I stan där jag växte upp

Hur det känns att vi (läs: Skellefteå AIK) vann SM-guld? Svårt att säga, har haft vissa problem med att ta in det. Att det blev vår dag till sist ändå. Annars är man van vid att tiden mellan april fram till midsommar nån gång är något av en sorgeperiod. Fuck allt vad vårkänslor heter, det är inte förrän nästa säsongs trupp börjat ta ordentlig form som man kan ses dra lite på smilbanden igen. Säsongen 2005/2006 var givetvis ett undantag från regeln (Elitserie-avancemang, för den oinsatte), annars har detta varit ett faktum sen förskolan.
 
Tills nu då, när den där Le Mat-vasen äntligen hamnat i min hemstad för första gången under min livstid. När slutsignalen i sista finalmatchen gick så satt jag bara och gapade. När spelarna åkte omkring och skrek och kramades och grät och skrattade ... så satt jag fortfarande kvar och gapade. När Jimmie Ericsson lyfte bucklan och medaljerna delades ut ... så gapade jag på som aldrig förr. Efterintervjuer, analyser, highlights ... fågelholk, fågelholk, fågelholk. Sändningen avslutades, min fru sa godnatt och gick och la sig, jag satte igång My Hometown av The Wannadies och där och då så föll det väl en tår eller två men det var allt. Svårt att utröna om det var guldtårar eller tårar av hemlängtan dock.
 
 
 
Morgonen efter så skulle jag in till Helsingborg och när jag väl satt ensam i bilen, utom hörhåll för någon annan levande människa ute på E4:an så bara skrek jag. Så högt och länge som jag bara förmådde. Det kändes som en jättefånig och alldeles lagom labil och personlig sak att göra, och uppstyltat i textform så ser det knappast bättre ut. Men där kändes det som att jag tog in en liten, liten del av det. Det finns förstås fortfarande mycket kvar att bearbeta, det finns så sjukt mycket bubblande känslor utom räckhåll på nåt vis. Har man kanske formats lite av att hålla på ett lag som befunnit sig i nästan konstant motgång under hela ens uppväxt? Om mitt AIK inte har det motigt - Vem är jag då? Just nu har jag mycket att upptäcka på den fronten.
 
Till exempel. När jag var ute och sprang i lördags så kändes stegen ovanligt lätta, var de kanske guldlätta eller var jag bara ovanligt pigg i benen? Imorgon när jag tar hand om mina patienter, ler jag som vanligt eller är det måhända ett guldleende jag bjuder på? En sak som jag däremot är bombsäker på kommer förbli exakt densamma är stoltheten jag upplever när jag står på gymmets löpband imorgon innan jobb och svettar ner en av mina t-shirts med fet AIK-logga mitt på bröstet.
 
Får hålla fast vid det. Tillvaron behöver fasta punkter. Och svett. Och tigerränder och taggtråd.
 
 
 
 
Mer läsning:
Andra bloggar om: hockey, Skellefteå, Skellefteå AIK, slutspel, guld, SM-guld, Le Mat, kärlek, The Wannadies, North Power ... och nej, jag har inte alltid ett buskage i ansiktet. Mitt slutspelsskägg bara blev så, ok?
 

Korv

 
 
 
Det här sammanfattar dagen rätt bra. Klassiskt Seinfeld-ögonblick. Skulle bli korv på rådjurslever men det råkade slinka med nåt andhjärta i kvarnen också. Så kan det gå. Blev väldigt, väldigt bra.