedan 49 träffar. Ytterligare filtreringar på enbart engelska (48 träffar) och kliniska studier (14 träffar) lades till, varav en studie ansågs relevant och lästes. Ändrades sökresultatet till att inkludera review-artiklar istället för kliniska studier erhölls två träffar varav bägge lästes. Totalt fyra av de 10 hittade artiklarna var inte egna kliniska studier, och kom att inkluderas i bakgrund och diskussion samt verka som allmän ämnesförkovring istället. Vid genomgång av review-artiklarna hittades ytterligare två relevanta studier bland källorna som lästes, varav den ena bedömdes relevant för resultatet och den andra inkluderades i diskussionen.

I en studie av Nagata et al. (2009) jämfördes polypdetektion, kvalitet på fecal tagging och undersökningsacceptans mellan två patientgrupper. Den ena gruppen fick genomgå fullständig laxering, som innebar två liter laxermedel och 20 ml jodbaserat kontrastmedel samma dag som undersökningen. Den andra gruppen genomgick ”minimal” laxering vilket innebar fiberfattig diet, 10 ml laxermedel och fem ml jodbaserat kontrastmedel i samband med varje måltid tre dagar innan undersökning (totalt 45 ml kontrast). Koloskopi genomfördes efteråt som referensstandard, och totalt 101 patienter ingick i studien. Resultatet visade att specificiteten (hur stor andel av de negativa resultaten som verkligen var negativa) var lägre för gruppen som genomgått minimal laxering (68% jämfört med 92% hos gruppen som genomgått full laxering) medan sensitiviteten (hur stor andel av de positiva resultaten som verkligen var positiva) ansågs vara snarlik mellan grupperna (88% jämfört med 97%). Fecal tagging var subjektivt sämre hos gruppen med minimal laxering, samtidigt som de patienterna tolererade undersökningen bättre.

Faccioli et al. (2011) undersökte i sin studie undersökningskvaliteten, den diagnostiska säkerheten och patienternas acceptans för undersökningen genom att införa ett reducerat laxeringsprogram och sedan subtrahera kvarvarande taggat tarminnehåll digitalt i bilderna med s. k. electronic cleansing [EC]. Två patientgrupper (n=80) undvek fiberrik mat i tre dagar innan undersökningen. Den ena gruppen genomgick fullständig laxering medan den andra fick reducerad dito. Gruppen med full laxering drack 500 ml laxermedel tre ggr/dag under två dagar innan undersökningen (totalt tre liter), och laxermedlet kompletterades med 10 ml jodkontrast utspätt i 100 ml vatten till varje laxeringsomgång. Innan undersökningen gavs de även ett laxerande lavemang och 25 ml jodkontrast extra. De patienter som genomgick det reducerade laxeringsprogrammet drack 750 ml laxermedel tre ggr/dag i två dagar innan undersökningen (totalt 4,5 liter med betydligt svagare koncentration än för kontrollgruppen), och på undersökningsdagen drack de 50 ml jodkontrast utspätt i en liter vatten. Ingen signifikant skillnad sågs gällande undersökningskvalitet eller diagnostisk säkerhet, medan gruppen som genomgått mindre laxering påvisade en signifikant högre acceptans.

Yoon et al. (2009) sökte i sin studie att komma fram till den gynnsammaste kombinationen av laxering och fecal tagging. För att uppnå detta delades 69 patienter in i fyra grupper och de gavs olika kombinationer av två typer av laxermedel (natriumfosfat och magnesiumcitrat) och två olika koncentrationer av bariumkontrast (600 ml 4,6% och 60 ml 40%). Sedan jämfördes grupperna med avseende på bl. a. hur bra taggingen var och den diagnostiska nivån. Resultatet visade att taggingen var signifikant sämre i gruppen som fått natriumfosfat och utspädd bariumkontrast jämfört med de övriga tre grupperna, och att den var signifikant högre i gruppen som fått magnesiumcitrat och högkoncentrerad kontrast. Tarminnehållet var mer homogent taggat i grupperna som fått högkoncentrerad kontrast. Sensitiviteten var inte signifikant bättre i någon grupp för polyper >6 mm, men specificiteten mellan patienter var signifikant lägre i gruppen som fått natriumfosfat och högkoncentrerad bariumkontrast. Slutsatsen som drogs var att en hög koncentration av barium var det bästa kontrastmedlet för fecal tagging.

Johnson et al. (2008) undersökte i en studie hur det gick att låta 131 patienter genomgå CT-kolografi utan laxering och utan inskränkningar i dieten, med och utan hjälp av EC vid granskningen. Deltagarna i studien fick totalt 21,6 g bariumkontrast fördelat på nio doser i kapselform, och bilderna granskades sedan först utan och sedan med EC. Alla patienter fick senare laxera och genomgå koloskopi som referensstandard. I resultaten sågs att sensitiviteten för polyper 6-9 mm och ≥10 mm varierade från 53-88% respektive 84-93% utan EC, och med EC förbättrades resultaten till 68-92% respektive 93-94%.

I en studie utförd av Taylor et al. (2008) eftersträvades att komma fram till den optimala bariumbaserade fecal taggingen i samband med CT-kolografi med reducerad laxering. 95 patienter delades in i fyra grupper, och grupp A fick fyra doser à 20 ml 40% bariumlösning, grupp B tre doser, grupp C tre doser plus en dos 2,1% bariumlösning, och grupp D gavs tre doser 40% bariumlösning plus 12 ml jodkontrast. Laxeringen bestod av en diet där fet mat, mjölk och grönsaker undveks i två dagar innan undersökning, samt 13 g sennaextrakt och 18 g magnesiumcitrat dagen innan. Överlag sågs ingen signifikant skillnad i tagging innehållet i tarmen, men grupp D hade en bättre rengjord tarm än övriga grupper. Slutsatserna som drogs var att fullständig laxering inte krävs för en bra undersökning, och att ett så pass simpelt förberedelseprogram som tre doser bariumkontrast duger lika bra som mer komplicerade scheman med både hög- och lågkoncentrerad bariumkontrast och/eller högkoncentrerad bariumkontrast i kombination med jodkontrast.

 

 

En stor fördel med fullständig laxering som nämns av bl. a. Mahgerefteh et al. (2009) är att koloskopi (och därmed biopsi) då kan utföras direkt i samband med CT-undersökningen vid polypfynd. Undertecknads erfarenhet av svensk sjukvård är att resurserna som skulle krävas för ett sådant tillvägagångssätt – tänker här på såväl direktgranskning av radiolog som tillgänglighet på endoskopimottagning – saknas. Nagata et al. (2009) visade i sin studie att minskad laxering gav sämre specificitet samtidigt som resultaten pekade på att patienterna tolererade den minskade laxeringen betydligt bättre än fullständig laxering. Med det som bakgrund, kanske patienter borde tillåtas välja mellan lindrigare förberedelser kontra en potentiellt högre andel falsk-negativa resultat? Det bör dock tas i beaktande att de sämre resultaten för gruppen som inte genomgick full laxering kan ha berott på dålig fecal tagging, något som i sin tur inte kan uteslutas bero på att enbart jodkontrast användes. Studien av Faccioli et al. (2011) där också enbart jodkontrast användes, pekar å andra sidan på att undersökningskvaliteten inte påverkades av minskad laxering, varför forskningen känns inkonklusiv inom området. En skillnad mellan studierna är dock att patienterna med mindre laxering i studien av Faccioli et al. (2011) trots allt genomgick en jämförelsevis omfattande laxering varför resultaten inte är helt jämförbara. Samtidigt visar en studie av Jensch et al. (2008), där en kombination av jod och barium användes, att en ökad grad av laxering inte bidrar till en ökad bildkvalitet eller bättre tagging.

