Guldägg

Jag: Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram till dörren?


[lång paus] 

Lillkillen: En igelkott som är väldigt, väldigt långt bort? 


Kanske det bästa svaret jag har hört på den gåtan någonsin. 


Kärlek, Inc.

Lillkillen kommenterade idag att han tycker om de dagar då jag är gäst hemma. Ska nog tolkas som att han anser att jag jobbar för mycket? Nå, det är han inte ensam om. Det är som en lågbudgetversion av Cats in the cradle. (Att kolla upp vid tillfälle: Hade Cats in the cradle verkligen stor budget??) 


Vi såg Aladdin härom kvällen, och har pratat mycket om önskningar sedan dess. Han har kommit fram till vad han ska önska sig om han någonsin hittar en magisk lampa:

1. Att någon vill komma och sova över i 1000 dagar och 1000 nätter. 
2. Att kunna krama pappa och pussa mamma SAMTIDIGT.  
3. Att bli vuxen på en gång.

Bonusönskning: Att det alltid är fint väder de dagar då pappa är ledig. 

Jag har sagt till honom att 3:an är en fälla, i övrigt jobbar jag på det.  

Skriv inläggstext 


Ormbunkar och mossa. Brännässlor, åska.


Döda djur

På lillkillens rum. Vi leker med byggrejer.
 
Han: Vet du vad man kan ha den här väskan till, pappa?
Jag: Lägga verktyg i kanske?
Han: Nej, man kan lägga döda djur i den.
Jag: ... Varför skulle du nånsin vilja lägga döda djur i den?
Han: För att jag är dum, och har ett svärd och så.
Jag: Men ska du bara gå omkring med döda djur i en väska? Det låter inte så snällt?
Han: Ja. Tills de börjar lukta som gammal mat. Då slänger man bort dem.
Jag: Okej *bygger vidare*
 
Senare, vid matbordet.
 
Jag: Ska du inte berätta för mamma vad du sa om att lägga döda djur i en väska innan?
Hon: Va? Man dödar väl inte djur?
Han: *tittar ner på kycklinggrytan på sin tallrik* Jag äter ju döda djur nu?
 
Han hade inte fel.
 
 
Invecklad diskussion om skillnaden mellan att döda för att äta och att döda utan anledning följde. Uppföljande diskussion imorgon. Och inga fler svärd.
 

Vad säger du?

- Vad gör du ute i trädgården, pappa?
- Ser till tomaterna bara.
- Vad säger du? 
- Jag tänker inte prata med dig om du har hörlurarna på dig.
- Vad säger du? 
- Jag går in igen. 
- Vad säger du?

Han som inte får nämnas vid namn

Min son sover inte med stängda ögon. I alla fall inte enligt honom själv. Alla bilder jag har på honom med stängda ögon, föreställer egentligen en annan pojke. Identisk i alla avseenden utom just detta. Denna andra pojke bor under min sons säng, och ibland brukar de byta plats. När den här pojken somnar i bilen på väg till affären, så ligger alltså min riktiga son kvar under sängen i sitt rum i väntan på att de ska byta plats igen. Den andra pojkens namn är Te-ah, och om det namnet någonsin yttras högt av någon, faller denne död ner på fläcken. Uppmanar er således till viss försiktighet här. 

Kulissen av en idyll

Jag har nog levt i en falsk bubbla av trygghet här i radhusidyllen. Sprickorna i fasaden blev smärtsamt tydliga när jag nattade min son härom kvällen. Det var då han berättade för mig om Saba-saba. Och jag har inte kunnat slappna av sedan dess. Saba-saba är varelser högst upp i näringskedjan. De bor i grottor, ser ut ungefär som krokodiler fast de är inte krokodiler, och de behöver omslutas helt av vatten för att kunna sova. Det enda ljud de kan ge ifrån sig är ett väsande "Saba-saba", av en slump ofta det sista ljud deras offer brukar höra. De kan göra sig osynliga, och trivs i skuggorna bakom dörrar och under mattor. Deras favoritföda är hajar. De brukar krympa sig i storlek så att de kan bli uppätna, varpå de sedan äter upp hajen inifrån. Uppenbarligen en ganska brutal och blodig tillställning. Jag inser att uppgifterna på sin höjd kan sägas vara rapsodiska, men något måste ju göras innan de fattar tycke för människokött. Och kom inte och snacka om "utredningar" och "åtgärdspaket" nu, vi behöver högafflar. Tjära. Mörkerglasögon. Och eld, massor av eld. Makterna hjälpe oss. 

