När (extrem(?))liberalism och rasism slumpmässigt möts inne i samma (ursäkt till) hjärna

 
Fick lite mothugg på Facebook igår. Varje gång jag uttalar mig politiskt där så ångrar jag mig, för varje gång så dyker det upp människor som skulle behöva gå någonstans väldigt avskilt och tänka färdigt innan de går lös på ett intet ont anande tangentbord. Det där var ett väldigt snällt och diplomatiskt sätt att kalla folk för idioter på, utifall att det undgick någon. Det sägs för övrigt att det inte finns några vinnare när det kommer till att argumentera på Internet. Låter dock det faktum att jag, 16 timmar senare, fortfarande inväntar svar tala i just det här specifika fallet.
 
Blev du förresten sugen på att läsa artikeln ovan så hittar du den här.
 
 
 
Andra bloggar om: liberalism, idioti

Den ignoranta generationen

En perifer bekant skrev nåt om att "svaga människor hämnas, starka människor förlåter" på Facebook för ett tag sedan. Jag har funderat i några dagar nu, utan att komma fram till var de av oss som bara ignorerar och går vidare med våra liv hamnar längs en sån skala? Längst ut till höger, om jag förlänger skalan lite?
 
Svag/Hämndbenägen------Stark/Förlåtande------Intelligent/Ointresserad?
 
Jag la till "intelligent" till skalan, då det - generellt - tycks vara de som lägger minimalt med tid på destruktiv mellanmänsklig interaktion (läs: sådan interaktion som kan tänkas föranleda hämndaktionsrelaterade impulser) som får något vettigt gjort här i livet. Take that, normen som slår fast den extroverta personlighetstypens överlägsenhet.
 
 
 
Jag har fått för mycket frisk luft idag. Sen städade jag en bokylla och åt fyra smörgåsar. Broccolin som jag håller på att förodla på balkongen har redan tittat upp ur den nordvästskånska myllan. Lillkillen har lärt sig att imitera en höna idag. Pock, pock, pock, pock.
 
Andra bloggar om: fjäderfän

Jag är för trött för att komma på en rubrik ikväll. Nånting om hur folk över klassgränserna aldrig tycks kunna förstå sig på varandras respektive verkligheter.

Såg en gubbe (som nutiden sprungit åttor kring) på tv tidigare idag. Kring mitt-på-dagen-snåret, antagligen på SVT Forum. Han tyckte att ett bra sätt att öka på folks incitament till arbete, vore försämrade villkor för arbetslösa. Tror han pratade om att göra inskränkningar i befintliga socialförsäkringar på något vis, lyssnade bara i nån halvminut. Men den halvminuten räckte för att han - och framför allt hans verklighetsfrånvända och människoföraktande synsätt - skulle etsa sig fast i huvudet. För det är så det funkar, eller? Ingen vill ju jobba egentligen, och de som står utanför arbetsmarknaden gör samtliga så av egen fri vilja? Det finns inga människor som dagens cyniska marknad helt enkelt bara spottar ut? Utförsäkrade f.d. långtidssjukskrivna, folk med fel efternamn, etc? För att det verkar så himla roligt att inte veta om man har råd med mat på bordet åt sina barn månaden ut. Nej, men fortsätt ni att montera bort skyddsnät efter skyddsnät. Solidaritet är ju så jävla passé. Har kroppsarbetat ute på kolonin ett par timmar i morse, sen tagit en tre timmar lång powerwalk med barnvagnen, följt av intervaller upp och ner för trapporna med tvättkorg under ena armen och ett 10 kilos barn dinglandes i den andra. Skyller således kvällens lättretlighet på fysisk utmattning. Trevlig helg, nu ska jag äta musslor.
 