En nackdel som nämns av Nagata et al. (2009) och Yoon et al. (2009) med bariumkontrast är att den skapar en sedimenterande effekt i kvarvarande vätska. Detta skulle kunna göra det svårare för granskningsmjukvara att genomföra EC eller automatisk polypdetektion, s. k. computer-aided detection [CAD]. Detta borde egentligen vara av ringa betydelse i och med att patienter vänder på sig under undersökningen och enbart ligger i samma läge en kortare stund varpå sedimenteringen borde minska. Dock kvarstår faktum att jodkontrast generellt tycks ge en jämnare tagging av vätska medan barium ger bättre resultat när det kommer till fast innehåll (Eliahou et al., 2010; Taylor et al., 2008), varför en kombination skulle kunna vara av värde att överväga. Jod har även fördelen att det har en viss laxerande effekt (Yee, 2009), något som kunde misstänkas i studien av Taylor et al. (2008) där patienter som fått en kombination av barium och jod hade en bättre rengjord tarm än de patienter som givits enbart bariumkontrast. Yoon et al. (2009) nämner som stor nackdel att jodkontrast medför en risk för fatal överkänslighet, och av den anledningen bör det tas under övervägande om det verkligen är lämpligt att patienter själva administrerar ett sådant läkemedel i hemmet.

Både användandet barium och jod tycks enligt majoriteten av källorna kunna uppvisa hög diagnostisk gångbarhet, varför utformningen av laxering i övrigt borde få lov att påverka valet av kontrastmedel. Ju lägre grad av laxering desto mer fast innehåll i tarmen och desto större nytta av bariumkontrast, och på motsatt håll gäller att ju större andel flytande innehåll som förväntas – t. ex. pga laxering med stora mängder laxermedel eller laxering i kombination med fiberfattig kost – desto större anledning att välja jodkontrast. Studieresultatet från studien utförd av Yoon et al. (2009) antyder att valet av laxermedel – och inte enbart valet av kontrastmedel – spelar in på undersökningsresultatet, men det faller lite utanför föreliggande studies syfte. Resultatet från studien av Johnson et al. (2008) pekar på att EC ger högre sensitivitet och att det därför bör användas i samband med fecal tagging, oavsett kontrastmedelspreferens.

En större studie där laxering som parameter hålls konstant, och enbart olika kombinationer av jod- och bariumkontrast prövas vore önskvärt. En stor svaghet med jämförelserna i detta arbete är att förberedelserna skiljer sig väldigt mycket åt i de olika studierna gällande just laxeringen, varför jämförelserna mellan de olika kontrastmedelsregimerna haltar något. Även inom studien av Johnson et al. (2008) sågs skillnader i hur effektiv fecal taggingen varit. Detta antogs där bero på skillnader i diet och tarmfunktion, två parametrar som inte kontrollerades.

Det tycks som framgår ovan ännu inte råda något konsensus kring hur fecal tagging i samband med CT-kolografi lämpligast bör utformas. Då den diagnostiska kvaliteten inte verkar äventyras – snarare tvärtom i vissa fall – antas fortsatt forskning inom området bidra till att göra metoden än mer etablerad framöver. Sammanfattningsvis kan det ändå sägas att såväl jod som barium fungerar väl, samt att oavsett vilket som väljs så fungerar det bättre än att inte välja något alls. Detta är i enlighet med The European Society of Gastrointestinal and Abdominal Radiology [ESGAR]:s uppdaterade riktlinjer (Neri et al., 2012) där det rekommenderas att fecal tagging bör användas rutinmässigt, men det nämns även att olika preferenser finns gällande om barium, jod eller en kombination ska användas. Förbättrade diagnostiska verktyg som mer sofistikerad EC och bättre CAD gör att fecal tagging sannolikt kommer att ha en fortsatt roll att spela inom colondiagnostiken framöver. När dessutom tekniker som CT-kolografi med Dual Energy (Eliahou et al., 2010) och PET/CT-kolografi (Taylor et al., 2010) är på frammarsch, kan kravet på en fullständigt laxerad tjocktarm snart komma att tillhöra det förflutna.

Bakgrund

Japanska Ring (Nakata, 1998) och dess amerikanska nyinspelning The Ring (Verbinski, 2002) var en starkt bidragande orsak till den våg av s. k. J-horror som rönt stora framgångar världen över med start kring sekelskiftet (Choi & Wada-Marciano, 2009). I genren J-horror ligger fokus enligt Kinoshita (2009) på ”low-key production of atmospheric and phsycological fear, rather than graphic gore” (sid. 104). Flertalet asiatiska skräckfilmer stöptes om i amerikansk form i Ringsuccéns kölvatten, och filmen genererade även en uppföljare och en prequel. Phillips (2005) nämner Sjätte sinnet (Shyamalan, 1999) som en stor anledning till att den här typen av seriösare skräckfilm – med sin återgång till det gotiska – blev så populär som den blev. Det råder dock stora kulturella skillnader mellan Japan (och för all del även andra delar av Asien) och USA (inkluderat resten av västvärlden), och det är oklart hur stor del av filmernas kulturella bakgrund som gått förlorad i transkriptionen.

Syfte

Att analysera den japanska skräckfilmen Ring med huvudsakligt fokus på vad filmens skräckelement har för kulturell bakgrund, och sedan jämföra filmen med dess amerikanska motsvarighet The Ring för att se vilka skillnader som föreligger filmerna emellan, samt undersöka om dessa skillnader kan tänkas ha kulturella förklaringar.

Metod

En kortare komparativ analys av filmernas innehåll med fokus på vad som skiljer dem åt, samt sökande i kurslitteratur och egenvald facklitteratur efter kulturella förklaringar till filmernas innehåll i de fall där detta anses möjligt och nödvändigt.

Synopsis, Ring (1998)

I den inledande scenen ser vi två tonårsflickor som pratar om ett videoband, som det sägs vila en förbannelse över. Denna förbannelse innebär att den som tittar på bandet dör sju dagar efteråt. En av flickorna avslöjar då att hon och några vänner sett videon för en vecka sedan, och att telefonen ringde strax efteråt för att förkunna deras dom. Flickan dör i scenen därefter med ett förvridet, skrikande ansiktsuttryck; offer för något ohyggligt som inte avslöjas. Hennes väninna bevittnar det hela och hamnar på psyket.

Några dagar senare upptäcker ensamstående karriärkvinnan Reiko – huvudpersonen – att hennes systerdotter (flickan i första scenen) dött samtidigt som tre av dennes vänner. Hon hittar bilder, där hon kan se att vännerna nyligen hyrt en stuga i Izu tillsammans. Deras ansikten är utsuddade på korten. Hon åker till Izu, hyr samma stuga, hittar ett omärkt VHS-band och tittar på det. Det är fyllt av till synes orelaterade svartvita sekvenser, bl. a. en kvinna som kammar sig i en spegel men som distraheras av något, ordet ”eruption”, krypande/krälande människor, en man med vit duk över huvudet som pekar bort från havet, en närbild av ett öga med tecknet ”Sada” synligt i pupillen, och slutligen en brunn. Efter bandet är slut ringer telefonen, som för att bekräfta att förbannelsen nu satts i rörelse. Reiko antar att hon har sju dagar kvar att leva.

