En allt annat än objektiv recension: Konsert, Queen + Adam Lambert, Sweden Rock Festival 2016-06-09

Hur kan jag förresten inte prata om konserten med Queen och Adam Lambert som ägde rum på Sweden Rock i början av månaden?? De läsare som följt med ända sen tiden kring 2002-2007 då jag förde flitig dagbok på Helgon (avrundar er uppåt till 1 st, mig själv inräknad), vet att jag recenserade konserten med Queen + Paul Rodgers (Globen, april 2005) med betyg 1-10 låt för låt, så jag kör i konsekvensens namn med samma upplägg här.
 
Brian May. Foto av undertecknad.
 
Där turnén 2005 var nedtonad och bluesrockig (läs: Utspädd med lika delar Queen och Paul) så kändes upplagan 2016 mer som renodlat Queen, med all den extravagans och koketta kitchighet som följer med konceptet. Sen blev ju konserten 2005 allmänt sågad, medan tongångarna var betydligt mer positiva denna gång (recensioner här, här och här). Därmed inte sagt att Adam Lambert är en bättre sångare än Paul Rodgers (för det är han inte), men hans scenpersona ligger betydligt närmare en flamboyant Freddie Mercury. Han blev ju till och med sågad i sin American Idol-audition en gång i tiden för att han var för teatralisk. Som om det skulle vara något negativt(?).
 
Roger Taylor är lite anonym för kvällen (en naturlig konsekvens av att sitta hukad bakom ett trumset stora delar av konserten), men Brian May. Han ser uppriktigt lycklig ut. Som en man som tillåts fullfölja sitt syfte och syssla med det han älskar mest. Skönt att återvända efter 11 långa år med ett vinnande koncept också, kan tänkas.
 
Adam Lambert. Foto av undertecknad.
 
Setlist och betyg:
  1. One vision, 7/10
  2. Hammer to fall, 8/10
  3. Seven seas of rhye, 7/10
  4. Stone cold crazy, 9/10
  5. Another one bites the dust, 10/10
  6. Fat bottomed girls, 8/10
  7. Play the game, 9/10
  8. Killer queen, 10/10
  9. Don’t stop me now, 10/10
  10. Somebody to love, 9/10
  11. Love of my life (Brian May på sång), 8/10
  12. A kind of magic (Roger Taylor på sång), 8/10
  13. Trumsolo (Roger och Rufus Taylor), 6/10
  14. Under pressure, 9/10
  15. Crazy little thing called love, 7/10
  16. I want to break free, 9/10
  17. I want it all, 10/10
  18. Gitarrsolo + Last Horizon, 8/10
  19. Tie your mother down, 9/10
  20. Bohemian rhapsody, 10/10
  21. Radio ga ga, 10/10
  22. We will rock you (extranummer), 9/10
  23. We are the champions (extranummer), 10/10
Snittbetyg: 8,7 av 10. Totalbetyg: 9 av 10. Väl värt att stå 1½ timme och vänta på för att få plats längst fram. En känslomässig berg- och dalbana för ett fan av min kaliber, och kanske framför allt en värdig hyllning till Freddie Mercury och bandets storhetstid. Sammantaget en helt fantastisk kväll.
 
Kolla, jag var så ambitiös att jag laddade upp ett av mina otaliga klipp från konserten på YouTube också. Kunde kanske önskat bättre ljudupptagning av min mobil, men äh - Ni kan ju inte få allt.
 
