Duke Nukem Forever




Det här är stor humor. Spelet har varit under utveckling sedan -97. Det är ganska länge. Tomb Raider II, Carmageddon och Mario Kart 64 släpptes alla för kännedom -97. Så sanslöst länge sedan är det. Sedan har grafikmotorbyten, utvecklingsstudionedläggningar, etc kommit i vägen. Men nu verkar det alltså vara på gång på riktigt. Kanske.


Andra bloggar om: , ,

Dröm #27: Den elektriska själen

Det börjar med att Volbeat och The Darkness går ihop och bildar en supergrupp. Darkbeat, förstås. Syftet är att spela in en skiva och kanske turnera lite. Och erkänn; det skulle vara väldigt intressant att mixa ihop Volbeats Elvismetal (eller vad man nu ska kalla det) med glamrocken hos The Darkness ...

Hursomhelst så går något väldigt snett. Det är inte meningen att musik ska låta som det som gruppen skriver ihop. Inspelningsutrustningen gör uppror; ljudet vägrar skrivas digitalt på någon hårddisk; ingenting fastnar på analoga lagringsmedium. Men någonstans måste det väl ändå ta vägen? Detta får som konsekvens att en ung man i Sverige får sin själ elektrifierad. Denna unga man är givetvis jag. En tvist i handlingen värdig Arto Paasilinna, minsann. Jag försöker förgäves hävda att jag inte ens tror på själens existens, men vart vänder man sig med ett sådant klagomål?

Konsumentverket vill inte ta i mig med tång. De skulle inte ens pissa på mig om jag brann. Brottsofferjouren bara skrattar åt mig. Kungen kallar mig örebroare och fnissar konstigt. ÖB lägger på i örat på mig.

En bieffekt av detta debacle med att min själ - vars existens jag å det bestämdaste förnekar - är elektrisk, är att alla jag tänker på får en elstöt. Ju intensivare jag tänker på någon, desto kraftigare stöt. Min fru, mina vänner, min familj ... ingen i min omgivning är direkt jättelycklig över detta faktum. Utom en liten grupp, som jag trots allt stöter på (haha ...) i jobbet en del. Patienter med hjärtstopp. Enbart medelst tankekraft kan jag nu - bara genom att tänka på människan jag har framför mig - få ett hjärta som stannat att börja slå igen.

Med tiden blir jag en jävel på att meditera och stänga ute andra tankar, så mina nära och kära slipper överraskande elchocker i tid och otid. Laddningen i min själ går aldrig riktigt ur, men allt mediterande gör att jag när jag dör lyckas uppnå nirvana. Själen - som jag fortfarande envist insisterar på att jag aldrig haft - kan äntligen slockna.




När jag vaknar känner jag mig lite olustig. Lite som jag föreställer mig att en person som inte kan bestämma sig för om en nyans av vitt verkligen är vit eller om den är off-white känner sig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Bra dag. Vår i luften och så slog vi ut Linköping också. Och det är Walking Dead på 11:an kl. 22:30.




2011-03-20