Reiko tar hjälp av sin exman Ryūji, som är väldigt öppen för övernaturliga krafter då han besitter en svag synsk förmåga. De tar polaroidbilder av henne, och hon är suddig precis som de nu döda ungdomarna. Han ser på filmen själv, och dagen efter gör Reiko en kopia åt honom som han kan studera. Han hittar ett hemligt meddelande, en röst som mumlar ”Frolics in brine, goblins be thine” (i alla fall om jag ska tro de engelska undertexterna). Dialekten är från Oshima, en vulkanisk ö utanför Japans kust, så de åker dit. Deras son Yoichi tittar av misstag på filmen även han, han säger att hans döda kusin (flickan i början) sagt åt honom att göra det.

På ön får de reda på att kvinnan som kammar sig på bandet – Shizuko – hade en utomäktenskaplig dotter vid namn Sadako tillsammans med en professor. Sadako dödade för över 40 år sedan en hånande journalist under ett offentligt experiment som skulle visa upp Shizukos krafter för världen. Shizuko tog sitt liv genom att kasta sig i öns vulkan inte långt därefter, efter anklagelser att hennes psykiska krafter var falska.

Med en dag kvar att leva får Reiko och Ryūji reda på att Sadako antagligen skapat bandet med sina psykiska krafter som en hämnd för sitt grymma öde. Genom en vision ser de att Sadako kastades i en brunn av sin far och lämnades där för att dö. De åker tillbaka till Izu, hittar brunnen, tömmer den efter viss möda på vatten och hittar Sadakos kvarlevor. Då ingenting förödande händer Reiko trots att hennes sju dygn har förlöpt, antar de att Sadakos ande är tillfreds och att förbannelsen är bruten.

Dagen efter slås Ryūjis tv igång av sig självt, och bilden av brunnen visas. Sadako kravlar upp ur den, kryper ut ur tv:n genom den s. k. ”fjärde väggen” och skrämmer ihjäl honom. Reiko inser att det hon gjorde, och som inte Ryūji också gjorde, var att kopiera bandet och visa för någon annan. Hon hjälper Yoichi göra en kopia för att rädda hans liv, även om det är ett etiskt dilemma: För att rädda sig själv måste någon annan utsättas för förbannelsen i ens ställe. Sammanfattningsvis handlar filmen således om världens elakaste kedjebrev.

Kulturell bakgrund och teman

Sadako är en yurei, en rastlös ande som nästan uteslutande brukar vara kvinnlig. Enligt Richards (2010) har detta sitt tidigaste kända ursprung i Berättelsen om Genji från 1010-talet. En yurei uppstår enligt honom när någon dör våldsamt genom självmord eller mord, eller om de dör medan de upplever starka känslor, alternativt om inte adekvata begravningsritualer utförts. Sakado uppfyller samtliga av dessa kriterier. Yurei brukar ses klädda i vita begravningskimonos, med ett enda synligt olycksbådande öga som stirrar fram bakom deras långa utsläppta hår. Enligt Richards (2010) kommer detta av att japanska kvinnor traditionellt har uppsatt hår, men begravs med håret utsläppt. Picard (2009) å andra sidan skriver att detta beror på att yurei i den klassiska teaterformen Kabuki ofta hade peruker med långt utsläppt hår för publiken skulle känna igen karaktärstypen. En yurei som drivs av hämnd brukar kallas onryou (Richards, 2010), och deras hämndlystnad brukar sträcka sig betydligt längre än till enbart de som förorättat dem. Ett känt kvinnligt spöke är Oiwa, som ges ett vanställande gift av sin make som enligt Bush (2001) bl. a. gör att hennes ena öga är stängt och med ”the other looking hideously upward” (sid. 138), lite som Sadakos öga vi får bevittna i filmens klimax.

Brunnar är vanligt förekommande i japansk folklore som platser att gömma lik på (Richards, 2010). Det första kända exemplet på detta är berättelsen om samurajen Aoyama från mitten av 1700-talet. Aoyama dödar sin tjänsteflicka Okiku och kastar henne i en brunn efter att denne avvisat honom, bara för att hemsökas av hennes yurei som stiger upp från sin vattengrav om natten. Enligt Bush (2001) är brunnen ”a symbolic link to the underworld and by extension, the unconscious” (sid. 198). Hon skriver vidare att det är en vanlig plats för död och återuppståndelse, och att många tar livet av sig genom att kasta sig i en brunn. Vatten överlag ses enligt Richards (2010) ofta som en portal till dödsriket – Soku no Kumi på japanska (Bush, 2001) – något som återspeglas i den buddistiska högtiden O-Bon där avlidna hedras med flytande lyktor.

En religiös åskådning i Japan är den del av shintoismen som går ut på animism, dvs. tron på att alla ting bebos av en gudom, som enligt Richards (2010) i varierande grad kan vara ond eller god. Dessa är inte nödvändigtvis antagonister, utan samexisterar bara med vår värld. Det är rimligt att anta att denna bakgrund bidragit till att ett ondskefullt videoband resonerat väl med den japanska publiken. J-horror är full av besatta, högteknologiska ting. Choi och Wada-Marciano (2009) skriver att teknologi tycks vara ”the most crucial aspect as iconography and for narrative development” (sid. 4), och jag har svårt att tänka mig ett tydligare exempel på detta än videobandet i Ring. Rädslan för teknologi är påtaglig; Sadako kryper ut ur din tv, du får ditt dödsbesked via din telefon, och ett videoband figurerar som det medium som överför förbannelsen mellan människor. Tillgängligheten som den tekniska utvecklingen medfört (och som det är svårt att föreställa sig ett liv utan) är även dess största vapen mot oss.

Diskussion, skillnader mellan Ring (1998) och The Ring (2002)

Givetvis är karaktärsnamn och platser utbytta för att bättre passa en amerikansk publik. Sadako heter numera Samara, Reiko heter Rachel, Ryūji heter Noah, Yoichi heter Aidan, osv. Ring utspelar sig huvudsakligen i Tokyo, men även i Izu och på ön Oshima, som enligt Wada-Marciano (2009) är två vanliga weekendmål för stressade Tokyobor. Enligt henne så ger detta filmen ”a sense of spatial and temporal reality as well as a mythical undercurrent related to the remnants of pre-modern culture lurking in rural locales” (sid. 19). The Ring är å andra sidan inspelad i Seattle, ön som de åker till är en fiktiv ö döpt till Moesko Island, och fyren som figurerar i handlingen ligger i Newport, Oregon, vilket gör att Seattle egentligen borde vara Vancouver. Wada-Marciano (2009) skriver om The Ring att ”[t]he film demystifes locations and does not use the dual sensibility of space to conjure familiarity and abjection” (sid. 19). I The Ring används alltså de olika omgivningarna bara som platser där handlingen utspelar sig och är inte en faktisk representation av verklig topografi. Detta förutsätter inga geografiska kunskaper av mig som tittare, medan Ring t. ex. kräver att jag vet att det är ca 10 mil till Oshima från Tokyo, något som jag inte hade en aning om förrän jag påbörjade den här analysen. Hade jag vetat det, så hade stressen av att de ska hinna tillbaka till Izu innan Reikos sju dagar runnit ut varit påtagligare för mig.

Förutom skillnad i regissörsstil där Nakata använder ljus och kanske framförallt mörker för att skapa atmosfär medan Verbinski verkar föredra att använda färger för att skapa effekt, följer The Ring den amerikanska traditionen att fylla ut handlingen med ”hoppa till”-scener, t. ex. en scen där det ligger en stor tusenfoting bland några journalmappar som Rachel lyfter upp, eller scenen där första offrets omänskligt förvridna ansikte visas i garderoben. Detta kan spåras till slasherfilmantagonisternas plötsliga uppdykanden i syfte att få (tonårs)publiken att hoppa till. Således lutar sig Ring mer mot en långsamt uppbyggd suggestiv känsla medan The Ring förlitar sig på visuella skräckmoment, något som gör att originalversionens final när Sadako kryper ut ur tv:n kommer som en större chock än när Samara gör detsamma.