#aldrigtråkigt

Lillkillen: Det är isterband på tv!!
Jag: Fast, du menar nog innebandy?
Han: ..........Innebandy äter man ju!

Anmärkningar

Lillkillen berättade en saga för mig idag.
 
I korta drag gick den ut på att en polis var ute och körde lastbil (poliser kan per automatik framföra alla typer av fordon, anm.). Han blev stoppad av en annan polis (poliser stoppar folk mest hela tiden; det är deras primära arbetsuppgift, anm.). Detta gjorde honom väldigt arg (poliser avskyr nämligen att bli stoppade själva pga dubbelmoral, anm.). Poliserna började knuffa på varandra vid sidan av vägen (möjligt försök till en satirisk gestaltning av ett våldsmonopolets moment 22, anm.). Eventuellt gällde bråket även att den lastbilskörande polisen fraktade ett gäng dansande pandor i semitrailern (alla vet att man måste sitta fastspänd när man kör - detta gäller även pandor, anm.). Detta bråk avbryts abrupt av att den ena polisen - lite oklart vilken - blir uppäten av en förbipasserande dinosaurie (den enda karnivora skräcködla ungen lärt sig namnet på är Tyrannosaurus Rex så vi utgår ifrån att det rörde sig om en sådan, anm.). Då denne T-Rex druckit en massa te precis innan, fastnar polisen i en massa kladdig te-gegga inne i dess mage (te ändrar uppenbarligen aggregationstillstånd efter att det inmundigats, anm.). Polisen dör där inne (sensmoralen här lyder: Vi ska alla dö, anm.).
 
 
Nu sitter jag mest och funderar över om min död kommer att bli i närheten av lika spektakulär.

Söndag, minimalt blodiga söndag

Lillkillen fick sitt första paper cut idag. Känner nu att det finns ett starkt förenande själsligt band av smärta mellan oss. Ty, jag är allt annat än en främling inför det isande sting av smärta i huden mellan tumme och pekfinger som är skogens hämnd. (För den med fantasin i behåll, går det här utmärkt att leka med tanken att papperet i fråga var tillverkat av en vresig gammal ent som ville ge igen för fallna kamrater och mänsklig kortsynthet).
 
Reklamerade en felborrad bordsskiva på IKEA idag, väldigt trevlig och tillmötesgående kundtjänst på det bygget. Som det sig väl bör i en vinstdrivande verksamhet som vill ha kunder även fortsättningsvis.
 
Nu sitter jag och pluggar radioaktivt sönderfall i väntan på att ungen ska vakna från sin tupplur, men tankarna vandrar. (Joniserar? Från grekiskans ἰόν (jon), i sin tur från verbet ἰέναι; "att gå" eller "att vandra"? ... Nej??) Tänker på konflikten mellan vad vi i regel förväntar oss av Livet, Universum och Allting (innebörd; ordning; rimlighet; oändlig tillgång på te) och vad världsalltet faktiskt serverar oss (likgiltighet och kallt, formlöst kaos). Ett lite udda inbyggt tankefel i vårt kollektiva medvetande, som gett upphov till en veritabel myriad av lidande men nog också en och annan fantastisk roman.
 
Så många tankar som (det är meningen att) jag ska hinna tänka, innan även jag förvandlas till jord och sedermera glöms bort. Det finns en stor tröst att hämta i utslocknandet och färden in i evig tomhet. Frihet från världsliga begär och ouppfyllda önskningar. Jag behöver inte avsluta min dag med ett uppdiktat smörgåsbord. Det faktum att den en gång tar slut är belöning nog.
 
 
 
Återgår till studierna med ett Morrissey-citat: "There's more to life than books you know, but not much more".

Affinitet

Har feber och ont i halsen så jag stannade hemma från jobbet idag. Nog första gången på över fem år. Hade lite problem med att förklara det för min son dock. När han var sjuk en gång så fick han åka till sjukhuset, men när jag väl är sjuk så slipper jag åka dit för en gångs skull. Tror inte riktigt att poängen gick hem, men sen kom vi på att vi båda två gillar böcker så vi byggde vidare på den vikänslan istället och tog oss igenom resten av dagen klanderfritt.