 
------------------------------------------------
Bonus! Setlist och betyg från Queen + Paul Rodgers 2005 (pga. att den också förtjänar att bevaras för eftervärlden; den existerar annars bara som textfil på en gammal backup-skiva). Tydligaste minnena jag har från den konserten är Say it's not true som totalt dödade tempot, en fantastisk version av Hammer to fall som nog var höjdpunkten för mig förutom att jag äntligen fick höra '39 framföras live, och att Paul Rodgers verkligen tog i ända från tårna i The show must go on.
  1. Tie Your Mother Down, 8/10
  2. I Want To Break Free, 7/10
  3. Fat Bottomed Girls, 9/10
  4. Wishing Well, 5/10
  5. Crazy Little Thing Called Love, 8/10
  6. Say It's Not True, 2/10
  7. '39 (Brian på sång), 10/10
  8. Love Of My Life (Brian på sång), 10/10
  9. Hammer To Fall (Brian och Paul på sång), 10/10
  10. Feel Like Makin' Love, 6/10
  11. Let There Be Drums (trumsolo), 6/10
  12. I'm In Love With My Car (Roger på sång), 8/10
  13. Last Horizon (gitarrsolo), 9/10
  14. These Are The Days Of Our Lives (Roger på sång), 6/10
  15. Radio Ga Ga (Roger och Paul på sång), 9/10
  16. Can't Get Enough Of Your Love, 7/10
  17. A Kind Of Magic, 8/10
  18. I Want It All, 9/10
  19. Bohemian Rhapsody, 9/10
  20. The Show Must Go On, 9/10
  21. All Right Now, 8/10
  22. We Will Rock You, 9/10
  23. We Are The Champions, 10/10
Snittbetyg: 7,9 av 10. Totalbetyg: 7 av 10. Jag var nog inte objektiv då heller. Ur retrospektiv synpunkt är nog betygen generellt för 1-2 snäpp för höga i de flesta fallen. Särskilt nu när jag har den nya konserten att leva på.

Hej Oatly havredryck chai, och välkommen in i mitt liv (typ en recension)

Fick, från en dag till nästa, för mig att börja ha Oatlys ekologiska havredryck i mitt te istället för vanlig mjölk. För att det såg så gott ut. Det var det också. Godast var det nog i en kopp chai på kvällen. Sen såg jag att de har en havredryck med chai-smak i sitt sortiment också. Tanken som omedelbart infann sig var att jag skulle kunna använda den i vanligt te, för att chai:a till det en smula. Vardagslyx, ungefär. Och typ på jobbet där jag bara har landstingets centralupphandlade ursäkt till earl grey att tillgå. Så jag har testat produkten i lite olika varianter under veckan, betyg nedan.
 
 
Lånade bilden från Oatlys hemsida. De verkar
ganska trevliga, så de misstycker säkert inte.
 
 
Havredryck chai, bara som den är: 6 av 10
Havredryck chai, uppvärmd i mikrovågsugnen: 9 av 10
Havredryck chai, i landstingets earl grey: 6 av 10
Havredryck chai, i earl grey av lite finare slag: 8 av 10
(Att jämföra med landstingets earl grey med vanlig mjölk: 4 av 10)
 
Således egentligen godast uppvärmd och utan te, men är man inbiten tedrickare så är man.
Andra bloggar om: te, chai, oatly

Snabbrecension: Queen Forever

Självklart kan jag inte recensera en Queen-skiva på ett objektivt vis.
Men när hindrade det mig senast?
 
 
 
En gör nog klokt i att inte betrakta denna skiva som en nytt studioalbum. Det är det nämligen inte. Däremot så gör sig Queen Forever perfekt som motpol till samlingen Queen Rocks från -97. Konceptet är nämligen i det närmaste identiskt, fast typ tvärtom.
 
Där Rocks var en kompilation av den tyngre delen av Queens repertoar, utblandat med en nytagning av en äldre låt (en rockigare förbättring av I can't live with you), nån enstaka märklig låt som inte alls hör hemma på skivan (tänker på Put out the fire här. Vad i helvete?) samt en helt ny låt (No-one but you (Only the good die young), fantastisk låt), så är Forever istället en samling av Queens ballader. Än en gång med en ny låt, än en gång med en nytagning av en äldre låt (en avskalad balladversion av Love kills, har inte bestämt mig för om det är en förbättring ännu), och så nån malplacerad låt som inte riktigt borde fått vara med och leka (utgåvan med bara en skiva avslutas av nån anledning med Crazy little thing called love, och deluxe-utgåvan med två skivor innehåller utöver det även The miracle. Bra låtar förstås, men de passar illa in bland övriga urvalet).
 