 
 

Västgötaklimax

När jag gick på föräldraledigt för snart fem månader sedan, låste jag in min älskade temugg (Na-na-na-na-na-na-na-na - BATMAN!) i mitt värdeskåp på jobbet. Detta eftersom det utvecklats till något av en sport bland mina kollegor att gömma den för mig. Igår var jag tillbaka på jobbet för ett snabbt möte, och var givetvis sugen på att avnjuta en kopp te i min saknade favoritmugg. Jag knappade in koden för att komma in i värdeskåpsrummet, öppnade mitt skåp, och slöt andaktsfullt högerhanden kring mugghandtaget. Det är kanske att överdriva att påstå att jag äntligen kände mig som en hel människa igen, men jag kände mig ... som jag föreställer mig att Gordon Ramsay känner sig när han plockar ut en biff Wellington ur ugnen, eller Luke Skywalker när han svingar sin ljussabel. Eller Rand al'Thor när han drar in så mycket av Saidin som han förmår, eller ... okej, släpp det och gå vidare. -- (Tack, inre rösten. Varsågod) -- Jag gick i varje fall glad i hågen med min mugg mot pausrummet, och det första jag såg när jag svängde runt hörnet och gick in genom dörren ... var ryggtavlan på en nedrans Selecta-kille som stod och reparerade kaffeautomaten. Ingen tillgång till kokhett vatten; inget te. Ett antiklimax värre än det i slutet av Monty Python and the Holy Grail, om jag får säga det själv. Ridån var ett faktum.
 
 
Sista dagen innan föräldraledigheten
i höstas. Lockdown.
 
Referenser till Star Wars, Wheel of Time och Monty Python i samma inlägg förresten. Jag är onekligen på väg mot någon form av formtopp. Andra bloggar om: te, antiklimax, abstinens

Vart den industriella revolutionen till slut har lett oss

Sanningshalten i att nordkoreanska män numera måste klippa sig som sin vördnadsvärde ledare Kim Jong-Un kan nog diskuteras. Eller bara totalförkastas per omgående, beroende på hur pass idogt och lyhört ens skitsnacksfilter är. Men om tankarna kring konceptet tillåts mala några varv till, så inser man hur nervkittlande en likriktning av det här slaget skulle vara.
 
Jag får ofta lite hjärntvätts-vibbar av det där landet, så låt oss förutsätta att alla män i relativt stor utsträckning redan tänker som Kim Jong-Un. Vad jag sett på bilder så har de även en fäbless för att klä sig likadant. Ett frisyrtvång skulle ytterligare spä på denna utseendets konformism. Nästa steg är riktade, plastikkirurgiska punktinsatser för den där sista lilla åtråvärda Jong-Un-touchen. Ni ser vart detta är på väg, va? Inte? Jo, mot en direkt utbytbar, massproducerad ledning.
 
Skulle Kim Jong-Un vara krasslig en dag? In med nästa bara; en ny Kim som redan tänker, talar och (typ) ser ut som sin föregångare. Att serieproducera ledarskapet i en diktatur är faktiskt briljant. Den kraftigt reducerade styckkonstnaden per diktator - plus att all oönskad intellektuell flexibilitet snyggt undviks - är två tungt vägande stordriftsfördelar här.
 
I slutändan blir sedan det kommunistiska diktaturskapet i sig ett naturligt monopol. Dvs den begränsade marknaden kräver en ensam aktör för att lönsamhet ska kunna uppnås. Lite rörigt blir det dock när marknaden i det här fallet är folket, och folket ju som vi redan slagit fast är ledningen. Således är ju ledningen även marknaden. Vilket ju i och för låter rätt passande i en diktatur.
 
Vox Kim Jong-Un, vox Dei, vox populi. Ad infinitum.
 
 
 
 
 
Andra bloggar om: nordkorea
...quum tumultuositas vulgi semper insaniae proxima sit.