Eeeh

Sonen avbröt middagen idag för att skicka ut mig i köket. Detta för att "hämta jordgubbssylt". Så att han kunde "mata prinsessorna". Som "bor inne i huvudet". Sen öppnade han dörren som han visst har i pannan, "så att de får frisk luft". Lite så livet ser ut ibland.


Som en verktygslåda som släpas längs en grusgång

Jag: Säg O
Sonen: Ooo
Jag: Säg P
Sonen: Pe
Jag: Säg Q
Sonen: Kuu
Jag: Säg R
Sonen: [Svårbeskrivligt, harklande missljud]
Jag: ...
Sonen: ...
Jag: Om du varit en sjöfågel och utstött det där lätet, så hade du nog blivit avlivad
 
 
 

Ang. klänningen

Okej, jag hade inte tänkt kommentera klänningen då det är så smärtsamt uppenbart att den är svart och blå. Således en diskussion som inte är värdig mitt deltagande. Men så märker jag att majoriteten av er anser att den är guld och vit?? Fuck that, all hövlighet är out the window på fem röda sekunder. Ett av få tillfällen där jag tillskriver tid en färg förresten. Men jag har löst det på ett ganska enkelt sätt. Ty, det är ju ett välkänt faktum att "av barn och dårar får man höra sanningen". Och som tur är så bor jag ihop med en ur varje kategori! Efter ett snabbt enkel-blindtest här hemma så står svaret klart; klänningen är svart och blå enligt 100% av urvalsgruppen. Quod erat demonstrandum. 

På samma sätt har jag även fått reda på att mörk materia utgörs av "små katter med stor mage" och att rödförskjutning är inte alls är ett bevis för universums allmänna expansion utan något som "finns i affären, som mjölk".

XRobs årskrönika 2014: Den 8:e krönikan

Sju är mitt otursnummer. Sju dödssynder, skapelsens sju dagar, Roms sju kullar, de sju nyanserna av grått som skåningar kallar vinter, sjusovare, den sjunde sonen av den sjunde sonen, gamla repriser av Sjunde himlen på tv och så Sjumilaskogen förstås. Kort och gott ett skitnummer. Tur då att denna årskrönika blir min åttonde och inte min sjunde.
 
Och fråga mig inte ens vart det här året tog vägen, för jag sitter själv och funderar lite på samma sak.
Jävla evighetskorta tjugohundra-Buhuu-vi-måste-våga-TA-DEBATTJÄVELN-fjorton liksom.
 
Inledde med pappaledigt i några månader, så där har jag ju koll på var jag befann mig. Vid skötbordet eller nere på öppna förskolan, typ. Tog mig igenom alla säsonger av Arkiv X också. Serien var nästan bättre än jag minns den. Sen tillbaka på jobb som en annan kossa på en annan hal is. Omorganiserats från grunden hade det gjort, det enda som var sig riktigt likt var nog patienterna så det var där som jag inledningsvis fick lägga allt fokus. De hade till och med bytt gardiner. Vi vann SM-guld (i hockey, anm.) ånyo, känns fortfarande ovant att hålla på ett vinnande lag. Sen blev det sommar och som vanligt så odlade vi en massa, och jag pysslade glatt vidare på min kolonistuga. Årets mest använda verktyg (näst efter spaden och hammaren) var garanterat penseln. Hösten borde jag ha färskt i minnet, men ärligt talat så jobbade jag mest så dagarna flöt liksom på. Bilen var lika dyr som alltid att hålla rullande. Och så peakade plötsligt kapitalismen och där nånstans kring mellandagsrean befinner vi ju oss i princip fortfarande. Jag köpte en dammsugare.
 
