Söndag, minimalt blodiga söndag

Lillkillen fick sitt första paper cut idag. Känner nu att det finns ett starkt förenande själsligt band av smärta mellan oss. Ty, jag är allt annat än en främling inför det isande sting av smärta i huden mellan tumme och pekfinger som är skogens hämnd. (För den med fantasin i behåll, går det här utmärkt att leka med tanken att papperet i fråga var tillverkat av en vresig gammal ent som ville ge igen för fallna kamrater och mänsklig kortsynthet).
 
Reklamerade en felborrad bordsskiva på IKEA idag, väldigt trevlig och tillmötesgående kundtjänst på det bygget. Som det sig väl bör i en vinstdrivande verksamhet som vill ha kunder även fortsättningsvis.
 
Nu sitter jag och pluggar radioaktivt sönderfall i väntan på att ungen ska vakna från sin tupplur, men tankarna vandrar. (Joniserar? Från grekiskans ἰόν (jon), i sin tur från verbet ἰέναι; "att gå" eller "att vandra"? ... Nej??) Tänker på konflikten mellan vad vi i regel förväntar oss av Livet, Universum och Allting (innebörd; ordning; rimlighet; oändlig tillgång på te) och vad världsalltet faktiskt serverar oss (likgiltighet och kallt, formlöst kaos). Ett lite udda inbyggt tankefel i vårt kollektiva medvetande, som gett upphov till en veritabel myriad av lidande men nog också en och annan fantastisk roman.
 
Så många tankar som (det är meningen att) jag ska hinna tänka, innan även jag förvandlas till jord och sedermera glöms bort. Det finns en stor tröst att hämta i utslocknandet och färden in i evig tomhet. Frihet från världsliga begär och ouppfyllda önskningar. Jag behöver inte avsluta min dag med ett uppdiktat smörgåsbord. Det faktum att den en gång tar slut är belöning nog.
 
 
 
Återgår till studierna med ett Morrissey-citat: "There's more to life than books you know, but not much more".

Som en val, eventuellt genom kosmos men det är rimligtvis mig helt egalt

Jag överlevde förresten halsinfektionen så ni kan sluta putsa på griftetalen, men det krävdes en antibiotikakur till det. Stora, turkosa rackare till kapslar. Alltid kul när de gör läkemedel samma färg som godis, känns lämpligt. Bröt av snyggt mot färgen på sovrumstaket gjorde de också. Spenderat dagen strandad i Örebro. Skulle haft föreläsningar på universitetet, men ibland blir det ju inte riktigt som en tänkt sig. Dock att stängningen ledde till att de tvingades möblera om i schemat inför imorgon, och resultatet blev faktiskt bättre än tidigare. Så, lugn dag med självstudier på hotellet och bättre schema till imorgon. Känner ändå som att livet inte är så himla illa just nu. Men det kanske är det engelska frukostteet som pratar. Här får ni tre bra covers på The Beatles fantastiska Across the Universe, som avrundning på en lugn måndag. (Precis som om jag kommer hinna blogga mer innan februari. // ...som avrundning på en frisk och snöfylld månad. Så.)
 
 



 
 

Coulda woulda shoulda

Inser nu, när febern krupit ner till under 38-strecket (en seger i sig; nu känns det inte som om mina muskler håller på att koka loss från mina rörben längre!), att jag såklart borde ha inlett krönikan senast med att citera Dickens. Tanken fanns där när jag slog upp dörrarna till hjärnkontoret nu i morse. Sen tog det ytterligare tre timmar tills jag orkade öppna laptopen (som jag somnat precis bredvid), men det ska ni nog ärligt talat skita litelitegrann i.
 
It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way – in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.

--Charles Dickens, A Tale of Two Cities
 
Annars, ett särskilt tack till mina vänner Ipren, Alvedon, Voltaren gel, Bamyl, Bafucin, Bisolvon och Otrivin som tagit mig igenom dessa dygn med nivån av sinnesförvirring mer eller mindre intakt (vi ignorerar taktfullt episoden där jag låg på badrumsgolvet i fredags natt och nynnade på Army of Lovers-låtar och hade dödslängtan). Tack till min fru för hennes tålamod och ständiga upphällande av blåbärssoppa i glas, och tack till min son för hans nästintill totala avsaknad av tålamod och också för att jag faktiskt fick ha min blåbärssoppa i fred.
 
Härifrån siktar vi på att det går fortsatt uppåt.
Jai Guru Deva, Ommm...