Reflektioner från pappaledigheten - Del 10

Inleder nu min sista pappaledighetsvecka. Efter fem månader är det meningen att livet ska återgå till det normala. Vad som nu kan definieras som livets normaltillstånd numera. Här följer en topp 10 över vad jag tror kommer bli de största kultur- och livsstilskrockarna för mig när jag återgår till arbetet:
  1. Ingen 2-2½ timmars tupplur mitt på dagen längre.
  2. Inga mellanmål två ggr/dag! (Jag vet; helt galet).
  3. Plötsligt ska jag umgås med vuxna människor igen. Har glömt bort hur man gör.
  4. Kommer jag ens ihåg majoriteten av mina kollegor?
  5. ...och kommer mina kollegor fortfarande ihåg mig?
  6. Landstingets Lipton-te på påse istället för mitt utsökta och omfattande sortiment av lösvikts-teer.
  7. Jag kommer att ta upp plats i mitt eget liv igen. Hur nu det känns och vad nu det ska vara bra för?
  8. Det är förbaskat svårt att fånga dagen, och leva i nuet, när man har patienter inbokade hela tiden. Inte omöjligt, men svårt. Svårare än när man lever livet genom en ettårings upplevelser, och i en ettårings tempo.
  9. Hejdå, dagliga sovmorgnar! Hej, väckarklockan!
  10. Intervaller med patientsängar i sjukhuskorridorer, istället för långpromenader med barnvagnen i skogen.
Bubblare:
  • Hunnit vänja mig vid dagsljus och frisk luft nu ju. Solstrålarna byts ut mot röntgenstrålar. Addio, la dolce vita!
  • Min Pluto-mugg som jag använder hemma byts ut mot min Batman-mugg på jobbet. Älskar förvisso båda lika mycket, men handtaget känns lite annorlunda. Livets små bryderier, ni vet.
Plus att jag får pensionera mina pappaledighetsbyxor (läs: gråmelerade sweatpants) till förmån för landstingets vita bomullsbyxor. Men båda känns som att man strosar runt i pyjamas, så ingen kulturkrock där direkt.
 
 
Andra bloggar om: föräldraledig

Reflektioner från pappaledigheten - Del 9

När folk inte kan uppföra sig i rondeller finns numera två tänkbara scenarion:
 
1. Sonen är vaken, och jag utbrister i ett glatt "Nämen! Såg du! Vilket innovativt sätt hen lät bli att använda sin blinkers på!", och
2. Sonen sover, och jag kan använda de precis lagom målande svordomar som situationen alltsomoftast kräver. "Jävla rövhatt" är en favorit just nu. Eller "himla rumpmössa", om jag är det minsta tveksam till hur pass djupt sonen sover.
 
Jag är en sån ninjakameleont när det kommer till situationsanpassning numera. Kombinerad yrkes- och föräldraskada.

Äntligen gick budskapet fram!

Så hände det till slut, att en Telenor-säljare lämnade mig ifred på ett köpcentrum. Jag såg att han valde ut mig i folkmassan redan 50 meter bort. Så jag (1) tog på mig solglasögonen, (2) drog fram min mobil samt låtsades vara djupt försjunken i den, (3) skyndade på stegen, och (4) gick i en undvikande halvcirkel 10 meter runt honom. Han öppnade munnen men stängde den snabbt igen.
 
Seger!
 
 
Mvh,
En som är fullt kapabel till att agera konsument när han så själv behagar.
 
Dessa säljare (tillsammans med telefonförsäljare) är för konsumtionssamhället vad jehovas vittnen är för religionerna. Jag lutade åt att skriva "en svulst på konsumtionssamhällskroppen" istället, men tror jag gjorde rätt val.
 
 
Nästa gång jag inte blir lämnad ifred så ska jag testa med att svara att jag inte tror på mobiltelefonin som fenomen. Hela grejen är ju hur sjukt daterad som helst. I framtiden kommer alla vilja ha sina telefoner i en trygg, väggförankrad sladd igen. Sitta still på en pall och prata, kludda några krumelurer i ett block under tiden, försöka reda ut en fnurra på sladden.
 
Eller skit i det också, vem ringer nuförtiden ändå? E-posten är uppfunnen. Trevlig helg.
 
 
Andra bloggar om: telefoni, idioti, framtiden

Topp 5: Ädelgaser som är roligare att dansa i än neon

  1. Radon
  2. Argon
  3. Krypton
  4. Xenon
  5. Helium
Bubblare: Ununoktium
 
Och vi ska dansa i radon.
Bortom ropen, bortom skratten.
 
Eller förresten, dansa inte i radon. När det sönderfaller genererar ämnet alfa- (inte bra alls), beta- (inte heller så himla bra) och gammastrålning (inte jättebra det heller). Nu älskar ju jag joniserande strålning mer än de flesta, men jag respekterar den för mycket för att jag skulle vilja dansa runt i den. I varje fall utan blyförkläde och dödslängtan.
 
Dessutom dansar jag inte så bra.
 
