Livet på resande fot

Är iväg på utbildning några dagar. Bor på ett helt ok hotell; bra läge, fin frukost, äggröran kunde varit krämigare men det är inte hela världen. Hela ena väggen på mitt rum är en fondvägg med ett minst sagt mångfacetterat motiv. Luftballonger, träd, sjöar, moln, barn som leker; det finns mycket att titta på. 

Igår gjorde jag just det. Tittade på en vägg. Man når nog fram till den punkten efter ett tag, när man bott i samma hotellrum för många nätter i rad. Den, där det går alldeles för lätt att urskulda ett sådant beteende som fullständigt normalt och logiskt följdriktigt.


Allt var frid och fröjd, tills jag såg denna helt sanslöst creepy siluetten av en kanin:

Vad vill den ens? Ska den bara stå där i skuggorna, och titta på mig när jag sover? Är den beväpnad? Äter den mardrömmar och drar näring från människors rädslor? Hittar den ett mervärde i att titta på när man är som mest sårbar; halvt avklädd, sovandes, långt hemifrån? Säljer den något? Larmsystem eller jultidningar eller elavtal? 


Vad vill den ens?  


Födelsedag

Jorden har just fullföljt ytterligare ett helvarv runt Solen med mig på dess yta. Den hade gjort så även om jag inte hade varit här. Jag är obetydlig. Vi är alla obetydliga. Grattis och låt oss skåla för några varv till innan vi en gång för alla har ihjäl varandra. 


Topp 10: Vad man kan göra med 377 enkronor från 1998

1998 så började jag samla på enkronor från 1998. För att ... vad vore livet utan nycker? För att, kan folk samla på frimärken och handväskor så varför inte detta? För att det var ett bra år. Började gymnasiet, var väl nånstans där i gränslandet mellan barn och vuxen. Tonåren, har jag sett fasen refereras till ibland. Zelda: Ocarina of Time, Tekken 3, Half-Life, Starcraft och Gran Turismo kom ut. Varje gång jag fick en enkrona från -98 tillbaka i växel så lade jag undan den i en burk. 19 år senare så innehåller burken 377 st.
 
Nå, samlandet ställs lite på sin spets den sista juni i år, då mynten kommer att sluta gälla som betalmedel. Jag kommer med andra ord inte att få tillbaka några fler i växel längre. (Inte för att jag använder kontanter numera, men ändå.) Och de blir värdelösa på köpet. Det verkar heller inte helt oproblematiskt att göra sig av med dem på ett smidigt sätt. Så frågan är: Ska jag låta tiden ticka iväg/ut, och kasta 377 kronor i sjön? Eller agera? Samlingen har ändå ett värde motsvarande en ny regnjacka (eller dylikt) till lillkillen.
 
Samlingen
 
Så, här följer en något vemodig topp 10 över tänkbara saker jag kan göra av denna samling som trots allt hängt med i över halva mitt liv:
  1. Ställa mig på McDonalds och mata ner dem en och en i bössorna till deras barnfond.
  2. Köpa 31 liter mellanmjölk från Skånemejerier och betala i enkronor. (Även ett suveränt tips på hur man blir populär hos personerna bakom en i kön).
  3. Lägga i en strumpa och använda till att slå ihjäl sniglar i trädgården. (Sammanlagd vikt: 2,64 kg. Fungerar nog på igelkottar också).
  4. Göra ett sånt där cheesy bord där jag lägger alla enkronor under en skiva av glas. (Obs; NEJ).
  5. Parkera i centrum i 1,5 veckor.
  6. Bygga ett 7 dm högt torn. Putta omkull. Skratta högt. Återupprepa. #UltimateJenga
  7. "Glömma" på offentlig toalett så att mynten blir någon annans problem istället. (Obs; ej på flygplats).
  8. Kasta i önskebrunn, för antingen en enda jätteönskning eller 377 små.
  9. Lägga på en räls och låta ett tåg platta till dem, och sedan använda till att tillverka smycken. Sälj för 2 kr/st.
  10. Invänta skolbarn som knackar dörr och säljer salami till sin klassresa. Köp massor. Betala i mynt.
Bubblare:
  • Spelautomater!
  • Pengaregn i stadsparken!
  • Anordna skattjakt!
  • Göra dragspelaren vid Lunds centralstation extra glad!

