Hur snabbt kan en röntgensjuksköterska byta en glödlampa?

Hur snabbt en röntgensjuksköterska kan byta en glödlampa? Kul att du undrar, jag har nämligen räknat lite på det där. Svaret är 10 minuter och 45 sekunder. Själva bytet är över på 15 sekunder ungefär, resterande tid går åt till att dokumentera tidpunkt, antalet iskruvade glödlampor, sockelstorlek, antal lux, candela och watt, serienummer på lampan, iskruvningsställe, anledningen till lampbytet, vem som bad dig byta glödlampan (förutsätter här att denne inte dokumenterat detta själv), och om bytet föranledde några komplikationer. Och eftersom datasystemet du dokumenterar i inte kan kommunicera med glödlampans övriga system, behöver du även ringa lamptillverkaren och berätta vad du gjort. Glöm heller inte att fylla i tidpunkterna för när du startade och avslutade bytet, serienummer och var lampan ska ta vägen på en papperslapp som du ger till en transportör så att denne sedan kan källsortera den utbytta glödlampan. 

Livet som någon som försöker tona ner sin drivkraft

Lite glest mellan blogginläggen numera.
 
Eller det kanske bara är jag som reagerar på sådant? Nåväl, tro på mitt ord när jag säger det då. Det skulle vara enkelt för mig att säga att det beror på t. ex. bristande motivation, på att jag flyttat fokus från kvantitet till kvalitet, på att jag tillsatt en arbetsgrupp som ska komma fram till bloggens essens och unika selling point, eller på att jag de senaste 30 veckorna wallraffat som turistguide i Tjernobyl.
 
Men nej, det är bara vanlig tidsbrist. Tid, den ultimata vardagslyxen (för att travestera bilden som ett hundratusental pretentiösa instagramkonton prackar på oss). Tid är något man tar, inte något man har (för att parafrasera hur jag själv brukade låta innan jag blev förälder). Someone once told me that time was a predator that stalked us all our lives (för att citera Jean-Luc Picard). Barn tar tid. Barn får och ska ta tid. Och sen hjälper det ju knappast att jag pluggar vid sidan om min heltidstjänst heller. Läste på 50% hela höstterminen, har hittills under vårterminen läst på 25% men ska ta steget upp till 75% de sista 10 veckorna nu.
 
Så, jag vet vad ni undrar - blir han verkligen klokare? Knappast, är snarare övertygad om att jag förstår mindre och mindre ju mer jag läser och lär mig. Världen är nog inte för mig att begripa mig på, snarare att hålla ett förnufts- och horisontbevarande avstånd ifrån. Den där gränsen för vad min hjärna kräver för att inte känna sig understimulerad flyttas fram lite för varje år som går också. Rimligtvis når jag till slut en vägg? Har tappat greppet om vad som en gång drev mig ens. Minns bara att jag verkligen, verkligen inte ville fortsätta köra tåg i tunnelbanan men det är ju snart 10 år sedan.
 
// Googlade på horisontbevarande nu; jag är än så länge ensam om att använda uttrycket. Där satt nog kanske selling point:en - den syntaxavantgardism som tillåts fortgå här mellan varven //
 
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag inte att försöka ta masterexamen vid sidan av ett heltidsjobb. Men samtidigt så är det ju något som håller mjältsjukan stången. Balansgången är utmattande. Åh, hjärnan. Because you're mine, I walk the line.

ML-EM

 
 
 
Skriver detta från ryggen på Göran, min tama flodkrokodil. Blod och jord, väser Göran. Övertrötthet, svarar jag förstrött. Visa mig det blod som ens någonsin varit rent. Göran blir tyst. Och så övergår vi till det som inlägget var tänkt att handla om istället.
 
Känner mig överpluggad för stunden, som att jag - nog? - kan allt men att detta flyktiga "allt" fortfarande hänger i luften utan att ha givits en ärlig chans att landa i långtidsminnet ännu. Nu ska jag bara hålla kunskapsbollarna kvar där uppe i luften tills på måndag, då jag ska göra något så pass retro som att skriva salstenta. Ämne: Nuklearmedicin, CT-teknik och strålskydd. Skrivtid 120 minuter, gränsen för godkänt är väl som alltid 60%. Medtag egen penna.
 
Snöade in lite på iterativa rekonstruktioner, för ärligt talat så behöver jag gå till grunden med saker ibland. Kunde inte riktigt köpa det där med att maskinen "gissar" hur bilden ska se ut innan den börjar generera den. Jag tillåts aldrig gissa på mitt jobb, så varför tillåta en maskin den ynnesten? Hittade en smått fantastisk artikel i ämnet, som jag lånat ovanstående bild ifrån (pdf, ~3,5 Mb, värt en nedladdning). Algoritmen i bakgrunden heter Maximum Likelihood - Expectation Maximization (Ordered Subsets - Expectation Maximization är typ samma sak förutom att den delar in projektionerna i smågrupper och analyserar dem som sådana, så att det går snabbare och blir lite mindre stabilt och exakt i slutändan).
 
Den där ursprungliga gissningen som gäckade mig så, innebär vanligtvis bara att hela bilden ges ett och samma konstanta värde. Ser framför mig en jämngrå bildmatris här. Och just här, kring slutet av sida 12, kunde jag med andra ord ha slutat läsa artikeln och gått vidare med mitt liv.
 
Om jag haft något.
 
Så jag fortsatte förstås.
 
Sedan framåtprojiceras den här gissningen över till höger sidan av bilden ovan, till projektionsområdet. (Eller ska jag översätta det till -domän? Skit samma litegrann, det är precis lika hypotetiskt och luddigt för det). Därefter så jämförs de ingående projektionerna (pratar vi PET-språk så är väl en projektion = antalet koincidenser längs en (respons)linje för en viss riktning, för SPECT antalet registrerade händelser, och för CT attenueringen av röntgenfotoner) med de uppmätta projektioner som samlats in från undersökningen.
 
Kvoten mellan de rätta och de gissade (eller beräknade) projektionerna - den s.k. kvotprojektionen - bakåtprojiceras därefter tillbaka till bilddomänen som korrektionsfaktor för ursprungsgissningen. Korrektionsfaktorn multipliceras med aktuell bild och divideras med en viktningsfaktor som baserats på systemmodellen, för att lägga på önskad styrka för varje korrektionsfaktor. Felbilden ligger alltså till grund för att förbättra den gissade bilden, skulle man kunna säga. Bilden uppdateras i vilken fall som, och en iteration har därmed utförts. Denna process utförs flera gånger för att kalkylen med små pyttesteg ska närma sig den mest sannolika lösningen (maximum likelihood).
 
Det här är en ganska tidsödande process, och det bör också påpekas att brusnivån i bilden ökar med antalet utförda iterationer. Därför avbryts processen ofta ganska tidigt, alternativt så jämnas bilden ut lite i efterhand. Eller blurras, om användandet av en försvenskad anglicism kan tänkas tillåtas i ett sådant här formellt sammanhang. Antalet nödvändiga iterationer (för ett bra resultat) är dessutom beroende av storleken på objektet, vanligen krävs mellan 20-50 iterationer.
 
Sedan tar vi en kollektiv paus och begrundar att vården är så pass bred att den även rymmer sådana som jag, som sitter och funderar kring detta en dimmig lördag i mars.
 
Och det var väl lite vad jag hade på hjärtat idag. Nu ska jag gå och spola ner Göran på toaletten.

Topp 3: Wilson

 
  1. Volleybollen i Castaway 
  2. Wilson Fisk i Daredevil (Netflix-serien är grym!) 
  3. Han som står ut med House 

Ett kilo mjöl