Skillnaden i hur karaktärerna porträtteras är enorm. Tonårsflickorna i första scenen gör mer rättframma sexanspelningar (och kvinnlig promiskuitet straffas som alltid med döden strax därefter), ett tecken på hur det japanska samhället är mer reserverat än det amerikanska. Det är mer fokus på familjeband genom hela The Ring; relationen mellan Aidan och första scenens offer är tätare, den ansträngda relationen mellan deprimerade ensambarnet Aidan och arbetsnarkomaniska singelföräldern Rachel är smärtsamt skildrad, och Samaras bakgrund är här en tragedi där amerikanska helylledrömmen med hästuppfödning på egen ranch slutar med flera missfall, inläggning på psyket, döda hästar i mängder, mord och självmord. Noah är mer skeptiskt inställd till en början jämfört med synska Ryūji, något som gör att det är lättare för en amerikansk publik att identifiera sig med Noah. Måhända är det mer acceptabelt att vara öppen för det övernaturliga i Japan? Annars är det ett vanligt förekommande tema i amerikanska filmer att inte bli trodd; att vi tittare och huvudpersonen vet något som övriga i filmen inte tror på. Detta ses i allt från actionfilmer som Jagad (Davis, 1993) till thrillers som Flightplan (Schwentke, 2005).

Allting har förtydligats i The Ring, inte bara karaktärsporträtten. En anledning kan vara just ursprungsversionens främmande kulturella referensramar. Här förklaras varför förbannelsen varar i just sju dagar, nämligen att Samara överlevde så länge i brunnen. Skräcken för teknologi är tydligare här, tonen sätts redan i den inledande dialogen där en av tonårsflickorna lägger fram en teori om hur en konspiration mörklägger hur tv-tittande och radiovågor påverkar våra hjärnor. Som extramaterial på DVD:n finns även en bortklippt scen där några öbor tror att Samara var ond för att hennes mamma blev konstgjort befruktad med henne, vilket pekar på mer teknologirädsla.

Vi får reda på att Samara lyckats göra bandet i och med att hon kan projicera mardrömsbilder i människors huvuden, och de som drabbats av förbannelsen blöder näsblod för att göra det tydligare att förbannelsen är verklig. En scen i Ring där Reiko står på en balkong och blickar ut över Tokyo och ser ett par tv-antenner är kraftigt förstärkt, och Rachel ser inte bara några antenner från sin balkong utan rakt in i folks vardagsrum, där alla har igång tv:n. Detta för att påvisa hur tv:n är en naturlig del i våra liv; något vi ser som en trygg del av vardagen, samtidigt som det är ett förtäckt hot som visar på hur Samaras ”virus”-förbannelse kan spridas till alla.

De brusiga bilderna på bandet i The Ring har till skillnad från i Ring en tydlig anknytning till filmens handling: Ringen som ses är ljusringen Samara såg kring brunnslocket nerifrån brunnens djup, flugan som kommer ut ur filmen vid ett tillfälle förtydligar budskapet om bandets övernaturliga lynne och en svärm med flugor väller senare ur brunnen, tusenfotingen som skymtar förbi ligger senare bland några journaler, det brinnande trädet representerar den illröda japanska lönnen som står vid stugan (kuriosa: vars vingliknande klyvfrukter av en slump heter samara på engelska), en man i hatt som vänder sig bort i fönstret på övervåningen är den emotionellt frånvarande fadern, för att nämna några exempel. Det är mindre dialog och vi får mindre förklarat för oss i Ring, vilket lämnar mer över åt fantasin. Det hotande okända får där förbli okänt och oförklarat.

Samaras bakgrund är betydligt mer utförlig än Sadakos, vilket gör henne mer till en karaktär än ett hotande övernaturligt element. Samtidigt ges en förklaring till hur Sadako blev ond – en yurei, medan vi förväntas godta att Samara helt enkelt är ond från början; Samara är betydlig mer demoniserad. I Sadakos fall kan vi se hur förlusten av en förälder (av vägledning) kan vara ödesdiger för ett barn. Hon klandrar det oförstående samhället för mammans självmord, och pappan skyller mammans vansinne/självmord på dottern och dödar henne. Detta speglar historien om Aoyama och Okiku, där en överordnad man – vars uppgift borde vara beskydd – dödar en underordnad kvinna i en brunn. I Samaras fall är det istället mamman som dödar henne innan hon själv tar sitt liv, kanske för att hon klandrar sin dotter för deras äktenskapliga olycka (allt var perfekt innan hennes intåg), kanske för att hon dödade hästarna, kanske för att hennes blotta existens är resultatet av en pakt med onda makter som vi inte vet om? Kulturella skillnader (avsaknaden av kända yurei såsom Okiku) gjorde antagligen Samaras bakgrund lätt att omarbeta.

Att hästarna skrivits in i handlingen kan, som jag redan varit inne på, vara ett exempel på hur handlingen amerikaniserats för att visa på en idyllisk tillvaro innan Samara kom in i bilden. Dessutom fungerar det av uppenbara skäl bättre att referera till en ö med hästuppfödning än till en vulkanisk ö i Oregon, USA. Av samma anledning är ledtråden som leder dem till ön en fyr och inte en udda dialekt. Tillägget med stegar (på bandet, upp till loftet i ladan, och Rachel går under en stege i början av filmen) är också typiskt västerländskt, då det är en välkänd vidskepelse här att tro att stegar är förknippade med otur.

Brunnen som en plats för död och övernaturliga ting är inte exklusivt för Japan, utan en vanlig gotisk företeelse på samma sätt som källare och gamla herrgårdar är det. The Colour out of Space (Lovecraft, 1927) och Dolores Claiborne (King, 1993) är ett par exempel. Förorättade döda kvinnor klädda i vitt med dolt ansikte är inte heller något som enbart förekommer i Japan, utan det är lätt att dra paralleller till bl. a. den blödande nunnan i The Monk (Lewis, 1998). Fenomenet verkar däremot vara mer väletablerat i Japan än vad det är här, även om våra spöken också är vita till följd av våra traditionellt vita liksvepningar. Att Samara har håret för ansiktet precis som Sadako är däremot en imitation utan motsvarighet i västerländsk kultur. En viktig skillnad mellan Sadako och blödande nunnan är dock att nunnan slutar vara en rastlös ande efter hennes kvarlevor tagits omhand medan Sadako/Samara på klassiskt japanskt vis aldrig går att göra tillfreds; asiatiskt agg är för evigt.

En sekvens i The Ring som är svårtolkad är när vatten som strömmar ut ur tv:n i stugan drar upp spikarna ur golvet så att tv:n till slut rasar ner och knuffar Rachel i brunnen. Brunnslocket stängs sedan av en osynlig kraft. Rachel har gjort en kopia och är fri från förbannelsen, så det är oklart varför detta inträffar. Samaras hämndlystnad upphör heller inte när de ser till att hennes kvarlevor tas omhand, så det kan inte bero på att hon vill bli hittad. Kanske är det ännu en för handlingen ovidkommande skrämseleffekt, där vi får känna hur Rachel är isolerad och sårbar i brunnens mörker precis som Samara var. Dock förstärker det intrycket av att förbannelsen är bruten när de hittat Samara och Rachel sedan fortfarande är vid liv efter sina sju dagar, så att överraskningen med Noahs död förblir en överraskning.