Tidsmaskin // Hyllningslimerick till David Tennant

En tidsresenär satt fast i en slinga,
Där han sin evighet skulle tillbringa.
"Om jag skiftar polariteten till detta relä, 
och sen trycker på återstä..."
En tidsresenär satt fast i en slinga. 

Ny namnskylt på gång

Jag brukar välja namnskylt efter humör på jobbet, och håller ständigt i internutbildningar i ämnet för nya kollegor. Har fyra stycken hittills; en grön för när jag är lugn, en blå för när jag är ambitiös, en grå för när jag är melankolisk och en gul för när jag är irriterad. Nåde den som sölar framför mig i kön till kaffeautomaten när jag har min gula skylt, säger jag bara. Dock bör det nämnas i sammanhanget att jag bara haft min gula skylt kanske 6-7 ggr under snart 8 års tid sedan jag blev färdigutbildad. Nåväl, tyckte det var dags att utöka sortimentet med en svart skylt (tolkningen av färgvalet är öppen/fri), och bloggar jag om att jag beställer denna nya skylt från Skyltmax.se (underförstått: Det jag gör exakt just nu) så får jag dessutom rabatt på köpet. Inte så illa.

För en sekund

Så var det nästan för bra. Tur då att sekunder alltid passerar. Jag vet nämligen inte vem jag är när jag är nöjd. Lycklig, ja, men aldrig tillfreds. Snarare så för nöjdhet alltid osalighet med sig. Nog för att jag känner igen en copingmekanism när jag erfar en. Bättre konstant i rörelse än i konstant förändring, hjärnan? 


Hatvågen som kom av sig?

Älskar att tänka tanken att den hatiska populistdyngans tidevarv kanske lider mot sitt slut ändå? Tänker på Wilders katastrofval i Nederländerna, Hofers magplask i Österrike, att Le Pen backar i Frankrike, hur M störtdyker i opinionen efter sin Sd-flört, hur Trump inte kan samla stöd från sitt eget parti i representanthuset för en simpel jävla sjukvårdsreform ens en gång. Och här på hemmaplan så tuggar neofascister fradga för att vi, när vi för ovanlighetens skull går samman som en enad nation, är nationalistiska på fel (läs: på ett för kärleksfullt och öppet) sätt? Hur understår det oss att inte lyssna till deras domedagspredikan? Varför är vi inte argare? Varför ger inte den här avskyvärda händelsen mer bränsle åt deras agenda? Jag vet ärligt talat inte. Kanske för att vi har insett hur många fler - och hur mycket starkare - vi är? Kanske för att vi har bestämt oss för vilken typ av land vi vill leva i nu? Kanske för att ingen riktigt känner för att lyssna till en samling cyniska rövhattar som vill omvandla en sån här oerhörd tragedi till politiska pluspoäng? Sen är jag inte dummare än att jag inser att en restriktivare flyktingpolitik lär vara att vänta i kölvattnet av allt detta (och i ärlighetens namn så är ju något fel med dagens system om personer som det har beslutats ska utvisas ändå lätt kan avvika och fortsätta vistas i landet?) och att man kanske borde avvakta tills valen i Frankrike och Tyskland ägt rum innan man uttalar sig om huruvida några vindar verkligen har vänt eller ej. Men samtidigt så måste man ha huvudet bra jävla långt ner i populistsanden för att inte känna av den våg av värme och samhörighet som blossat upp de senaste dagarna.

Därmed inte sagt att det inte är okej att känna ilska över en sån här händelse. Det är en rätt naturlig del av sorgeprocessen trots allt. Vuxna människor klarar dock i regel av att hantera fler än en känsla eller tanke åt gången. 
 
Hursomhelst, bara en tanke som jag hittade (och som jag för en gångs skull inte ogillade från start). 
 