 
Jag har med andra ord mest jobbat. Och gått all in för att vara en närvarande pappa. Min primära uppgift här är inte att i första hand förbereda min son för det här skämtet till pissvärld, utan snarare att uppfostra honom så att han sen kan bidra till att göra världen lite, lite bättre. Jag har skrattat mycket i år, skaffat vänner och ovänner. Och för all del druckit kopiösa mängder te. Känns som om all tid som jag tidigare kunde lägga på studier och träning numera går åt till föräldragrejer. Inte mig emot, men jag saknar löpbandet. Påbörjde prologen till mitt bokprojekt som aldrig kommer bli färdigt, dels för att jag inte vet hur boken kommer sluta alls och dels för att den helt saknar målgrupp. En till sån där sak som kommer bli liggande, precis som när jag skulle bli bra på mosaik eller lära mig allt om bonsai-träd. Fast fortsätter jag i nuvarande takt och skriver fem sidor vart femte år så kommer ju projektet kunna gå i arv sen.
 
Ja ja.
 
Visst brukar jag lista saker i de här sakerna?
 
Årets...
  • ...mest spelade låt: Färgerna (versionen med Ingrid Brännström)
  • ...mest spelade artist: Queen
  • ...mest spelade spel: Metroid Prime-trilogin
  • ...skivköp: Queen - Live at the Rainbow '74
  • ...bästa tweet: "Gillar att sonen, snart 2 år, inte vet om att fotboll el rasism finns. Han gillar kramar dock. Och hockey. Tror på vårt uppfostringskoncept."
  • ...läsupplevelse: Walking Dead-albumen. Annars jobbar jag fortfarande på del ett av Murakamis 1Q84-trilogi, som jag varvar med gamla Kalle & Hobbe-album.
  • ...bioupplevelse: Hobbit - Femhäraslaget
Topp 10, årets bästa blogginlägg:
  1. Hur du kom till världen
  2. Varningstexterna på cigarettpaketen - Filosofiska versionen
  3. Topp 10: Saker som Per Gessle skulle kunna låna ut lite av sin cred till
  4. Den rimligaste förklaringen
  5. Recension: Havet
  6. Hur du gör en perfekt kopp te
  7. Alla FÅR plats. Kanske inte sängplats, men ändå
  8. Imse vimse spindel - En överanalys
  9. En människa med en frakturerad höft är inte samma sak som en låda med körsbärstomater
  10. Känslan av kött som ruttnar
 
Prognos, 2015: Tror på en flytt. Kanske några hundra meter, kanske längre. Sonen kommer fylla två år, snart flyttar han nog hemifrån. Jag kommer återvända till astronomistudierna under vårterminen, och jag kommer att njuta av det. Ger mig in i politiken gör jag också, inte för att jag hunnit sätta mig in i hur man arbetar i en nämnd ännu men sånt brukar lösa sig. Planer på att byta bil håller också på att konkretiseras. Tror scifi-mässan i Malmö under våren kommer bli en höjdare. Sen så kommer jag ställa mig i kö till nya Star Wars-filmen illa kvickt. Vi kommer testa att odla brysselkål på kolonin och det kommer inte att funka nåt vidare men vi kommer att ha lärt oss något längs vägen så det spelar ingen större roll. Förutspår även att jag kommer fortsätta producera textmassa i ojämn takt, fortfarande utan något konkret att förtälja.
 
(Men jag antar att det skulle vara betydligt värre att vara någon med något att säga som saknar forum, än någon med ett forum utan något vettigt att använda det till?)
 
Löften till nästa år: Lyssna på mer musik, ta några högskolepoäng, bidra till att ni skärper er en smula, åka kollektivt så ofta som möjligt (bästa sättet att få till en högkvalitativ lässtund, yo!), verka för att bibehålla den där mentala ögonblickspausen mellan folks dumheter och min reaktion på nämnda dumheter, aldrig lämna en kopp te oavslutad.
 
Avrundar nu på det enda sätt som jag finner värdigt en krönika av det här slaget. Med Charlton Heston.

 

 
2007 | 2008 | 2009 | 2010 | 2011 | 2012 | 2013
 Andra bloggar om: årskrönika, krönika, 2014

Hur du kom till världen

Min son,
 
Det kommer att komma en tid, då du antagligen börjar fundera över hur det egentligen kom sig att du blev till. Och då kommer jag givetvis att finnas tillgänglig för alla dina frågor. Jag tänker inte på hela blommor och bin-grejen nu -- för det förutsätter jag att du redan googlat dig fram till -- utan kanske snarare på den kedjereaktion av slumpmässiga händelser som mynnade ut i att din mamma plötsligt började må illa på morgonen.
 