Ringen i The Ring är en symbol för ljusringen som bildas kring brunnslocket. Vid första anblick tolkade jag Ring:s titel som att den anspelade på samtalet som fås efter bandet setts, men efter att ha sett filmen några gånger tolkar jag det nu som att ”ringen” snarare syftar på förbannelsens cykliska natur. Brunnslocket är något visuellt (”Before you die, you see the ring”), så inte ens det fick den amerikanska publiken slippa få förklarat för sig. Avslutningsvis så sammanfattar Richards (2010) nyinspelningsfenomenet ganska bra: ”Generally, the slow-burn pacing of the Asian originals is sharply ramped up, combined with an increase in the number of scare-jolts administered to the audience [...] But more significantly, while Asian horror films are content to leave certain mysteries unexplained, or for the narratives and character motivations to retain a core of ambiguity, the remakes tend to add layers of exposition that attempt to rationalise – and thereby contain – their supernatural stories” (sid. 140). Ingenstans är detta tydligare än i exemplet med när Ring blev The Ring.

 

Referenser

Bush, L.C. (2001). Asian Horror Encyclopedia: Asian Horror Culture in Literature, Manga, & Folklore. Lincoln: iUniverse.com, Inc.

Choi, J., Wada-Marciano, M. (2009). Horror to the Extreme: Changing Boundaries in Asian Cinema. Hong Kong: Hong Kong University Press.

Davis, A. (1993). Jagad [Film]. USA: Warner Bros.

 

King. S. (1993). Dolores Claiborne (L. Olofsson, övers.). Malmö: Bra Böcker AB. (Originalarbete publicerat 1992).

 

Kinoshita, C. (2009). The Mummy Complex: Kurosawa Kiyoshi's Loft and J-horror. I J. Choi & M. Wada-Marciano (Red.), Horror to the Extreme: Changing Boundaries in Asian Cinema (s. 103- 122). Hong Kong: Hong Kong University Press.

 

Lewis, M.G. (1998). The Monk. London: Penguin. (Originalarbete publicerat 1796).

 

Inledning

En exo-planet är en planet som ligger i omlopp kring en annan stjärna än Solen (Freedman & Kaufmann, 2008). Den förste som teoretiserade kring deras existens, såvitt jag kunnat hitta, var Nicolaus Cusanus som redan 1440 skrev om världar som cirkulerade kring andra stjärnor (Bennett & Shostak, 2008). Detta bör dock ha varit funderingar på enbart metafysisk basis, då de inte ens kan ha varit baserade på en vetenskapligt grundad heliocentrisk modell. En sådan existerade inte förrän Copernicus publicerade sin De Revolutionibus Orbium Coelestium 1534 (a. a.).

Den första exo-planeten som detekterades kring en huvudsekvensstjärna upptäcktes så sent som 1995 (Bennett & Shostak, 2008) genom att regelbundna dopplerförskjutningar observerades hos stjärnan 51 Peg (Perryman, 2000). Planeten döptes fantasifullt nog till 51 Peg b (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2012). Antalet upptäckta exo-planeter har ökat lavinartat på senare tid. Den första upptäcktes som sagt för 17 år sedan, och fem år senare fanns enligt Perryman (2000) 34 kända exo-planeter. Idag har vi bekräftat upptäckten av 854 exo-planeter (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2013), och att stjärnor ackompanjeras av planeter anses snarare vara regel än undantag numera (Wall, 2012).

Hur ”ser” vi exo-planeter?

Att direkt titta på en exo-planet är givetvis problematiskt. Dels för att de befinner sig långt bort, och kanske framför allt för att de är betydligt mindre och dunklare än sina värdstjärnor. Enligt Freedman och Kaufmann (2008) så kan vi se planeter som har en omloppsbana tillräckligt långt ifrån sin värdstjärna, förutsatt att de är tillräckligt stora och att vi tittar på dem i den infraröda delen av ljusspektrat. En stjärna som Solen skiner ungefär tiotusen miljoner gånger starkare än en planet som Jorden om vi ser till det synliga ljus som emitteras, men tittar vi på dem i den infraröda delen av spektrat är skillnaden plötsligt ”bara” ungefär en miljon (European Space Agency [ESA], 2007). Det är med andra ord en del villkor som måste uppfyllas för att direkt observation ska vara lyckosam, men med allt mer sofistikerade teleskop- och bildbearbetningstekniker så kommer den att spela en betydande roll i framtiden. En del exo-planeter har vi lyckats observera direkt sedan källorna ovan skrevs, men de är fortfarande förhållandevis få (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2012). Tills vidare så finns det som tur är några indirekta detektionsmetoder att välja bland.

 

Den astrometriska metoden kan påvisa om en stjärna har en större planet cirkulerandes kring sig, som med sin enorma massa cykliskt påverkar stjärnans position på himlen (Freedman & Kaufmann, 2008). Mätningarna måste här vara väldigt exakta och genomförda under lång tid, varför denna metod känns lite besvärlig. Bennett och Shostak (2008) ger som målande exempel att 10 ljusår bort från oss som observatörer, ger en planet av Jupiters storlek med ett genomsnittligt avstånd på 5 AU från sin värdstjärna en påverkan på 0,003 arcsekunder på stjärnans position på himlen – motsvarande bredden på ett mänskligt hårstrå sett från 5 km. Denna effekt blir givetvis ännu svårare att se på ännu längre avstånd, och dessutom är det än en gång större planeter som detekteras lättast. Ju längre från sin stjärna planeten ligger i omlopp desto tydligare effekt, men desto längre tid tar det ju för planeten att ta sig ett varv runt stjärnan (Keplers 3:e lag), och under desto längre tid behöver mätningar således utföras (a. a.). En sökning i The Extrasolar Planets Encyclopedia (2012) avslöjar att en (1) planet hittats med hjälp av astrometri. En gissning är att det beror på att metoden – trots att den funnits väldigt länge – här försöker mäta så pass små kvantiteter att vi måste förflytta oss utanför Jordens atmosfär för att kunna utföra dem ordentligt. Interferometri – en teknik som går ut på att använda mer än ett teleskop för att kunna uppmäta betydligt mindre stjärnrörelser – är en förbättring av den astrometriska metoden (ESA, 2007). Således skulle även mindre exo-planeter kunna upptäckas på det här sättet. ESA:s projekt Gaia bygger bl. a. på den principen (Bennett & Shostak, 2008), mer om det längre fram. Med hjälp av en metod som kallas nollningsinterferometri (i brist på bättre översättning) – som går ut på att ”nolla” bort stjärnans ljus (Bennett & Shostak, 2008) genom att fler än ett observationsinstrument används (The Encyclopedia of Science, 2012) – så skulle vi kunna observera planeterna mer direkt. En annan snarlik metod för direkt detektering är att istället fysiskt försöka blockera stjärnans ljus med hjälp av att en liten disk placeras framför teleskopet, en s. k. koronagraf (Bennett & Shostak, 2008).