 

Efterspel

Folk som går bananas över att Stockholm stod ihop i solidaritet och medmänsklighet igår - Vad är det för fel på er? Som blir förbannade över att terrorismen inte riktigt fick den effekt som terroristen hoppats på. Ni kommer liksom inte att lyckas pressa fram hat ur oss normalt fungerande människor. Ni kan ge upp. Det är så jävla tröttsamt att behöva förhålla sig till eran rasism hela tiden. Vi kommer inte att "öppna ögonen" och börja hata alla flyktingar (läs:muslimer) nu. Ni kan sluta dela vidare ocensurerade bilder på offer med texter om att de inte ska ha dött förgäves, att folk måste börja vakna, osv. Låt oss vara. Inga billiga politiska poänger finns att vinna idag. Idag kramas vi och håller ihop. Som normalt fungerande människor, försatta i en onormal situation. 


❤️ /Robert 


Anledningar, självspeglingar

Det har inte skrivits så särskilt många spaltcentimeter av mig under januari månad. Jag är inte omedveten om detta. Men! Jag passerade precis 1000 pidgeys, sååatteeeh... Pilutta er. 


Tage!

 
 
 
 

XRobs årskrönika, volym 10: Runtom i Sverige glöder bokbålen

Folk tycks vara ovanligt ense om att 2016 har varit ett skitår som de knappt kan lägga bakom sig snabbt nog. Jag kan inte tycka det om ett år där jag sett både Queen (+Adam Lambert) och Kent live, så jag efterlyser ett lite mer nyanserat synsätt på den saken. Då denna efterlysning kommer mitt uppe i det mest dualistiska online-klimat jag någonsin upplevt, inser jag såklart att den faller på sin egen orimlighet.
 
Inte för att det nu brukar hindra mig. Men man blir lite trött på folk som inte ens lyssnar för att replikera längre, utan snarare för att medvetet missförstå och feltolka för att vinna poänger som ingen kommer minnas om en vecka ändå. Från Plenisalen och nedåt; vi låter som små barn.
 
Jag har inte så mycket nytt att komma med vad gäller livet detta år. Jag har fortsatt att (1) röntga, (2) samla högskolepoäng, (3) dricka te och (4) leka slut på lillkillens energi så han somnar gott om kvällarna. Jag tar samtliga av dessa fyra hörnstenar i mitt liv på största stort allvar.
 
När vi ändå är inne på Queen och Kent förresten, så är detta år (2016, anm.) det första sedan jag började registrera vad jag lyssnar på (sedan 2007, anm.) som jag inte har lyssnat mest på Queen. Istället har det varit Kent för hela slanten. Hela avskedsturnén har varit en väldigt renande process för mig. Tidigare har många låtar varit så ovillkorligt knutna till olika tråkiga/omvälvande livshändelser så att jag knappt stått ut med dem, men nu har alla knutar lösts upp och jag kan uppskatta hela deras katalog utan förbehåll.
 
Jag avrundar nog redan nu. Aftonbladet publicerade en lista över Kents 40 bästa låtar för ett tag sedan. Den är bara tillgänglig för de som har Plus, men jag kan avslöja så mycket som att de givetvis hade fel. (Precis som jag hade det när jag gjorde min Topp 40: Queen för några år sedan, anm.). Avrundar därför med den definitiva listan över Kents 40 bästa låtar, håll till godo och gott nytt år.
 
 
  1. Mannen i den vita hatten (16 år senare)
  2. 747
  3. Idioter
  4. Utan dina andetag
  5. Pärlor
  6. Cowboys
  7. Socker
  8. Klåparen
  9. Gravitation
  10. En timme en minut
  11. Dom andra
  12. Kärleken väntar
  13. Romeo återvänder ensam
  14. Avtryck
  15. Vi är inte längre där
  16. Gummiband
  17. Chans
  18. Innan allting tar slut
  19. Sundance Kid
  20. Ingenting
  21. Den vänstra stranden
  22. Hjärta
  23. Egoist
  24. Andromeda
  25. Columbus
  26. Skogarna
  27. 999
  28. La belle epoque
  29. Kevlarsjäl
  30. Sverige
  31. FF
  32. Berg & dalvana
  33. Vinternoll2
  34. Förlåtelsen
  35. Max 500
  36. Ensammast i Sverige
  37. Töntarna
  38. Kungen är död
  39. En helt ny karriär
  40. Dom som försvann
Bubblare:
  • Jag ser dig - Växte för mig under avskedsturnén
  • Silver - Nykomling med potential
  • Den sista sången - Allt finns i ögonen
  • Om du var här - Den håller än. Väl?
 