Helt ok, men jag skulle knappast säga "bra".
 
Mellan raderna: Jag är kapabel till att röra min kropp i takt till musik, men har begåvats med ett ointresse att göra det inför folk. Spelar mindre roll om det är för tränings skull, för pengar, eller som en del i någon form av abstrakt parningsritual involverandes alkohol och lönehelger.
 
 
Se på strålning som en brödkniv vettja: Vet du bara hur den ska användas - och hur du ska förhålla dig till den - så är den i princip ofarlig, men är du helt clueless så kan du för i helvete råka ha ihjäl någon.
 
 
 
 
Andra bloggar om: ädelgaser, strålning, listor, topplistor, radon

Den rimligaste förklaringen

I juli 2009 hittade jag ett kritvitt hårstrå på mitt huvud. I enlighet med min vetenskapliga favoritprincip, ockhams rakkniv, påbörjade jag utan dröjsmål en mental resa för att komma fram till den enklaste förklaringen. Det här är min berättelse.
 
Vem fan tror jag att jag är förresten? Inleda ett inlägg med en jävla ingress, som en annan kvasiintellektuell dussinkverulant?
 
...
 
Hursomhelst.
 
Vänner av ordinära förklaringar och ordningsförållanden, drar kanske slutsatsen att detta har med mitt åldrande att göra. Ack, en sådan lekmannamässig inställning till livets mysterier! Ve, ungdomliga förkärlek för det mediokra och banala! Dock att även jag, företrädesvis inledningsvis, hängav mig åt snarlika tankegångar. Men efter år av bryderier, står jag nu på en förståelsens bergstopp och blickar ut över den snåriga dal av själsliga irrvägar och förståndsmässiga snedsprång som lett mig ända hit.
 
Den dal av inre dödsskuggor som varit mitt hem alla dessa år.
 
 
Den enda rimliga förklaringen är denna:
 
En minimal fluktuering i den i övrigt isotropa 3-kelvin-strålningen, föranledde att en masslös partikel - en extremt lågfrekvent vågrörelse av energi - tidigt en tisdagsmorgon i juli 2009, skapade en reva mellan två parallella dimensioner. Förutsätter här att ni är bekanta med den teori, enligt vilken det finns ett oändligt antal parallella universa, i vilka allsköns tänkbara verkligheter är möjliga.
 
Denna revas väldigt tillfälliga existens var strikt begränsad till en hårsäck i min dåtida hårlinjes framkant.
 
Det parallella universum som kortvarigt hamnade i kontakt med vårt, måste vara ett universum där vi alla lider av okulokutan albinism. Ett hårstrå från det jag som stadigvarande vistas i det andra universumet (hädanefter refererat till som albuversum), bytte raskt plats med motsvarande hårstrå på detta jags huvud. Albuversums version av mig refererar förresten just i detta nu till vårt universum som melaniniversum, medan han stilla begrundar den där dagen då han fick ett svart hårstrå i sin helvita kalufs.
 
Detta skulle, synnerligen simpelt, förklara den plötsliga uppkomsten av ett vitt hårstrå på mitt huvud, och även det faktum att det aldrig dykt upp igen sen dess.
 
Därmed anser jag incidenten vara fullständigt utredd och lagd till handlingarna. Vidare mot nya uppenbarelsehorisonter.
 
 
 
 
 
 
Nu kanske ni tycker, att detta var ett långsökt raljerande av sällan skådat slag? Betänk då, att det knappast är värre än Jan Guillous kolumn om hur hans favoritpenna försvann och sedan återfanns. Något som, av en slump, faktiskt kan tillskrivas en snarlik reva mellan två dimensioner. Det finns givetvis även en parallell verklighet där Jan Guillou är fullt medveten om detta faktum, och därför väljer att inte skriva en krönika i ämnet.
 
Andra bloggar om: multiversum, åldrande, hår, ockhams rakkniv, strålning, jan guillou

Slutspel (uppdaterad)

Beskuren skärmdump från Aftonbladet nyss.
 