Annars är det smidigare att mäta en stjärnas radialhastighet, en metod grundad på dopplereffekten. Över 90% av exo-planeterna som hade upptäckts fram till 2008 upptäcktes med hjälp av denna metod, däribland den tidigare nämnda 51 Peg b (Bennett & Shostak, 2008). Om ljusspektrat från en stjärna periodvis skiftar mellan att vara röd- och blåförskjutet så är det enligt Freedman och Kaufmann (2008) ett tydligt tecken på att en himlakropp cirkulerar kring den och ”drar” i den med sin gravitation. Denna metod fungerar enligt Bennett och Shostak (2008) bäst på större planeter som befinner sig nära sina värdstjärnor, då den gravitionella påverkan som planeterna utövar på stjärnorna avtar med ökat avstånd samt att omloppstiden då ökar (Keplers 3:e lag igen) så att mätningarna behöver göras under längre tid. Dessutom krävs att planeternas omloppsbanor ligger i rätt plan i förhållande till vår position så stjärnorna rör sig bort från och mot oss. Enligt ESA (2007) kan vi upptäcka stjärnor som ruckar på sig med hastigheter kring 15 m/s. Då planeter av Jordens storlek påverkar stjärnor av Solens storlek med ungefär 0,1 m/s, har denna metod än så länge vissa begränsningar vad gäller att se mindre planeter (a. a.). 497 planeter har hittills hittats med denna metod (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2012). Vi kan även försöka se en exo-planets dopplersignal direkt med en variant av radialhastighetsmetoden som kallas dopplerisolation (ESA, 2007). När en stjärnas ljus blåförskjuts så rödförskjuts samtidigt ljuset från dess exo-planet och vice versa, varför signalen från planeten borde kunna isoleras från stjärnans och analyseras separat. Detta kräver bättre teleskop än vi har tillgängliga idag (a. a.).

Transitmetoden går ut på att vara uppmärksam på små förändringar i ljusstyrkan hos stjärnor, som beror på att en planet passerar framför dem (Bennett & Shostak, 2008). Detta kräver dock än en gång att omloppsbanan ligger i ett parallellt plan sett från vår observationsvinkel, så vilka planeter som kan ses beror på slumpen. För att säkert kunna säga att det är en exo-planet som orsakar fördunklingen av luminositeten, behöver mätningarna göras under lång tid så att ett upprepande mönster kan ses. För att en planet av Jordens storlek ska kunna ses med den här metoden krävs mätningar utan inverkan från atmosfäriska störningar, vilket är precis vad bl. a. Kepler-projektet sysslar med (a. a.), mer om det senare. Metoden kan orsaka falsk-positiva upptäckter av exo-planeter, varför den ofta behöver stöd av exempelvis radialhastighetsmetoden för att bekräfta planeternas existens (O'Donovan et al., 2006). 290 planeter är listade hos The Extrasolar Planets Encyclopedia (2012) som upptäckta med transitmetoden.

En annan metod som finns tillgänglig är att leta efter mikrolinseffekter. Den grundar sig på den allmänna relativitetsteorin, enligt vilken en stjärnas gravitation kan kröka ljuset från en mer avlägsen stjärna (Bennett & Shostak, 2008). När två stjärnor av en slump hamnar i linje så agerar den närmre av de två som en lins som förstärker ljuset från den mer avlägsna stjärnan, vanligtvis med en faktor två till tre. Om den närmre stjärnan dessutom har en eller flera exo-planeter kring sig så sker en ytterligare fokusering av ljuset från stjärnan längre bort, och denna upplevs som ännu ljusare (a. a.). En begränsning med metoden är enligt Perryman (2011) att mätningarna inte kan verifieras med återupprepningar då de stjärnor som hamnat i linje aldrig gör det igen i och med galaxens långsamma rotation. En styrka som nämns är å andra sidan att väldigt små planeter kan detekteras med den här metoden. Till skillnad från transit- och radialhastighetsmetoderna som tenderar att hitta större planeter nära sina värdstjärnor, så är mikrolinsmetoden inte lika snedvriden i sitt planetupptäckande (Wall, 2012). 16 exo-planeter finns upptagna i The Extrasolar Planets Encyclopedia (2012) som hittade med den här metoden.

Perryman (2000) går igenom en metod som går ut på att strålningspulserna från pulsarer noggrant observeras i jakt på avvikelser i deras regelbundenhet. Då pulsarer är exceptionellt punktliga, antas små intervallavvikelser bero på omloppsrörelser. En annan konsekvens av pulsarernas regelbundenhet är att väldigt små himlakroppar kan observeras med den här metoden (a. a.), men då pulsarer är relativt sällsynta förutsätter jag att denna metod har begränsad användbarhet. Är vi dessutom på jakt efter beboeliga planeter, är en pulsars omgivning antagligen alldeles för strålningsintensiv för att liv ska kunna ha en chans. Söker jag på ”pulsar” som detektionsmetod hos The Extrasolar Planets Encyclopedia (2012) får jag upp 17 exo-planeter.

Med en metod som kallas polarimetri mäts enligt ESA (2007) det polariserade ljus som exoplaneter reflekterar. Till skillnad från det opolariserade ljuset som en stjärna sänder ut (dvs ljus där riktningen hos varje enskild foton är slumpmässig), är ljuset som reflekteras från en planet styrt i vissa riktningar pga sättet som ljusfotonerna interagerar med planetens atmosfär (dvs ljuset är nu polariserat). En polarimeter kan detektera polariserat ljus och bortse från opolariserat dito. Har inte lyckats hitta någon information om att en exo-planet ska ha hittats
med denna metod ännu.

 

Vad kan vi säga om dessa planeter?

Transitmetoden tycks vara den indirekta metod som kan ge oss mest information om exoplaneterna. Enligt Bennett och Shostak (2008) kan vi med hjälp av den lätt se t. ex. en planets omloppstid. De skriver vidare att vi sedan utifrån hur mycket planeten fördunklar stjärnans ljus kan beräkna planetens radie. Det går även att utröna lite om exo-planetens atmosfär genom att analysera stjärnljuset när planeten passerar framför stjärnan och precis när den går i eklips (a. a.). Givetvis borde en exo-planet ofta kunna ses med mer än en metod, och på så sätt kompletterar de olika metoderna varandra. T. ex. så kan storleken som vi får reda på genom transitmetoden användas i kombination med massan som vi kan få reda på genom radialhastighetsmetoden, och på så sätt kan vi säga något om en planets densitet och därmed om den är fast eller i gasform (Charbonneau, Brown, Burrows & Laughlin, 2006).

För att kunna säga något om exo-planeternas atmosfärer behöver vi kunna se och bedöma deras spektra. Spektralanalyser kan ge oss information om atmosfärernas ämnessammansättning och därmed konkretare (om än indirekta) tecken på närvaron av liv, åtminstone såsom vi begriper oss på det. Vi har hittills kunnat se spår av bl. a. kolmonoxid (Brogi, Snellen, de Kok, Albrecht, Birkby & de Mooij, 2012), koldioxid och förångat vatten (ESA, 2008) samt metan (ESA, 2008b) hos enskilda exo-planeter. När metan upptäcktes så var det den första organiska molekyl som hittats utanför vårt eget solsystem (ESA, 2008b). Spåren av kolmonoxid lyckades detekteras av Very Large Telescope [VLT] i Chile när planeten i fråga inte befann sig i transit, vilket anses banbrytande (Brogi et al., 2012) och säkert kommer ha betydelse för framtida studier av andra planeter. Koldioxid kan under rätt förutsättningar vara en indikation på biologisk aktivitet (ESA, 2008), varför den upptäckten också är väldigt relevant. Att vi under gynnsamma förhållanden börjat kunna detektera förekomsten av förångat vatten på exo-planeter är intressant då liv med stor sannolikhet behöver någon form av vätska för att frodas, och vatten har fördelarna att det är flytande under ett relativt brett temperaturintervall jämfört med andra vätskor, fryst vatten flyter och tillåter ett undre skyddat skikt av vatten som fortfarande är i flytande form, samt att vattenmolekyler är elektriskt polära vilket påverkar hur ämnen löses upp i det (Bennett & Shostak, 2008). Den beboeliga zonen definieras just utifrån mellan vilka avstånd kring en stjärna som vatten kan vara flytande (Bennett & Shostak, 2008; Freedman & Kaufmann, 2008). Vad jag kunnat hitta, har vi än så länge inte observerat ozon på någon exo-planet. Om vi någonsin gör det, skulle det säga oss att planeten har jordlik yta och atmosfär då fritt syre inte kan existera i en atmosfär utan konstant påfyllnad, och den enda kemiska process vi känner till som kan skapa syre i en sådan omfattning är fotosyntesen (ESA, 2012).