[ta för all del en kort paus här och googla info om graviditetssymtom så fattar du]
 
Men utifall att jag nu inte längre finns till -- eller för all del inte är vid mina sinnens fulla bruk längre -- så helgarderar jag mig genom att se till att detta blogginlägg finns att tillgå. För rimligtvis så kommer ju mina legendariska sammelsurier -- till skillnad från mig själv -- att åtnjuta evigt digitalt liv.
 
Vi kan väl få ur världen redan nu att du inte var planerad för fem öre. Jag var på väg att flytta till Australien några månader, och din mamma pluggade för fullt i Kristianstad. Det betyder inte att du var oönskad eller oälskad, bara att livet valde att fatta ett stort beslut åt oss innan vi hunnit tänka färdigt själva. Lika bra så ibland, faktiskt.
 
Till saken nu.
 
Den här graviditeten berodde nämligen på en del tillfälligheter.
 
Om du skött dina läxor, så kan du garanterat räkna rätt bra vid det här laget. Ta då din födelsedag och räkna 9 månader bakåt i tiden. Vart hamnar vi då? Just det, kring Valborgsmässoafton. Således var det en del alkohol inblandat. Detta var helgen precis innan Valborgs (som 2012 inföll på en måndag, anm.) och vi var hemma hos en Twitterbekant i utkanten av Helsingborg och drack öl.
 
Ett par kul grejer med att dricka öl, är att man i regel brukar bli sugen på flottig mat efter några timmar. Det är även väldigt vätskedrivande, men mer om det om en liten stund. Det skulle vara någon form av tivoli på Hamntorget inne i centrum, och på den här tiden så var det synonymt med försäljning av langos.
 
[ta ytterligare en kort paus här för att googla langos, utifall att den trenden hunnit dö ut när du läser detta]
 
Så vi tog bussen in till centrum. Det är väl ungefär här i berättelsen som ölets vätskedrivande egenskaper gör entré. Det är också ungefär här som slumpen -- och Helsingborg stads budgetprioriteringar -- spelar en direkt avgörande roll för din existens. Väl på Knutpunkten, så fanns det nämligen just denna kväll inte en enda fungerande toalett. Noll stycken. Och vet du, din pappa har aldrig riktigt varit urinera i en buske-typen. Jag är mer en läsa Kalle & Hobbe och samtidigt fundera på den kosmologiska konstanten-kille.
 
Det mänskliga psyket är en grumlig liten galax gömd i en sfär av kalciumkristaller och kollagen, min son.
 
Jag bodde på den här tiden 10 minuter från Knutpunkten, så jag sprang helt enkelt hem. Jag hade förstås kunnat gå in och låna toaletten på Bishops Arms eller Hamnkrogen. Där har du en till rolig grej med alkohol -- du tänker inte alls lika klart efter några öl. Tanken föll mig därför aldrig in. Tur för dig, för du hade nog inte funnits till annars.
 
Ty, så här föreställer jag mig det: Hade vi bara gått vidare och letat efter första bästa langos-vagn, så hade vi stannat ute betydligt längre än vad vi gjorde. Nu blev det ju inte riktigt så. Din mamma köpte dessutom kebab och följde efter mig hem istället. Hon är rätt bra att ha till hands ibland, på det viset. Så nu var vi plötsligt hemma tidigt båda två. Onyktra, mätta och belåtna. Bara skit på tv, och Netflix fanns faktiskt inte i Sverige ännu. Och att sätta sig och läsa en bok med alkohol i kroppen? Brukar sällan vara lyckat.
 
Det fanns med andra ord inte så mycket annat att göra än att gå och lägga sig, men vi var ärligt talat inte trötta nog för att somna direkt. Men samtidigt lite, lite för trötta för att orka ta fram en kondom. Uppenbarligen.
 
Så gick det till. Du är resultatet av alkohol, trasiga toaletter och exakt rätt nivå av trötthet. Inte särskilt magiskt eller elegant, men du anar inte hur glad jag är över att livet valde att ta avstamp i den där kvällen och aldrig bli sig likt igen. Frågar du din mor så kommer den här berättelsen antagligen att låta väldigt annorlunda, även om de mer svepande detaljerna nog kommer att överensstämma någotsånär.
 