Tycker HV71 kan titta länge och noga på bilden ovan, för närmare än så där kommer de nog inte komma Le Mat på ett par år. Jag var i början av säsongen positiv till det nya playin-konceptet för lag 7-10, då jag tänkte att ett eliminerande av "ingenmansland" (plats 9-10) skulle hålla spänningen kring strecken igång längre. Har tänkt om nu, för efter den säsong som HV presterat (hittills) så är det ett skämt att de inte påbörjat sin sommarledighet redan. 
 
Och ryktena stämmer; jag använder fortfarande WinAmp ibland. #nostalgi
 
 
 
Tillägg: Det kan tyckas som att jag sparkar nedåt nu, då jag håller på laget som gled igenom och avslutningsvis även vann grundserien. Det är dock inte sant, då jag ju inte spelar själv. Skellefteå fortsätter konsekvent att tacka nej till mina löneanspråk. Senast erbjöd jag dem till och med pengar för att få spela.
 
Andra bloggar om: hockey, slutspel, winamp

Reflektioner från pappaledigheten - Del 8

Pappaledigheten tär på mig. Det är alla dessa förbaskade mellanmål. Har gått upp tre kilo hittills. Längtar nästan efter att stressa fram genom mina sjukhuskorridorer igen. Finns förstås lämpligare viktnedgångsmetoder än stress, men det är ju den enda jag har tillgång till på arbetstid. Lillkillen har börjat skolas in på förskola nu; snart tillbaka till verkligheten för mig. Kluvet förstås. Dessa månader har varit bland de härligaste i mitt liv, och jag kommer ut på andra sidan av "ledigheten" som en annan människa.
 
 
Andra bloggar om: föräldraledig

Håll dig vid liv

Älskar unga Freddie. En sån jävla stjärna liksom.
 
 
 
 
 
 Andra bloggar om: Queen, Freddie Mercury, musik

Reflektioner från pappaledigheten - Del 7

Mitt favoritord numera är jämställdhetsbonus. Älskar det här landet ibland. Vi får alltså mer pengar, bara för att vi insett det självklara i att vi är två likvärdiga föräldrar? Ja tack, ge oss. De högre makterna ska veta att vi har hål att stoppa dem i.
 
 
 
Andra bloggar om: föräldraledig

Klassisk gammal syssla



Blev utsatt för denna lilla meme på Instagram, men svarar via bloggen istället pga att jag saknar den typen av inlägg. Känns väldigt 2008, vilket ju var ett fantastiskt svenskt bloggår.
  1. My hometown - Wannadies
  2. Hockey. Den enda sanna sporten.
  3. Queen
  4. Just nu: Glee
  5. Svårt. Lejonkungen, Crouching Tiger Hidden Dragon, Dawn of the Dead, Zombieland eller Harold and Kumar go to White Castle. Eller så inte.
  6. Alla gråtoner som ryms i en Hounsfield-skala
  7. Surströmming
  8. Velkopopovický kozel
  9. Hela Zelda-serien. Till och med del 2.
 
 
Andra bloggar om: meme

Men who stare at spiders

Jag försökte, den 23:e februari, att stirra en spindel till döds. Det är inte så himla enkelt som det låter, det där med att skicka en annan levande varelse in i efterlivet enbart med tankens kraft. Jag vässade mitt medvetande till en enda fokuserad spets. Sedan föreställde jag mig - så intensivt jag bara kunde - hur dess sköra hjärta exploderade inne i dess späda, lilla kropp. Kollade upp det på Wikipedia, och spindlar har faktiskt hjärtan. Det sitter i bakkroppen. Men åter till dådet. Jag hade antagligen fått totalfnatt om den fallit död ner från taklisten exakt där och då. Eller för all del fattat eld, och lämnat världens fjuttigaste sotfläck efter sig. Som en svart liten påminnelse om att idéer faktiskt kan vara dödliga. Spindeln sitter hur som helst fortfarande kvar på exakt samma ställe. Det kan mycket väl vara så att jag dödade den. Det finns inget sätt för mig att veta säkert, förrän jag undersökt spindeln (alt. kvarlevorna) på nära håll. Tills dess är den Schrödingers spindel.
 
 
 
Andra bloggar om: spindlar
Om jag bara varit en Jedi...