En skillnad är dock att Forever även innehåller en tidigare outgiven duett med Michael Jackson, som det var väldigt spännande för mig att äntligen få höra även om den kändes lite hopklippt på sina ställen. Samlingens bästa stund är annars uppgrävda Let me in your heart again som blev över från The Works från -84, en bombastisk piano- och gitarr-orienterad powerballad som jag kört på repeat på väg till jobbet i ett par veckor nu. Verkligen Queen från sin bästa sida, märklig prioritering att den skrotades när det begav sig. Saknar dock nån enstaka ballad-favorit. De hade t. ex. gott kunnat slänga in Doing alright, Father to son, Teo torriatte (Let us cling together) eller She makes me (stomtrooper in stilettos), eller för all del omarbetat In my defence från Freddies solokatalog en smula.
 
Jag gör med andra ord anspråk på att ha kunnat slänga ihop en samling Queen-ballader själv som fått högre betyg (åtminstone av mig, anm.).
 
 
 
 
 
Betyg: 4 av 5
Detta är ingen "greatest hits"-skiva, utan visar nog mer upp bandets bredd och utveckling. Således inget köp för den oinsatte - där finns ju redan riktiga Greatest hits (I, II och III), och kanske inte heller för den som vill fördjupa sig - där finns redan de tre fantastiska Deep Cuts-samlingarna från 2011. En del låtar på skivan har mixats om så pass diskret att skillnaden nog är ohörbar för andra än totala Queen-nördar (*vinkar stolt*), medan en del fått behålla sin mixning från 2011 års nyutgåvor av de äldre studioalbumen inför 40-årsjubileumet. Således ett måste åtminstone för hardcore-fanatikern. Eller bara för musikälskaren.
 
Andra bloggar om: queen, musik, recensioner, michael jackson

Recension: Havet

Den massiva, sammanhängande kropp av vatten som skiljer Jordens kontinenter åt kallas hav. Havet är jättestort, och täcker ca 71% av Jordens yta. Har du med andra ord aldrig sett havet, så har du antingen inte levt särskilt länge, eller så är du kanske blind sen födseln. Jättemånga filmer och böcker utspelar sig på, i eller i nära anslutning till havet. Ibland även i en världsomsegling under det, men det är mer sällsynt.
 
Fördelar:
  • Livet började i havet (och är fortfarande beroende av det)
  • Man kan bada!
  • Shark Week på Discovery Channel utspelar sig i havet
  • Utan havet skulle du aldrig hört talas om Jacques Cousteau
  • Det kräver inga batterier, utan är en s.k. "naturupplevelse"
  • SvampBob Fyrkant bor där (i en ananas djupt i det blå, anm.), precis som späckhuggarna
  • Utan havet skulle Jorden vara typ som Mars, föreställer jag mig. Karg, obeboelig och stället där män kommer från
  • Designen är vågig men ändå stilren och tidlös
 
Nackdelar:
  • Havet åt upp Titanic och gjorde så att Leonardo sjönk och det var jättesorgligt
  • Det är ganska smutsigt, mest pga människorelaterade föroreningar men också: Fiskbajs!
  • Maneter...
  • Tar förbaskat mycket plats
  • Bermudatriangeln verkar lite skum
  • Jag badade i Stilla havet en gång, och det var inte stilla alls
 
Inte stilla alls. Gold Coast 2010.
 
Framtidsprognos:
  • Då 50-80% av allt liv på Jorden återfinns under havsytan, bedömer jag att havet är här för att stanna. Surf's up!
 
 
Betyg: 10/10
 
Andra bloggar om: recensioner, havet, vatten

Äntligen lite nördiga slipsnålar

 
Hittade (via denna blogg) till mina drömmars slipsnål på The Little Saint. Och dollarn står på fina 6,67 idag så det var bara att shoppa loss. Bara ett tips!
 
