Duke Nukem Forever




Det här är stor humor. Spelet har varit under utveckling sedan -97. Det är ganska länge. Tomb Raider II, Carmageddon och Mario Kart 64 släpptes alla för kännedom -97. Så sanslöst länge sedan är det. Sedan har grafikmotorbyten, utvecklingsstudionedläggningar, etc kommit i vägen. Men nu verkar det alltså vara på gång på riktigt. Kanske.


Andra bloggar om:
, ,

Dröm #27: Den elektriska själen

Det börjar med att Volbeat och The Darkness går ihop och bildar en supergrupp. Darkbeat, förstås. Syftet är att spela in en skiva och kanske turnera lite. Och erkänn; det skulle vara väldigt intressant att mixa ihop Volbeats Elvismetal (eller vad man nu ska kalla det) med glamrocken hos The Darkness ...

Hursomhelst så går något väldigt snett. Det är inte meningen att musik ska låta som det som gruppen skriver ihop. Inspelningsutrustningen gör uppror; ljudet vägrar skrivas digitalt på någon hårddisk; ingenting fastnar på analoga lagringsmedium. Men någonstans måste det väl ändå ta vägen? Detta får som konsekvens att en ung man i Sverige får sin själ elektrifierad. Denna unga man är givetvis jag. En tvist i handlingen värdig Arto Paasilinna, minsann. Jag försöker förgäves hävda att jag inte ens tror på själens existens, men vart vänder man sig med ett sådant klagomål?

Konsumentverket vill inte ta i mig med tång. De skulle inte ens pissa på mig om jag brann. Brottsofferjouren bara skrattar åt mig. Kungen kallar mig örebroare och fnissar konstigt. ÖB lägger på i örat på mig.

En bieffekt av detta debacle med att min själ - vars existens jag å det bestämdaste förnekar - är elektrisk, är att alla jag tänker på får en elstöt. Ju intensivare jag tänker på någon, desto kraftigare stöt. Min fru, mina vänner, min familj ... ingen i min omgivning är direkt jättelycklig över detta faktum. Utom en liten grupp, som jag trots allt stöter på (haha ...) i jobbet en del. Patienter med hjärtstopp. Enbart medelst tankekraft kan jag nu - bara genom att tänka på människan jag har framför mig - få ett hjärta som stannat att börja slå igen.

Med tiden blir jag en jävel på att meditera och stänga ute andra tankar, så mina nära och kära slipper överraskande elchocker i tid och otid. Laddningen i min själ går aldrig riktigt ur, men allt mediterande gör att jag när jag dör lyckas uppnå nirvana. Själen - som jag fortfarande envist insisterar på att jag aldrig haft - kan äntligen slockna.




När jag vaknar känner jag mig lite olustig. Lite som jag föreställer mig att en person som inte kan bestämma sig för om en nyans av vitt verkligen är vit eller om den är off-white känner sig.

Andra bloggar om:
, , , , , , ,

Bra dag. Vår i luften och så slog vi ut Linköping också. Och det är Walking Dead på 11:an kl. 22:30.




2011-03-20






Generationsglapp på St. Patrick's Day

Hon (tjej som sitter bredvid mig på puben): Jag är född -91.
Jag: Men.. då missade du hela 80-talet ju. 80-talet var skitkul!
Hon: Det är lugnt, det finns på YouTube.


Man blir så här om man växt upp på 90-talet (100% miljöpåverkan, 0% egenansvar)

Jag: O-oh...
Hon: Kom du på nånting?
Jag: ....tror du katastrofen i Japan påverkar utvecklingen av nya Zelda-spelet?
Hon: Jag vet inte. Antagligen. Vadå då?
Jag: Fan. Nu är ju jag drabbad. Det här känns inte alls bra.

Det stämmer. Jag är en fruktansvärt känslokall och illusionslös människa inne i mitt huvud, som sett livet vara för jävla orättvist på tok för många gånger för att jag ska hysa någon större tilltro till att solen faktiskt skiner emellanåt. Ibland tränger jag ut ur mig själv och ända ut på bloggen. Det är som när Jim Carrey föds ur noshörningen i Den galopperande detektiven 2, blandat med fostret i rymdbubblan i slutet av År 2001: Ett rymdäventyr.

Yeah.




(obs; satir, ironi och sarkasm - tre-i-ett-humor. red ut själv vad som är vad. fan, till och med det faktum att jag utan anledning använder svenska filmtitlar som en gliring till IMDb (som tycker det är en bra idé att automatiskt översätta titlarna till svenska åt mig vare sig jag vill det eller inte) är gediget humorhantverk)

Allt från samma hjärna som skrev "Är det inverterat postironiskt att vilja nita Gandhi?" på Facebook igår. Ingen höll med. Folk alltså. Det är någonstans i gränslandet mellan att vara tillräckligt bra för att sätta på en t-shirt, och för dåligt för att tatuera in tvärs över hela bröstet. Denna ständiga gråzon.

Kapsejsad sköldpadda, a.k.a man har aldrig roligare än vad man gör sig





Saker man går miste om när man inte bor i Skåne, del 1




När jag bodde i världen utanför den vakuumbubbla som utgörs av den sydsvenska udde som i folkmun kallas Skåne, så existerade inte Skånemejerier. Jag vet inte om så fortfarande är fallet. Jag vill tro att det är så. Norrland = Norrmejerier; Stockholm = Arla; Skåne = Skånemejerier. Det vore så enkelt.

Det vore essentiellt för att hålla min kantstötta världsbild flytande.

Den här smaksättningen känns inte riktigt Skåne. Skåne är mer ... svartsoppa och ål. Men den känns bra.



Offline-bloggande

Jag har Internet igen! För att inte helt tappa bloggformen under den mörka period av mitt liv som jag ett tag kallade Vad-fan-sysslar-ComHem-med men sedan döpte om till Der Untergang så bloggade jag flitigt offline, på s.k. papper. Det är en form av tunn, slät yta à 210*297mm gjord av mosade träd. Nedan följer ett exempel från tidigt i tisdags morse. Som ni ser så var jag tvungen att vara övertydlig med hur roligt det är att en triforce spontanbildades mellan tre slumpmässigt utvalda ord ur ett kompendium om hinduismen. Dock att det - precis som jag skrev - är "jätteroligt".




Internet

Jag har inget Internet. Jag har inget Internet. Jag har inget Internet. Ingen hemtelefon och inga analoga eller digitala tv-kanaler heller. Sitter väl mest och läser böcker och lyssnar på kassettband. Retro så det förslår.