Queensamlingen, det stora avtäckandet

Min säng har väldigt många sidor. Idag vaknade jag på den elitistiska. Den sida, från vilken jag anser att omvärlden ska vara extremt tacksam över att jag ägnar den lite av min uppmärksamhet då och då. När jag tänker efter lite, så är det faktiskt en sida som jag vaknar på rätt ofta. Säkert en utmärkt egenskap för varje ambitiös sköterska att besitta. Det här är ett sådant där sällsynt ägna omvärlden lite uppmärksamhet-ögonblick. Ögonblicket är inspirerat av det här inlägget. Och så här ser samlingen ut:

Tre tavlor, fem t-shirts, tre pins, ett tygmärke, en bok, sex LP-skivor (varav en dubbel-LP), 14 DVD:er (varav sex dubbel-DVD) och 51 skivor (varav sex dubbel-CD och åtta soloplattor). Och så har jag givetvis Highlander- och Flash Gordon-filmerna, men det var ju underförstått (alla har väl dem?). Och en (numera tom) förpackning Bohemian Raspberry.

Dessa prylar är prio ett att evakuera om det skulle börja brinna. Jag skojar inte.

Prio två är sköldpaddan. Prio tre är sambon. Prio fyra är jag själv.



Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen

Queen



Tillägg 2009-11-22 kl. 10:05

Har införskaffat tre nya Queenskivor; Queen Guitar Rhapsodies av Carlos Bonell, Fun in Space av Roger Taylor och Live at The Brixton Academy av Brian May. Bra skivor alla tre, men skulle jag rekommendera någon av dem så slår jag nog ett slag för den förstnämnda. Finns på Queenonline.com. Kom även på att jag har en till bok som borde inkluderas i samlingen; BANG! The Complete History of the Universe, författad av bland andra Brian May. Utmärkt kombinerande av två av mina lite större intressen. Finns på Adlibris.








Tillägg 2010-01-19 kl. 23:18

min Queen-samling fått två nytillskott. Två riktigt dåliga sådana. Men samlar man, så samlar man. En skiva med remixade versioner av Freddies solomaterial, och en skiva med euro house/happy hardcore-versioner (eller vad man nu ska kalla det) av kända Queenlåtar. Ville jag verkligen höra Culture Beat massakrera Under pressure, eller DJ Bobo 90-talsrappa sig igenom Radio Ga Ga? Jo, det ville jag, av ren nyfikenhet. Men inte mer än en gång.

Vilket avlångt inlägg det blev.
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Topp 10: Fantasilösa företagsnamn som slutar på -ia

Detta är mycket, mycket enkelt.
Och mycket, mycket fantasilöst. Från företagens sida.

Topp 10:
  1. Tågia - Ja, vi fattar, ni sysslar med tåg ...
  2. Bilia - Jaa, vi fattar, ni sysslar med bilar ...
  3. Bokia - Ja, vi fattar, ni sysslar med böcker ...
  4. Resia - Jaaa, vi fattar, ni sysslar med resor .....
  5. Spelia - Ja, vi fattar, ni sysslar med spel ...
  6. Filmia - Ja, vi fattar, ni sysslar med filmer ...
  7. Lekia - Jaa, vi fattar, ni sysslar med leksaker ...
  8. Telia - Ja, vi fattar, ni sysslar med telekommunikation .....
  9. Järnia - Ja, vi fattar, ni sysslar med verktyg ... och sånt ... ?
  10. Bolia - Jaa, vi fattar, ni sysslar med hem och bostäder1 ...

Bubblare:

  • Poolia - Ja, vi fattar, ni är en jobbpool .....
  • Matia - Jaaaa, vi fattar, ni sysslar med mat ...

Inte ens nära:
  • Skandia - Ja, vi fattar, ni sysslar med .... Skandinavien? Vi fattar inte.




1 Det tycks finnas två Bolia, ett inredningsföretag och ett förvaltningsföretag.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Hej då, Super PLAY (en kärleksförklaring och minnesruna)


Super PLAY 164
Detta är att betrakta som en diffus form av nekrolog


Först var du Nintendo-Magasinet. Och jag älskade dig. Och sedan växte du till Super Power, i takt med att jag själv växte upp. Och jag älskade dig ännu mer. Till slut blev du perfekta Super PLAY. Tidningen som vågade ta tv-spel på allvar. Och jag älskade dig gränslöst. Och nu, nu är du ingenting alls längre. Ett snabbt utklingande eko. Ett vittrande monument över en oskyldigare tid. Och i kölvattnet av vakuumet du lämnar efter dig, står jag kvar. Och älskar dig fortfarande.