 
 
 
 
Andra bloggar om: slipsnålar, zelda, batman, star trek, totoro

Imse vimse spindel - En överanalys

Vad? Imse vimse spindel är en känd barnvisa som sjungs till en uppsättning enklare handgester. Den handlar om en spindel som klättrar upp längs en tråd, faller ner och avslutningsvis klättrar upp igen. Visan finns på flera olika språk. Här analyseras enbart den svenska versionen.
 
Hur? När man sjunger de första raderna, "Imse vimse spindel klättrar upp för trå'n" så förs först den ena handens pekfinger mot den andra handens tumme. Efter ca en sekund växlas fingerkontakten till det omvända, så att andra handens pekfinger nu förs mot första handens tumme istället. Under återstoden av stycket så skiftas det mellan dessa två gester i en uppåtgående, klättrande rörelse. Under de därpå följande textraderna, "ned faller regnet, spolar spindeln bort" används öppna händer som gör en upprepande nedåtrörelse för att symbolisera det fallande regnet, som under andra halvan av stycket övergår i en rörelse där båda händerna sveps i sidled som vindrutetorkare framför magen. Sedan kupas händerna lätt i en uppåtgående rörelse som när armarna är helt sträckta övergår i en hög, svepande rörelse i sidled samtidigt som man sjunger "upp stiger solen, torkar bort allt regn". Slutligen upprepas fingerrörelserna från de inledande raderna för att symbolisera att "imse vimse spindel klättrar upp igen".
 
Varför? Vid en första anblick kan det tyckas röra sig om en motorik- och minnesövning för barn, varken mer eller mindre. Inget kunde dock vara mer fel. Ty, isolerar vi och ser enbart till låtens tema så kan den utan större intellektuella utsvävningar tolkas som en metafor för mänsklig strävan och okuvlighet. Imse vimse spindel klättrar - banne mig - obetvingligt uppåt. Igen. Detta tror jag dock inte heller är pudelns kärna. För vad är spindeln? En s. k. team player? Tar hen hjälp av sin bästis nyckelpigan i sin ambition att nå toppen? Söker spindeln månne skydd hos sina vänner humlorna i deras bo när väderleken plötslig slår om? Nej. Det gör spindeln inte. Precis som karaktären Vips i Fragglarna så ska hen "göra allting själv" (referenslänk).
 
Spindeln är således individualist (i motsats till kollektivist, anm.). Vi har här att göra med ett stycke politisk propaganda kamouflerad till barnvisa. Men är vår individbejakande spindel då i huvudsak liberalist, existentialist eller anarkist? Då vi i ett scenario begränsat till dessa tre alternativ företrädesvis kan sägas ha liberala strömningar i Sverige - och det mest uttalade liberala parti vi har är Folkpartiet - känns visan med ens ganska olustig. Oklart dock varför Folkpartiet väljer att rikta in sig på gruppen noll- till femåringar på det här viset, då dessa inte har rösträtt? (För det är väl för sänkt betygsålder och inte rösträttsålder de jobbar?). Måhända arbetar de numera precis som världsreligionerna, tobaksindustrin och tv-spelsutvecklarna efter devisen "hook 'em while they're young", dvs. fånga upp och stöp om de unga sinnena medan de unga sinnena fortfarande fritt omstöpas kan.
 
Spindelns handling kan också tolkas filosofiskt, för på vilket sätt har klättrandet mening egentligen? Är handlingen orsaksbestämd? Vad innebär det att spindelns livsgärning är upplevelsemässigt värdefull för oss? Finns spindeln för oss även om den inte skulle klättra upp för trå'n? Den typen av interpretationer känns dock lite väl långsökta - för kom igen; det är ett spindeldjur vi pratar om här. De väver nät, äter insekter, parar sig och sprider liberal propaganda till intet ont anande minderåriga, och är således verkligen inte kapabla till filosofiska resonemang av något större djup.
 