Det är med andra ord bäst om detta stannar mellan dig och mig.
 
 
Med vänliga hälsningar,
Pappa

Gamla drömmar

 
 
För två år sedan. Nuförtiden drömmer jag inte lika mycket. Kan ju iofs bero på att jag inte får sova lika mycket. Varje fas har sin charm, sägs det. Ser fram emot vad fasen än kan tänkas heta som medför att jag får sova ut lite mer.

Tingens naturliga tillstånd

Det bästa med att ha en 19 månaders galning omkringrännandes hemma, är att en aldrig behöver fråga sig vem som lagt rödbetorna under soffan, nycklarna i stövlarna eller fjärrkontrollerna i garderoben. Desto intressantare att försöka fråga sig när, och kanske även varför. Särskilt varför är faktiskt en förbaskat intressant fråga, känner jag. Har hittills i livet tyckt att kaos hör hemma på framför allt subatomär nivå, men tydligen går det att applicera på allt från kvarkar och tankearbete till shoppinglistor och heminredning. Kaos funkar.
 
Uppenbarligen.

Min son är ingen blom(- eller bad)kruka

 
 
När jag ställer ner min son på marken (Nu lät det nästan som att han är en blomkruka eller en matkasse. Han är ingen blomkruka), så står han ytterst sällan kvar längre tid än vad som kan avrundas ner till noll sekunder. Jag vet i ärlighetens namn inte hur det är meningen att man ska komma tillrätta med nåt sånt här. På en lekplats eller ute på kolonin så är det väl skit samma. Men på en parkering t. ex.
 
Eller som idag på stranden.
 
Sekunderna efter jag tog bilden ovan, drabbades han av vad jag kommit att kalla "frihets-fnatt" (ibland för "kamikaze-fjuck" eller "ultrarapid upptäckarlust") och sprang rätt ut i havet. Han hann kanske en halvmeter ut i vattnet innan han stupade framlänges och hamnade under ytan. Plockade upp en lite förvånad, hyfsat uppjagad och definitivt väldigt blöt pojke. Å ena sidan är det ju trevligt att ha begåvats med en livlig, glad och orädd liten kille. Och det var en fin dag för ett dopp. Men överlevnadsinstinkten? Borde inte den kicka in snart?
 
Känns som om hans aktionsradie är lite väl vid redan; det kan gå väldigt långt och länge innan han ens ser efter om jag är kvar. Upptäcker han då att jag börjat gå/springa efter honom så ökar han bara takten. Tror det är nån form av illa avvägd humor. Jag tycker att jag ger tydliga besked angående vad som är ok och vad som inte är det, och att jag sedan agerar konsekvent utifrån det jag sagt. Jag är nästan alltid lugn och saklig, och det är även han*. Bara snabb och ärligt talat spritt språngande galen också. Un poco loco. Men det går t. ex. bra att förklara för honom att grillen är varm och att han ska ge fan i den, så fattningsförmågan finns redan där. Så problemet gällande just detta är ... vad? Litar han för mycket på att jag alltid kommer ränna efter och ta hand om honom? (Kan ett barn vara för tryggt?)
 
Vet nog redan att svaret är att detta är en fas som går över, så jag oroar mig i onödan och behöver bara vara extra mycket på min vakt tills dess. Vet också att svaret inte är "fråga på Familjeliv". Inte utifrån egna erfarenheter, men utifrån det instinktiva agg jag hyser när jag sonderar av diskussionsnivån där. Skulle bara vara skönt att känna att jag kan lita på var jag har honom. Det kan jag inte idag.
 
 
 
 
 
 
 * Hur en sån liten kille kan vara saklig trots ett väldigt knappt ordförråd? Vet faktiskt inte, ska fråga honom imorgon bitti. Känner dock på mig att svaret kommer bli nåt i stil med: "Pappa. Blöja. Kiss. Ooj." Kalla det instinkt.
 
Andra bloggar om: barn

Frukostdiskussioner

Vid frukostbordet
 
Jag: Kan du säga "Batman"?
Sonen: *sträcker armarna i luften och utbrister triumferande* MAMMA!!
 
 

Finns inte så himla mycket mer att tillägga.

Tidigare inlägg