 
 
Har ändrat om i den här listan 8 ggr sen jag skrev den för 9 dagar sedan. Den är med andra ord inte riktigt huggen i sten. // Jag är, är jag? Jag är inte gjord av sten. (Vad är farväl, vad är inte gjort av sten?)

Bingo

Fick precis bingo, och dagen har knappt börjat än! Känner peppen. Har även dubbelkollat min puls, och jag är vid liv. Sinusrytm.


Glappångest

Vill introducera er för ett begrepp som inne i mitt huvud har kommit att kallas för glappångest. Jag definierar glappångesten som den känsla som infinner sig i det glapp av tid mellan en kursstart och det att man har lyckats skapa sig ett hum om kravnivån på kursen i fråga (och i förlängningen den arbetsinsats som kommer att krävas för att ta sig igenom den). Det kanske låter som en skitgrej, men om jag behöver lägga 5 eller 25 timmar i veckan på en kurs har en enorm inverkan på mitt liv. Särskilt som jag jobbar heltid vid sidan av mina studier. Efter att den ångesten har börjat klinga av, så tar nästa våg av glappångest över. Den är lite mer varaktig, och äger rum i glappet mellan det att man har lyckats identifiera kravnivån och det stadium där man upplever att man kunskapsmässigt har lyckats nå upp till den.
 
När jag började plugga för 10 år sedan så var "komma så långt bort från tunnelbanan (och den människa som den förvandlade mig till, anm.) som möjligt" min primära drivkraft. Sedan följde en lång period där jag inte riktigt visste vad som drev mig, det var bara kul att ha hittat något som jag hade fallenhet för. Detta gällde för både yrket och studerandet i sig. Sedan insåg jag, lite oklart hur egentligen, den inneboende potentialen som ångesten besatt. Det är den som huvudsakligen har drivit mig framåt de senaste 4 åren ungefär. Den, plus alla yttre förväntningar. Av någon anledning så förpliktigar inte bara min yrkeslegitimation, utan att vara Robert bland andra människor över huvudtaget.
 
Att hanka sig fram på en tvåstegsraket driven av ångest kanske inte låter särskilt nyttigt, men nog fan får jag saker gjorda.

Slutet av augusti


95%

Missade att fira både 10 år sen jag slutade i tunnelbanan och 10 år sen jag flyttade ner till Skåne nu under augusti. Gillar livslögnen att jag på något sätt styr över mitt liv, när vi alla egentligen bara är löv i en storm. Kontroll är alltid en illusion, som jag nog brukar säga lite för ofta. Missar inte min egen födelsedag i dag i alla fall. Firar med att jobba kväll. En bra present vore om någon - efter Arga snickaren, arga kocken och arga doktorn - uppfann konceptet Arga statistikern. Där har vi ett program jag skulle sitta klistrad vid. "...och var i HELVETE har du konfidensintervallet nu då!!?"


Sjösättning // Ouroboros

Om det finns ett kapitel att skriva, varför skriver jag det inte bara? Allting är så tragiskt bristfälligt, och en dag så slår mitt hjärta sina sista slag. Bristfälligt och smutsigt, samtidigt som vissa saker är så okonstlat rena att det inte går att värja sig mot dem ens om man skulle vilja. Tills sprickorna äter ikapp och allting blir jämngrått på nytt, och allt som nog någonsin förändrades var det hutlösa antalet bortkastade ögonblick. Ha inte för bråttom med att växa upp och befläckas av världens alla brister, min son. Och förlåt för att jag inte lyckats göra den varmare. Misslyckanden är en del av livet. Betecknande, om något.


Jakten på Den Stora Meningslösheten // Livet, Universum och Allting // Var jag alltid en misantrop?

Jag snöar in på sidospår ibland. Det ligger i min arts natur. Denna blogg är min största lättjas barn. Och omvänt, min slapphets ansenligaste krabat. Vissa skulle gå så långt som att kalla beteendet för intelligensens börda, men det är att tänka för höga tankar om oss människor. Det är synd om oss, visst, men kanske inte så som Indras dotter avsåg. Och inte oförtjänt. Vi är vi - oss allihopa - och det är vårt enskilt största tillkortakommande. Vad gör vi? Sår split. Hatar. Kör om i högerfilen. Skadar. Missförstår. Förstör allt vi kommer åt och över. Mobbar. Använder för mycket tändvätska när vi grillar. Parasiterar och hatar ännu mer. Frågar om man behöver hjälp så fort man kommer in i en butik. Polariserar. Åt helvete med oss, ärligt talat.
 
 ---
 
Since dawn of time the fate of man is that of lice.
Equal as parasites and moving without eyes.
(Year Zero - Ghost)
 
Kanske är jag otålig som inte kan skönja någon utveckling, men samtidigt så kan jag inte skaka av mig känslan av att vi har våra bästa dagar bakom oss. Irrationalitetens slutgiltiga seger, och den ackompanjeras av applåder. Åt helvete med oss. Ärligt talat.
 
---
 
Mvh, Muntergök. Imorgon är en vilt främmande dag.

Fru anka och sanningen

Utdrag ur "Fru Ankas glada dag", pixibok från 1959. Text av Vivienne Blake.


loggboken, dag 3473 - inlägg 2031

Loggboken, inlägg 2031. Ingen i resten av besättningen tycks misstänka att jag är en flodvåg av disciplin, halvtaskigt förklädd till människa. Det skänker mig disproportionerlig tillfredsställelse.
 
 
 
Jag hittade precis ett stavfel i ett 8 år gammalt inlägg, och insåg plötsligt hur länge jag bloggat. När rundar man av? Gör man nånsin det när man passerat en viss gräns, eller fortsätter man bara tills man inte har något att säga längre? Det är ju lite det som är pudelns kärna i så fall; jag har aldrig haft någon direkt agenda att följa eller något speciellt att säga mer än i undantagsfall. Men det som stör mig mest just nu, är nog ändå det där stavfelet. Här är projektplanen till min masteruppsats i Wordle-format som kompensation för mina tillkortakommanden:
 
(Numreringen av inlägg stämmer förresten inte riktigt, för jag har raderat ett gäng sedan starten. Vad kan jag säga - Självcensur är en renande process, och jag känner mig smutsig ibland. Eller så här, vissa saker som jag ansåg kloka för 9 år sedan framstår som korkade idag. Vissa första, fumlande steg mot förståelse borde ha tillåtits förbli odokumenterade). 

3 drag före

Jag har övervägt att börja betrakta verbala konversationer som schackpartier i syfte att effektivare simulera social kompetens, men jag är rädd att det på kuppen skulle göra mig till en sämre lyssnare. En sån där dryg jävel som lyssnar för att svara istället för att försöka förstå. Jag kallar dem för "människor". Råkar du någonsin ut för människor i din vardag, gör som jag; begrunda bara faktumet att de är ett gäng självförnekande kollektivister fångade i sina respektive individualistiska köttkostymer. Inte utifrån ett sympatiskt men väl empatiskt förhållningssätt. Det kommer inte att hjälpa dig ett skit eller göra saker lättare, men det kommer att förklara en del. (Plus, erkänn att du tappar intresset om något är alldeles för enkelt?) 
















Avsluta inlägg med parentes. Yeah, yeah, yeah.
Runda av utan antites. Yeah, yeah, yeah. 
Mitt i natten (i natten). 

Tidigare inlägg