Slutsats? Imse vimse spindel är liberal propaganda som hamnat på förskolornas repertoarer efter sannolika (men ytterst svårbevisade) påtryckningar från Folkpartiet. Trots att barnvisan har motpoler i t.ex. den miljöpartistiska Bä, bä vita lamm och den gamla socialistiska slagdängan En elefant balanserade så känns den extra olustig, dels för att den lindar in sin budskap så till den grad att det är osynligt, dels för att den de facto handlar om spindlar.
 
 
 
 
 
 
Andra bloggar om: barnvisor, musik, spindlar, politik, liberalism, folkpartiet, fp, sarkasm, propaganda, barn
 
Fotnot: Det finns även en film från 1990 som i svensk översättning fått samma namn som barnvisan. Det är en ganska fånig skräck-komedi, men John Goodman gör en helgjuten insats som alltid.

Recension: Årets julkalender - Barna Hedenhös uppfinner julen

Frammanade mitt inre barnasinne nu under december och klistrade mig fast framför årets julkalender - Barna Hedenhös uppfinner julen. För er som inte följt den så handlar den om familjen Hedenhös som åker från stenåldern till nutiden genom ett svart hål (kulturkrocksvarning galore!), där statsminister Erland är dum och vill åka till framtiden och Stella jagar magiska sagogryn och hennes försummande pappa bygger raketer. Sissela Benn är bäst som kaffeberoende mamma Knota, Fredde Granberg spelar över som pappa Ben men det känns som det är förväntat av honom och Per Andersson fungerar oväntat bra som Stellas pappa Sture. Litet plus också till Björn Gustafsson och till barnskådespelare långt över genomsnittet.
 
Men. Det har (som bekant?) varit en del invändningar mot årets kalender. Bl. a. har den ansetts uppmana till vandalism, ordet "jävla" förekommer två (2) ggr, i något avsnitt hälls - kanske - vatten över elkablar (artikel här), familjens diet är för ensidig och köttcentrerad (skämtsamma artiklar här och här) och någon enstaka förvirrad sate lyckas inte följa med i handlingen (krönika här).
 
Vad folk tycker i övrigt? Jag vänder mig till den sundaste delen av Internet - Familjeliv och Flashback - för att pejla av och samla in åsikter. Årets julkalender:
  • Är bättre än Trolltider
  • Är sämre än Trolltider
  • Saknar julstämning
  • Är mer riktad till vuxna än till barn
  • Har för fristående avsnitt
  • Har inget med stenåldern att göra
  • Är näst bäst efter Mysteriet på Greveholm
  • Handlar för mycket om raketer
  • Är en enda lång transportsträcka
  • Är fånig för att båda barnen har byxor på sig för att slippa pojk/flick-roller
  • Har inte Jesus med, vilket är skönt
  • Har bra casting
  • Är en bra ursäkt för att äta pepparkakor
  • Visar upp Fredde Granbergs "schysta tuttar"
  • "Pissar på den svenska historia" då kristendomen tvättats bort från den, vilket är vänstermedias fel
  • Har en korkad pappa för att det inte är politiskt korrekt att mamman är det
  • Var en positiv överraskning
  • Har en hinna av "Roy Andersson-aktig vinterdepression" över allting
  • Är inte verklighetstrogen då de åker genom svarta hål
  • Är mysig med bra mystik
  • Har ett fantastiskt upplägg
  • Är en fullträff
  • Är smygkonservativ
  • Har oväntat bra skådespelare
  • Har ojämn kvalitet mellan avsnitten
  • Är den bästa kalendern sedan 90-talet
  • Är barnslig och naiv
Röstar förresten appropå ingenting för att kommande julkalender blir en realityserie där PK-hatarmammorna från Familjeliv dejtar Flashbacks paranoida fjunrasister.
 