Jag läste igenom ditt allra sista nummer på väg från Skellefteå hem till Landskrona igår. 135 mil av chockrosa melankoli och nostalgi. 116 sidor av tider som flytt, och glimtar mot en framtid som vi tyvärr aldrig kommer att få utforska tillsammans.

Det känns lite fånigt att erkänna att ett månatligt tryckalster haft en sådan betydelse för mig. Men du var så mycket mer än bara en samling sidor. Det går inte riktigt att sätta ord på ... Du var älskarinnan som aldrig hade huvudvärk. Oraklet som satt på alla svar. Vännen som aldrig svek.

Länge, länge så läste jag dig bara hemma hos olika kompisar. Från och med guldglänsande nummer 100 började jag prenumerera själv. Jag hade precis flyttat till min första egna lägenhet. En svinkall 1:a på 27 kvadratmeter vid Telefonplan, som det enligt min dåvarande flickvän dessutom spökade i. Jag minns när jag kom hem efter en slitsam arbetsdag och min första alldeles egna Super PLAY låg på hallgolvet. Obetalbart. Glömde äta middag den dagen; jag hade bara ögon för dig. Jag tog en ofrivillig paus från subskriberandet vintern 06/07 då studentekonomin inte tillät själsliga förlustelser såsom tidningsprenumerationer. Tänkte börja om för ett par månader sedan, men döm av min förvåning när PC Gamer damp ned i brevinkastet istället för dig.

Trodde Hjemmet Mortensen [ett tidskriftsförlag, anm.] drev med mig. Lite som att få besök av Robin, när man egentligen satt och väntade på Batman. Kastade mig på telefonen, och det var då jag fick reda på det. Du var döende. Hade inte långt kvar. Jag var tvungen att sätta mig ned. Rummet snurrade. Om jag inte ville fortsätta prenumerera på PC Gamer istället? Vilken cynisk fråga! Jag orkade inte ens förklara för telefonisten vad skillnaden mellan tv- och datorspel var, utan tackade vänligt nej. Klick. Trodde hon på fullaste allvar att jag var redo att gå vidare så snabbt, innan du ens hunnit kallna i graven?

Detta var i augusti. Nu, i slutet av oktober, har jag passerat det arla chocktillståndet. Rationella tankar har börjat mala i huvudet igen. Jag har börjat fungera som tv-spelare människa igen. Och jag har hittat en lämplig rebound-tidning. När jag kom fram efter hemresan igår, möttes jag av mitt första nummer av LEVEL, där på hallmattan under ett mindre berg av reklamblad. En bättre metafor över att livet trots allt går vidare får man leta efter. Tobias Bjarneby - en av de orädda, unga män som var med och startade Super PLAY när det begav sig, numera chefredaktör på LEVEL - skriver i ledaren, att "vi lämnade skalet och varumärket bakom oss, men själen - allt det tidningen [Super PLAY, anm.] stod för - tog vi med oss till det som skulle komma att bli LEVEL" (sid.9).

Det är en sanning med modifikation, i min mening. LEVEL är inte Super PLAY. LEVEL kommer heller aldrig att kunna bli Super PLAY. Super PLAY var ... något mer. Något som inte kan köpas för pengar. Något mer än personerna som gjorde den, mer än alla typsnitt och screenshots och infallsvinklar och betygsskalor och underfundigt formulerade recensioner och artiklar. Mer än bara en tidningsprodukt. Super PLAY levde. Det fanns något där, mellan textraderna och pappersmassan, något som andades gränstestande, upptäckarlust, nytänkande, jävlar anamma, vyvidgande, ihärdighet och kanske framför allt en bottenlös kärlek till ett underhållningsmedium och en kultur; en röd tråd som löpt parallellt med min egen livslinje sedan Nintendo-Magasinets glansdagar i lågstadiet.

Super PLAY inte bara bevakade och bejakade hela spelkulturen, den växte fram tillsammans med den och var en självklar del av dess nav. Missförstå mig inte nu, LEVEL är ett skickligt stycke speljournalistikhantverk av världsklass. Men den är ... inte Super PLAY, helt enkelt. Det är bara en tidning. Hej då, Super PLAY. Vila i frid nu. Eller välj CONTINUE.





Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . intressant?
Kategori: