När (extrem(?))liberalism och rasism slumpmässigt möts inne i samma (ursäkt till) hjärna

 
Fick lite mothugg på Facebook igår. Varje gång jag uttalar mig politiskt där så ångrar jag mig, för varje gång så dyker det upp människor som skulle behöva gå någonstans väldigt avskilt och tänka färdigt innan de går lös på ett intet ont anande tangentbord. Det där var ett väldigt snällt och diplomatiskt sätt att kalla folk för idioter på, utifall att det undgick någon. Det sägs för övrigt att det inte finns några vinnare när det kommer till att argumentera på Internet. Låter dock det faktum att jag, 16 timmar senare, fortfarande inväntar svar tala i just det här specifika fallet.
 
Blev du förresten sugen på att läsa artikeln ovan så hittar du den här.
 
 
 
Andra bloggar om: liberalism, idioti

Den ignoranta generationen

En perifer bekant skrev nåt om att "svaga människor hämnas, starka människor förlåter" på Facebook för ett tag sedan. Jag har funderat i några dagar nu, utan att komma fram till var de av oss som bara ignorerar och går vidare med våra liv hamnar längs en sån skala? Längst ut till höger, om jag förlänger skalan lite?
 
Svag/Hämndbenägen------Stark/Förlåtande------Intelligent/Ointresserad?
 
Jag la till "intelligent" till skalan, då det - generellt - tycks vara de som lägger minimalt med tid på destruktiv mellanmänsklig interaktion (läs: sådan interaktion som kan tänkas föranleda hämndaktionsrelaterade impulser) som får något vettigt gjort här i livet. Take that, normen som slår fast den extroverta personlighetstypens överlägsenhet.
 
 
 
Jag har fått för mycket frisk luft idag. Sen städade jag en bokylla och åt fyra smörgåsar. Broccolin som jag håller på att förodla på balkongen har redan tittat upp ur den nordvästskånska myllan. Lillkillen har lärt sig att imitera en höna idag. Pock, pock, pock, pock.
 
Andra bloggar om: fjäderfän

Jag är för trött för att komma på en rubrik ikväll. Nånting om hur folk över klassgränserna aldrig tycks kunna förstå sig på varandras respektive verkligheter.

Såg en gubbe (som nutiden sprungit åttor kring) på tv tidigare idag. Kring mitt-på-dagen-snåret, antagligen på SVT Forum. Han tyckte att ett bra sätt att öka på folks incitament till arbete, vore försämrade villkor för arbetslösa. Tror han pratade om att göra inskränkningar i befintliga socialförsäkringar på något vis, lyssnade bara i nån halvminut. Men den halvminuten räckte för att han - och framför allt hans verklighetsfrånvända och människoföraktande synsätt - skulle etsa sig fast i huvudet. För det är så det funkar, eller? Ingen vill ju jobba egentligen, och de som står utanför arbetsmarknaden gör samtliga så av egen fri vilja? Det finns inga människor som dagens cyniska marknad helt enkelt bara spottar ut? Utförsäkrade f.d. långtidssjukskrivna, folk med fel efternamn, etc? För att det verkar så himla roligt att inte veta om man har råd med mat på bordet åt sina barn månaden ut. Nej, men fortsätt ni att montera bort skyddsnät efter skyddsnät. Solidaritet är ju så jävla passé. Har kroppsarbetat ute på kolonin ett par timmar i morse, sen tagit en tre timmar lång powerwalk med barnvagnen, följt av intervaller upp och ner för trapporna med tvättkorg under ena armen och ett 10 kilos barn dinglandes i den andra. Skyller således kvällens lättretlighet på fysisk utmattning. Trevlig helg, nu ska jag äta musslor.