Mitt betyg: 9/10. Bästa julkalendern på länge. Humorn är varierad och den går utmärkt att tolka som samtidskritik om man nu vill det, vilket gör den sevärd även för vuxna. Vette sjutton om den klår Sunes jul eller Ture Sventon dock. Tillgänglig på SVT Play till och med 23:e januari 2014.
 
 
 
Andra bloggar om: jul, julkalendern, barna hedenhös, familjeliv, flashback, recension, tv

Recension: Eftermiddagssolen som sken in genom vardagsrumsfönstret i onsdags

Framåt eftermiddagen i onsdags när jag satt i soffan tillsammans med min sovande son, sken solen plötsligt in genom fönstret. Vi blev båda mycket förvånade.
 
På plussidan:
  • Den infraröda delen av ljusspektrat bidrog med värme som gjorde att jag inte längre behövde ha en filt över benen
  • Växterna i fönstret är beroende av solljuset för sin fotosyntes
  • Min son fick äntligen användning för sina solglasögon
  • Hade inte den ultravioletta delen av spektrat filtrerats bort av fönstret så hade vi erhållit vår dagliga D-vitamindos där och då
  • Det är ju alltid trevligt med fint väder
 
På minussidan:
  • Jag var tvungen att resa mig för att dra för gardinerna pga att jag blev bländad
  • Jag kunde inte se tv:n lika bra längre, särskilt inte som den är full av små handavtryck
  • Det blev nästan för varmt efter en kort stund
  • En artigare stjärna av spektralklass G2 hade nog ringt eller knackat på först
 
Betyg: 3/5
 
 
 
Andra bloggar om: recension, sol, väder

Roger Taylor släpper nytt! (Dubbel snabbrecension - Fun on Earth + The Lot)

Plötsligt dök den upp på Spotify bara så där; Roger Taylors nya soloskiva Fun on Earth (pressrelease här). Lyssnar igenom den för första gången just i detta nu, och det är överlag en ganska lugn och avskalad historia - med något enstaka undantag. Avsändaren är utan tvekan en åldrad man. Fattar inte riktigt grejen med saxofoner på ett par av spåren, men det ger tillsammans med de avslappnade gitarrpartierna lite sköna Pink Floyd-vibbar mellan varven. Sista spåret, Smile, andas dock mer Beatles än Floyd. I am the drummer (in a rock n' roll band) sticker ut från albumtemat som klassiskt bluesrockig - låten känns på det viset nästan mer Brian May än Roger Taylor om man bortser från att fokus så uppenbart ligger på trummor och inte gitarr. Up sticker också ut med sitt elektroniska sound. Utöver nykomponerat material så serveras lugnare versioner av tidigare låtar som Say it's not true, Small och The unblinking eye, som faktiskt faller mig i smaken oväntat väl. Och stylophone-solot i The unblinking eye är kvar, så få inte panik! Ger ingen djupanalys nu, behöver lyssna betydligt mer i så fall. Antagligen hade Rogers första soloskiva sen Electric fire (1998) passerat mig obemärkt förbi om jag inte varit en sådan inbiten Queen-fanatiker, men nu blir det givetvis ett köp.
 
Betyg: 3/5. Överraskande avslappnat och stilfullt.
 
 
 
Och! Missa för guds skull inte The Lot som också släpps idag! Det är en samlingsutgåva med Roger Taylors samtliga soloskivor (inklusive allt med The Cross) fördelat på 12 skivor (+1 DVD om man köper samlingen i fysiskt format och inte bara lyssnar via Spotify). Åtta av skivorna är själva originalskivorna från när det begav sig medan fyra av dem är komplilerade särskilt för The Lot, fulla med remixar, b-sidor, livespår, etc. Det finns otaliga godbitar här.
 
Betyg: 5/5. Habegär!
 
 
 
Andra bloggar om: musik, queen, roger taylor, rock, recension

Recension: Fjärrkontrollen till min tv

En fjärrkontroll är en apparat som används för att kontrollera andra apparater på avstånd. Vanligtvis används den för att styra diverse hemelektroniska objekt. Jag har flera stycken. Detta är en kortare recension av en av dessa, nämligen den som kontrollerar min tv.
 