Reflektioner från pappaledigheten - Del 6

Så upptagen med att lära min son saker - substantiv, vad skor är till för, bordsskick (nåja), adjektiv, hur kritor fungerar - att jag ibland glömmer bort, att inlärning bara i sällsynta undantagsfall är ett enkelriktat fenomen. Han har t. ex. lärt mig den ljuva konsten att stanna upp och ta några minuter till att utforska ett löv som sitter fast i ett stängsel längs vägen till affären. Eller att helt enkelt bara vara i nuet, kanske är ett mera begripligt sätt att formulera denna lilla aforism på. Tror att någon som är helt ny på att vara människa, är synnerligen väl lämpad till att lära oss om såna här saker. Det går inte att vara pappaledig och inte bli expert på mindfulness efter några månader.
 
 
 
Andra bloggar om: föräldraledig, mindfulness

Hur du gör en perfekt kopp te

Hur du gör en perfekt kopp te
 
 
Kära läsare,
 
Eftersom inlägget om hur en dammsugare fungerar fortfarande är ett av mina mer välbesökta inlägg, drar jag som slutsats att Internet fullkomligen dräller av vetgiriga rackare (underförstått: såsom du själv). Här kommer därför något av en fristående uppföljare, skriven i samma informativa och upplysande anda: Några tips på hur du (kanske) lyckas få till den perfekta koppen te. Då det i regel är stört omöjligt att hitta en anständig kopp te i det här landet, finns ett skriande behov det här inlägget. Hur en kopp te ska tillredas har debatterats sedan George Orwells dagar, och fortbildning krävs uppenbarligen fortfarande.
 