Om en exo-planet kan antas härbärgera liv eller inte beror även till stor del på vilken typ av stjärna den roterar kring. Liv behöver en hel del förutsättningar för att uppstå, bland annat tid. Utifrån sambandet att ju större stjärna desto kortare livslängd, kan vi enligt Bennett och Shostak (2008) exkludera planeter kring de massiva O- och B-stjärnorna, då de har en förväntad livslängd på 500.000 respektive 50 miljoner år. A- och F-stjärnor är även de mer massiva än Solen, så den beboeliga zonen är bredare än i vårt solsystem och den ligger även längre bort ifrån stjärnan. Ett problem som deras storlek medför är att de sänder ut mycket ultraviolett ljus som kan göra det svårare för liv att utvecklas, med reservation för att liv fortfarande kan frodas under planetens ytan. Då en F-stjärna som längst hinner bli två miljarder år (och en A-stjärna en miljard) hinner eventuellt liv sannolikt inte bli alltför avancerat. Stjärnor av G-klassen kan bortom all rimlig tvivel husera planeter med liv kring sig i och med att Solen tillhör den klassen. De minsta stjärntyperna; K- och M-stjärnorna, har smalare beboeliga zoner som ligger närmare stjärnan. Dessa brister kan dock till viss del vägas upp av att de är i särklass vanligast och att de av den anledningen statistiskt sett ändå kan tänkas ha gott om beboeliga exo-planeter kring sig. Bruna dvärgstjärnor har för låg luminositet för att ha någon beboelig zon över huvudtaget (a. a.). Allt detta sammantaget gör att vi kan avgöra vilka planeter som eventuellt kan ha liv på sig, och på så sätt kan vi exkludera en hel del planeter som är ”ointressanta” redan nu.

 

Vilka projekt för att hitta exo-planeter pågår och vilka planeras?

The Extrasolar Planets Encyclopedia (2012) listar väldigt många pågående och planerade projekt; 92 markbaserade och 29 rymdbaserade för att vara exakt. Jag kommer fördjupa mig i de som jag subjektivt bedömer är intressanta att ta upp.

 

Det pågående Hubble-projektet – ett samarbete mellan ESA och National Aeronautics and Space Administration [NASA] – inleddes 1990 och det är med hjälp av det som vi hittills kunnat se spår av koldioxid (ESA, 2008) och metan (ESA, 2008b) hos någon enstaka exoplanet. Hubble är planerat för avveckling i slutet av 2014, och anses av ESA (2012b) vara ett av de mest betydelsefulla forskningsprojekten någonsin. Ett kommande rymdbaserat projekt som beräknas komma igång senare under decenniet (NASA, 2012) är James Webb Space Telescope [JWST], som är ett samarbete mellan NASA, ESA och Canadian Space Agency [CSA]. Forskarna ser JWST som Hubbles efterföljare (ESA, 2012c), och teleskopet kommer i första hand att titta på rymden i den infraröda delen av spektrat (NASA, 2012) med en hittills inte åstadkommen fotonkänslighet (ESA, 2012c). Bland annat kommer forskarna använda JWST för att spektroskopiskt leta efter biomarkörer hos jordlika exo-planeter (ESA, 2008). JWST kan med andra ord komma forskningen kring exo-planeter till gagn i form av infraröd avbildning och genom att titta på planeter som befinner sig i transit (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2012).

Ett projekt som sedan 2006 hittat flera exo-planeter med hjälp av transitmetoden (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2012) är CoRoT. Projektet drivs i huvudsak av franska Centre national d'études spatiales [CNES] i samarbete med ESA, och var det första projektet som faktiskt designades i syfte att leta efter just exo-planeter (ESA, 2012d). Utrustningen verkar strula för stunden (CNES, 2012), men projektet har tidigare varit framgångsrikt (ESA, 2011; CNES, 2012b). NASA:s omtalade Kepler-projekt har rönt ännu större framgångar sedan det sjösattes 2009. Än så länge har det lyckats bekräfta 105 planeter med transitmetoden och i skrivandets stund har det också hittat totalt 2.321 planetkandidater som nu behöver antingen verifieras eller avskrivas (NASA, 2012b). En stor anledning till succén och de snabba resultaten är att utrustningen klarar av att monitorera väldigt många stjärnor samtidigt, och det faktum att mätningarna utförs utanför Jordens atmosfär gör att även mindre exo-planeter nu börjat hittas (a. a.). Ett selektivt transit-projekt som kallas CHEOPS, som bara kommer titta efter små, redan kända exo-planeter i syfte att avgöra om de är solida eller i gasform och fastställa deras radier mer exakt, planeras till 2017 (Universität Bern, 2012).

 

Bland alla markbaserade projekt slår mig HARPS och ESPRESSO som intressanta. HARPS använder radialhastighetsmetoden och kan detektera stjärnrörelser med en exakthet ner till ~1 m/s (European Southern Observatory [ESO], 2012). Med hjälp av HARPS har astronomer lyckats upptäcka en exo-planet på 1,9 gånger Jordens massa (ESO, 2009) vilket gör HARPS till ett av världens effektivaste projekt när det kommer till att detektera små planeter. 15 av de 19 planeter som vi känner till med <25 gånger Jordens massa är upptäckta med hjälp av HARPS (Centro de Astrofísica da Universidade do Porto [CAUP], 2012). H och A i början av HARPS står för High Accuracy, vilket således är allt annat än tomma ord. Inser att detta går lite stick i stäv med källor jag använt tidigare i texten som hävdar att radialhastighetsmetoden har svårt att detektera små planeter, men då denna källa är nyare förutsätter jag att en utveckling skett inom området ESPRESSO kan enligt CAUP (2012) sägas vara nästa generations radialhastighetsspektrograf som kommer ta över efter HARPS. Instrumentet förväntas förbättra exaktheten med vilken radialhastigheter kan bedömas från 1 m/s idag ner till <10 cm/s (a. a.) och beräknas installeras på VLT under 2016 (ESO, 2012b).

Ett annat kommande projekt som det kommer vara intressant att följa är ESA:s Gaia, som beräknas komma igång 2013 (ESA, 2012e). Gaia kommer i huvudsak använda sig av astrometri (interferometri), och kommer kunna detektera stjärnrörelser ner till 24 mikroarcsekunder (ESA, 2011b). Planen är att farkosten under fem år kommer granska ungefär en miljard stjärnor och beräknas upptäcka hundratusentals nya objekt varav tusentals nya exoplaneter, som dessutom kommer kunna få sina omloppsbanor och massor beräknade (a. a.). Gaia kommer även kunna mäta radialhastighet (ESA, 2012e) och detektera planeter i transit (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2012). Det känns som om vi står inför fem väldigt spännande år.