Utseende: Klassiskt helsvart med glansig finish. Den har 46 stycken knappar, varav samtliga är belägna på dess ovansida. Jag vet med säkerhet vad 25 av dessa har för funktion. På kontrollens räfflade undersida sitter en batterilucka, samt en symbol som säger att jag inte får slänga den i soporna. Den drivs av två stycken AA-batterier. Dess vikt (inklusive batterierna) uppskattas vara ca 125 gram. Den är tillverkad i Kina trots att den kommer från Japan.
 
Nackdelar:
  • Kräver batteri
  • Uppmanar till ett lättjefullt leverne
  • Matchar ingenting förutom de andra fjärrkontrollerna
  • Tar plats
  • Lätt att tappa bort
  • Bidrar till ett eskalerande av de gräl som bottnar i skild smak vad gäller tv-tablåns olika beståndsdelar
  • För lätt för att effektivt kunna användas som hantel
 
Fördelar:
  • Luktfri
  • Stilrent och ergonomiskt utförande
  • Skön viktfördelning gör att den är rolig att balansera på ett utsträckt pekfinger
  • Volymreglage för när jag vill kunna höra om min fru säger något viktigt
  • Lätt att byta batterier
  • Tydliga siffror
  • Sparar såväl tid som energi då jag slipper gå fram till tv:n för att byta kanal
 
Framtidsprognos:
  • Bedömer att fjärrkontrollen är här i våra liv för att stanna
 
 
Slutbetyg: 8/10. Fyller sin funktion.
 
Andra bloggar om: recension, tv, teknik, prylar

Nörderi

 


Fick en röntgenenergidryck av en kollega idag. Dual energy, får man förmoda (CT-skämt som max tre av er fattar). Full med underbar reklam från Siemens, och full med socker. Man måste nog vara en väldigt inbiten röntgennörd för att uppskatta en sån här gåva.

Fotnot: Jag är en väldigt inbiten röntgennörd.


Skike vX TWIN: Första intrycken


Känslan i ett par rullskidor är inte riktigt densamma som med ett par vanliga längdskidor, har jag lärt mig nu. Skiksen är lite otympliga, men det är antagligen en vanesak. Höll på att trilla omkull otaliga gånger på min första runda igår, men där får ändå den mänskliga faktorn sägas spela en stor roll. Jag är dessutom van att dra/släpa det bakre benet längre bak i steget när jag åker längdskidor, men gör jag det med dessa så lättar enbart bakhjulet och hela foten hamnar snett med vingliga snedsteg som följd. Precis när jag lärt mig att jag måste lyfta foten tidigare och ordentligare för att få flyt i rörelsen, så går gummisnodden under hälen av. Detta var jag dock förberedd på, dels för att det följde med ett par fjädrar som man ska byta ut gummisnoddarna med när de lossnat, och dels för att jag mailade en importör och hörde mig för (då naturvetaren i mig identifierat gummisnodden som konstruktionens svaga punkt) innan köp och fått just detta som svar. Men ingen fara, bara att låsa fast hälarna och skejta och/eller staka resten av sträckan. Fixade dessutom fast gummisnodden igen med en skiftnyckel och lite fingerfärdighet sen när jag kom hem igen, ska ge dem ett försök till innan jag byter helt.

Det var
väldigt mycket inställningar att trixa med innan jag kom igång ordentligt, räkna med att första rundan kräver många stopp. Och se för Guds skull till att alla justeringsskruvar är ordentligt åtdragna innan du sätter igång. Mittstänkskärmarna var det annars lite bök med då den ena hamnade snett efter några kilometer, men det var lätt åtgärdat och även där har jag fått med ett set med uppdaterade prylar att byta till när de gamla lossnat. Köpte mina skikes med backspärrar i kullagrena som simulerar fästvalla, och det är också något som kommer ta ett tag att vänja sig vid. Det går nämligen (föga förvånande) inte att rulla bakåt. Alls. Skönt i uppförsbackar så jag slipper saxa utan kan fortsätta med klassisk stil (vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag köpte dem), men ämnar man enbart begagna dem till skejt så är det antagligen en onödig extra kostnad.

