Ny namnskylt på gång

Jag brukar välja namnskylt efter humör på jobbet, och håller ständigt i internutbildningar i ämnet för nya kollegor. Har fyra stycken hittills; en grön för när jag är lugn, en blå för när jag är ambitiös, en grå för när jag är melankolisk och en gul för när jag är irriterad. Nåde den som sölar framför mig i kön till kaffeautomaten när jag har min gula skylt, säger jag bara. Dock bör det nämnas i sammanhanget att jag bara haft min gula skylt kanske 6-7 ggr under snart 8 års tid sedan jag blev färdigutbildad. Nåväl, tyckte det var dags att utöka sortimentet med en svart skylt (tolkningen av färgvalet är öppen/fri), och bloggar jag om att jag beställer denna nya skylt från Skyltmax.se (underförstått: Det jag gör exakt just nu) så får jag dessutom rabatt på köpet. Inte så illa.

För en sekund

Så var det nästan för bra. Tur då att sekunder alltid passerar. Jag vet nämligen inte vem jag är när jag är nöjd. Lycklig, ja, men aldrig tillfreds. Snarare så för nöjdhet alltid osalighet med sig. Nog för att jag känner igen en copingmekanism när jag erfar en. Bättre konstant i rörelse än i konstant förändring, hjärnan? 


Hatvågen som kom av sig?

Älskar att tänka tanken att den hatiska populistdyngans tidevarv kanske lider mot sitt slut ändå? Tänker på Wilders katastrofval i Nederländerna, Hofers magplask i Österrike, att Le Pen backar i Frankrike, hur M störtdyker i opinionen efter sin Sd-flört, hur Trump inte kan samla stöd från sitt eget parti i representanthuset för en simpel jävla sjukvårdsreform ens en gång. Och här på hemmaplan så tuggar neofascister fradga för att vi, när vi för ovanlighetens skull går samman som en enad nation, är nationalistiska på fel (läs: på ett för kärleksfullt och öppet) sätt? Hur understår det oss att inte lyssna till deras domedagspredikan? Varför är vi inte argare? Varför ger inte den här avskyvärda händelsen mer bränsle åt deras agenda? Jag vet ärligt talat inte. Kanske för att vi har insett hur många fler - och hur mycket starkare - vi är? Kanske för att vi har bestämt oss för vilken typ av land vi vill leva i nu? Kanske för att ingen riktigt känner för att lyssna till en samling cyniska rövhattar som vill omvandla en sån här oerhörd tragedi till politiska pluspoäng? Sen är jag inte dummare än att jag inser att en restriktivare flyktingpolitik lär vara att vänta i kölvattnet av allt detta (och i ärlighetens namn så är ju något fel med dagens system om personer som det har beslutats ska utvisas ändå lätt kan avvika och fortsätta vistas i landet?) och att man kanske borde avvakta tills valen i Frankrike och Tyskland ägt rum innan man uttalar sig om huruvida några vindar verkligen har vänt eller ej. Men samtidigt så måste man ha huvudet bra jävla långt ner i populistsanden för att inte känna av den våg av värme och samhörighet som blossat upp de senaste dagarna.

Därmed inte sagt att det inte är okej att känna ilska över en sån här händelse. Det är en rätt naturlig del av sorgeprocessen trots allt. Vuxna människor klarar dock i regel av att hantera fler än en känsla eller tanke åt gången. 
 
Hursomhelst, bara en tanke som jag hittade (och som jag för en gångs skull inte ogillade från start). 
 
 

Efterspel

Folk som går bananas över att Stockholm stod ihop i solidaritet och medmänsklighet igår - Vad är det för fel på er? Som blir förbannade över att terrorismen inte riktigt fick den effekt som terroristen hoppats på. Ni kommer liksom inte att lyckas pressa fram hat ur oss normalt fungerande människor. Ni kan ge upp. Det är så jävla tröttsamt att behöva förhålla sig till eran rasism hela tiden. Vi kommer inte att "öppna ögonen" och börja hata alla flyktingar (läs:muslimer) nu. Ni kan sluta dela vidare ocensurerade bilder på offer med texter om att de inte ska ha dött förgäves, att folk måste börja vakna, osv. Låt oss vara. Inga billiga politiska poänger finns att vinna idag. Idag kramas vi och håller ihop. Som normalt fungerande människor, försatta i en onormal situation. 


❤️ /Robert