 

Diskussion

Att leta efter exo-planeter och att försöka få ut så mycket information som möjligt om dem är ett högintressant område som det bevisligen – och med all rätt – satsas mycket resurser på. Ett av ESA:s (2006) uttalade forskningsmål för åren 2015-2025 är att ”hitta planeter runt andra stjärnor än Solen, leta efter biomarkörer i deras atmosfärer, och avbilda dem” (fritt översatt). Det är fortfarande ett område som det finns väldigt mycket utrymme för utveckling inom. Till exempel så upptäcktes så sent som för två år sedan den första exo-planeten som bedömts vara beboelig (NASA, 2010) och bara sedan påbörjandet av detta inlägg har ytterligare tre exo-planeter hittats (The Extrasolar Planets Encyclopedia, 2013), ett uttryck om något för ett ungt områdes snabba landvinningar. Generellt går det att se en utveckling mot att fler och fler avancerade mätningar utförs utanför Jordens atmosfär för att att slippa störningarna därifrån.

 

Referenser

Bennett, J., Shostak, S. (2008). Life in the Universe (2nd ed.). San Francisco: Pearson Addison-Wesley.

Brogi, M., Snellen, I.A.G., de Kok, R.J., Albrecht, S., Birkby, J., de Mooij, E.J.W. (2012). The signature of orbital motion from the dayside of the planet τ Boötis b. Nature, 486, 502–504.

Ni vet när man kört bil i alldeles för många timmar i sträck och inte ser till någon annan bil i backspegeln, inte ser någon bil framför en och inte kan minnas när man mötte en bil i motsatta filen senast? I de stunderna tänker jag alltid att jag kanske har somnat vid ratten, krockat med en tall, dött och sedemera hamnat i skärselden där mitt öde är att alltid färdas helt ensam längs E4:an utan att någonsin komma fram. Tusen år och tusen mil; vi kan åka tusen till. Men så kommer en mötande långtradare och sabbar alla surrealistiska vibbar och med ens återinför den där obönhörliga vuxenvärldsgränsen mellan fantasi och illusion. Eller det kanske bara är jag.

 

 

Må så vara att det råder extrem bloggtorka här för stunden. Hade bloggen varit en krukväxt och mina formuleringar vatten så hade den varit väldigt död vid det här laget. Och jag hade antagligen kastat den i soporna och planterat nåt helt nytt i krukan istället. Till och med om den varit en uthållig liten suckulent så hade den varit stendöd.

 

Det kan inte hjälpas när tid och inspiration har varit ett par icke existerande kvantiteter hos mig i år.

 

Så hur kan man dela upp det gångna året på ett lämpligt kronologiskt vis så att vi systematiskt kan gå igenom det tillsammans? Årstidssvis? Ja okej. Lite okonventionellt men låt gå. Med reservation för att jag inte minns så himla mycket.

 

 

 

Vår: Vi förlorar ännu en finalserie, mot Brynäs denna gång. Jag kommer igång med löpningen igen efter fotskadan och springer Kullamannen, Sveriges antagligen roligaste lopp. Jag försöker få min yrkeslegitimation godkänd i Australien men får efter många turer avslag på min 121 sidor långa ansökan. Det gör inte så jättemycket, för strax därefter så blir min fru gravid så jag får annat att tänka på. Jag blir framröstad till förtroendevald och skyddsombud på jobbet och ränner på möten mest hela tiden. Så kan det vara ibland.

 

Den 8:e februari har jag i min almanacka skrivit "Revenge of the forgotten taters. Father, why don't you love us? Father, we are coming for you". Ingen aning om vad jag syftade på, men jag är djupt oroad.

 

Sommar: Jag åker till Metaltown. Jag köper mitt livs första bil. Jag bygger en stuga ute på kolonin, bara sådär. Jag skadar knäet under en löpartävling utanför Kristianstad och är inte glad. Den där högtiden som infaller vart 4:e år som gör att jag bryr mig om gymnastik och lerduveskytte och fälttävlan och dylikt äger rum. Jag lyckas få sol varenda dag hela semestern trots att den generella uppfattningen tycks vara att 2012 var en skitsommar. Vi firar två år som gifta, och jag firar 30 år som född.

 

Höst: Trots att jag skrev i förra årets krönika att 60-timmarsveckor var skit så började jag distansplugga på halvfart igen; astronomi (igen) och datortomografi (igen). Minnet är kort selektivt ibland. Vi flyttar från Helsingborg (och Kristianstad) till Åstorp och jag tvingas vänja mig vid grönområden och fågelkvitter och sånt istället för betong och tung trafik. Obama blev omvald till president, och hans fru blev i samma veva omvald till presidentfru. Hade varit lite motigt annars. Har mest jobbat och pluggat annars, försökt hinna träna utan större framgång. En väldans massa avsaknad av ledig tid har det varit. Och är fortfarande.

 

Vinter: Kan man verkligen hävda att vintern ens startat om vi har barmark ute? Rakade av mustaschen som jag odlat under hela hösten. Kunde köra upp till Norrland för att fira jul med familjen för första gången på ganska många år. Har bokat tid hos sjukgymnast, och om allt går bra där så ska jag väl köra igång med uppladdning inför Göteborgsvarvet nu till våren. Har skruvat ihop en spjälsäng och lånat ut landsköldpaddan. Alla förberedelser inför ungen är snart klara, känns bra.

 

Men allt detta hamnar givetvis i skymundan om man ställer det jämte Zlatans fjärde mål mot England, vilket jag storsint har all förståelse för. Ni är ju bara människor, och är som sådana allt annat än perfekta när det kommer till att prioritera.

 

Det här är ingen lätt lista att skriva. Ska jag hylla klassikerna, våga ta med någon sevärd remake där poängerna från originalet helt gått förlorade, gå in för att sätta ihop en lista över de zombiefilmer jag faktiskt finner mest skrämmande, eller lista filmerna jag helst ser om (och om igen)?

 

 

 

Klart är dock att det behövs lite exklusionskriterier för att göra mitt jobb lättare. En zombiefilm bör cirkulera kring de dödas återuppståndelse, gärna men inte nödvändigtvis deras lust att förtära färska hjärnor, och det därpå följande kaoset. Jag väljer att exkludera de filmer som rör sig i gränslandet till att nästan räknas som zombiefilmer i mitt huvud, t. ex. de som handlar om demonisk besatthet (Evil Dead-filmerna), filmer där zombierna har lite för mycket drag av andra övernaturliga varelser (Omega Man, I am Legend, The Mummy), och filmer där återuppståndelsen sker på konstgjord väg (Frankenstein, Re-Animator).

 

Trodde aldrig jag skulle skriva detta, men stugan är äntligen färdig. Fick all ytterpanel på plats. Målade den ett varv till. Sågade till, målade och spikade upp knutarna. Lämnar tjafs som värmeisolering, innerpanel och stuprännor till nästa odlingssäsong, nu överlever den vintern i alla fall. Det känns rätt sjukt att jag faktiskt lyckades ro det här projektet i hamn med min obefintliga byggerfarenhet. Viva la envishet.

 

Lagt innergolvet nu (eller, köpte kanske 4.8 meter råspont för lite, behöver komplettera snarast) och grundmålat ytterpanelen ett varv. Blev falurött - nationalromantiskt så det förslår! - med svarta knutar. Val av knutfärg till viss del påverkat av idylliska barndomsminnen. Hunnit spika upp hela ena långsidan och större delen av den andra också. Gick snabbare än väntat, dock att det sannolikt kommer bli knepigare längst upp kring gavlarna. Nu byggpaus hela veckan pga flytt.

Hur är det meningen att man ska göra längst ner mellan ytterpanel och vindisolering förresten? Har ett glapp på 4.5 cm pga spikläkten, som gjort för att getingar ska kunna bygga bon däremellan ju?