Har egentligen velat skriva detta ända sen jag valde att fira min senaste födelsedag med en klassisk tebjudning, men katalyserande för inläggets tillkomst var att min fru ikväll länkade till dessa nio oumbärliga regler för hur en perfekt kopp te lämpligast åstadkoms. Listan nedan baseras löst på merparten av dessa nio regler, med mina kompletterande kommentarer/korrigeringar till.
  • Vattnet ska koka. Koka. Lena Mellin använder sig av en bra allegori bland länkarna ovan; bubblorna i det kokande vattnet ska vara stora som fiskögon. Gränsen går nånstans mellan ögonen hos en slöjstjärt (för kallt) och ögonen hos en blåfenad tonfisk (tillräckligt hett). Lämna därför aldrig vattenkokarens sida medan det kokar upp; du riskerar att missa ögonblicket och står sedan där med värdelöst, ljummet vatten som du bara måste värma upp på nytt.
  • Brygg inte teet kortare tid än tre minuter. Min erfarenhet är dessutom att ju större mugg du använder, desto generösare kan du snarare vara åt andra hållet. Dvs låt det gå fem-sex minuter. (Den åsikten verkar dock vara i minoritet.) Och använder du påse, låt den för i helvete vara i fred under tiden. Det är ingen leksak; respektera råvaran. Diskussionen om att det skulle vara godare med "riktigt te" på lösvikt och inte på påse existerar förresten av en anledning: Det är godare "på riktigt" (jfr. att omsorgsfullt stoppa och röka pipa vs att ta en cigg om du är den typen). Men ibland får tillgång och lämplighet utifrån situationen i övrigt diktera villkoren.
  • Lämna inte kvar tepåsen medan du dricker. Två anledningar till varför någon skulle vilja ha kvar påsen nämns i listan: Tidsbrist, plus att det är roligt att trycka ner den under ytan om och om igen. Skulle även vilja tillägga att det är en fråga om etikett. Och smak, då de sista klunkarna riskerar att bli för beska. Ta upp påsen innan avnjutning; du är inget djur. Dessutom får du den bara i ansiktet när du sveper de sista dropparna.
  • Använd riktig mjölk. Allt annat är en skymf mot tedrickandets ädla konst. Inga substitut, ingen skummjölk. Och definitivt ingen modersmjölkersättning, din jävla knäppis! En matsked mjölk eller två har du råd att undvara. Det är värt det. Och ja, du ska ha en skvätt mjölk i teet. Det förhöjer upplevelsen avsevärt. Vilken mjölk förresten? Inte för hög fetthalt, det ger en (enlig mig) lätt kväljande eftersmak. Jag kör med mellanmjölk.
  • Socker - nej tack! Listan bakom länken ovan fokuserar mest på att skeden som man tar socker med inte ska användas i teet pga kontaminering av sockret som är kvar i påsen. Det är totalt ovidkommande, då du givetvis inte ska förorena din kopp te med socker över huvudtaget. George Orwell håller med mig: "How can you call yourself a true tealover if you destroy the flavour of your tea by putting sugar in it? [...] If you sweeten it, you are no longer tasting the tea, you are merely tasting the sugar; you could make a very similar drink by dissolving sugar in plain hot water". Te ska smaka lite bittert, det är liksom poängen. Du skulle väl inte hälla socker i öl? Om du ändå känner behov av ett sötningsmedel, välj honung. 1/3 tesked räcker långt.
  • Mjölken ska hällas i före vattnet. Detta är inte helt okontroversiellt. Tre anledningar jag hört av förespråkare för att mjölken ska hällas i efter vattnet, är att (1) det ser så roligt ut, (2) teet annars får en för ljus färg (läs: ser ut för mycket som mjölk), och (3) det är svårare att dosera mjölken om den hälls i först. Hänvisar dock till denna sida om etikett i formella tebjudningssammanhang, som tydligt slår fast att mjölken ska hällas i innan teet. För vaddå "ser så roligt ut"? Lek inte med livselixiret, för bövelen! Mjölken ska skållas av det kokande vattnet vid kontaktögonblicket, och vattnet hinner svalna för mycket om du först häller i det i en sval mugg och sedan häller i mjölken. Så, mjölk först om du inte orkar värma upp muggen innan vattnet tillsätts.
  • Värm aldrig upp teet på nytt i en mikrovågsugn. Denna punkt tas upp på listan som jag länkade till längre upp, så den får väl hänga med här också. Men vilka ociviliserade människor skulle göra nåt dylikt? Såna fasoner är definitivt tillräckliga skäl för att säga upp vänskaper på Facebook, eller för att blockera någon på Twitter. Det är ett sjukt beteende sprunget ur ignorans, som inte förtjänar någon som helst pardon.
  • Använd riktigt te. Är du nybörjare så ta dig tid till att utforska sortimentet. Tepåsar är en bra inkörsport till tyngre grejer, men skippa med fördel de fruktigare avarterna. Svart vinbär, hallon, björnbär, blåbärsmuffin, jordgubbscupcake (wtf hände där?), osv. Om du är sugen på att dricka nåt fruktigt så drick en belgisk ale, ett glas saft eller slå dig själv i ansiktet. När lapsang och pu'er finns i ditt ordförråd (och skafferi) så har du kommit en bra bit på vägen.
  • Drick ur en väl tilltagen mugg. Lämna de små kopparna åt barn och kaffedrickare. Anledningarna till detta är många, men främst så kallnar teet för snabbt om du dricker ur en för liten kopp. (Betänk att kaffet är drickfärdigt när du häller upp det, medan teet ju behöver stå några minuter). Dessutom så vill du ändå dricka en lite större kvantitet pga att du är normalt funtad.
  • Förvara ditt te ordentligt. Har kanske inte så mycket med själva tedrickandet i sig att göra, men jag ville komma upp i 10 punkter/budord innan jag rundar av detta. Teet är känsligt för dofter och fukt, så förvara det i tätt åtslutande burkar. Och undvik solljus och håll det kring rumstemperatur, så försäkrar du dig om att framtida koppar inte gradvis kommer tappa i kvalitet.
 
 
Den perfekta koppen te är ingen ouppnåelig utopi, utan en fråga om övning och förnuft. Jag dricker ungefär 800 koppar per år, och har precis börjat få kläm på det. /Robert (som gillar sitt svarta te gjort på 500 ml kokande vatten, med 10-15 ml mjölk, 1/3 tsk honung och 5 minuters tålamod)
 
Andra bloggar om: te

"Missad naturupplevelse"


Reflektioner från pappaledigheten - Del 5

Dagens lärdom: Jag kan inte läsa högt ur en bok om Mumin utan att det smyger sig in en fejkad finsk brytning i mitt uttal. Det är som en naturlag. Sonen köper det dock; de låter ju så.
 
 
Andra bloggar om: föräldraledig