En annan sak som det kommer ta ett tag att vänja sig vid är bromsarna. De fungerar väldigt bra, men det känns obehagligt att lägga tyngden bakåt för att sätta dem i bruk. Annars är jag nöjd. Det är skönt att ha ordentliga hjul så jag slipper bry mig så mycket om kvistar, grus och annat skit. Obs på lufttrycket i däcken bara. Skönt också att kunna använda sina egna skor. Testkörde bara på asfalt, men grusvägarna och jag kommer nog komma bra överens i sommar. Framtida inköp jag kommer komplettera med är eventuellt knäskydd samt definitivt en cykelpump med manometer. Har en bra bit kvar tills jag kommer få det att se lika lätt och naturligt ut som i filmklippet ovan, men jag har som bekant aldrig fått lära mig när det är dags att ge upp så det är enbart en fråga om tid.


Satte denna justeringsskruv längst in (medialt) efter ett tag, då jag
märkte att jag tenderade att vinkla fötterna inåt annars.



Den förargliga gummisnodden, efter reparation.



Anordningen för att låsa hälplattan. Snillrik och enkel.



Framhjulet. Justeringsskruvar och spännen all over the place.


Tillägg 2012-03-14: Var ute på en vända till, och nu satt helt plötsligt tekniken som ett smäck. Som om skidcentrat i hjärnan arbetat frenetiskt medan jag sov eller nåt. Kändes väldigt stabilt och bra, och snällt mot min strulande fot. Runt, runt på en öde parkeringsplats i 5-6 km blev det denna gång. Och gummisnodden höll. Går bra att skejta även med lös häl, om man justerat snoddarna lagom. Skippar knäskydd om det fortsätter kännas så här bra. Cykelpump däremot står fortfarande kvar på inköpslistan.

Andra bloggar om: motion, träning, skike, skidor, rullskidor, recension

Kommer nog bli bra detta

Bryson (2001) skriver följande:
From October to May, when the jellyfish come inshore to breed, they render the beaches of the tropics useless to humans. It is quite an extraordinary thought when you are standing there looking at it. Before us stood a sweep of bay as serene and inviting as you would find anywhere, and yet there was no environment on earth more likely to offer instant death.
"So you're telling me," said Allan, for whom all of this was new, "that if I waded into the water now I would die?"
"In the most wretched and abject agony known to man," I replied.
"Jesus," he muttered.
"And don't pick up any of the seashells," I added, stopping him from leaning over to pick up a seashell. I explained to him about cone shells - the venomous creatures that lurk inside some of the handsomest shells, waiting for a human hand to sink their vile pincers into.
"Seashells will kill you?" he said. "They've got lethal seashells here?"
"There are more things that will kill you up here than anywhere else in Australia, and that's saying a lot, believe me."
I told him about the cassowary, the flightless, man-sized bird that lives in the rain forests, with a razor claw on each foot with which it can slice you open in a deft and appallingly expansive manner; and the green tree snakes that dangle from branches and so blend into the foliage that you don't see them until they are clamped onto a facial extremity. I mentioned also the small but fearsomely poisonous blue-ringed octopus, whose caress is instant death; and the elegant but irritable numb ray, which moves through the water like a flying carpet discharging 220 volts of electricity into anything that troubles its progress; and the loathsome, sluggish stonefish, so called because it is indistinguishable from a rock, but with the difference that it has twelve spikes on its back that are sharp enough to pierce the sole of a sneaker, injecting the hapless sufferer with a myotoxin bearing a molecular weight of 150,000.
"And what does that mean exactly?"
"Pain beyond description followed shortly by muscular paralysis, respiratory depression, cardiac palpitations, and a severe disinclination to boogie. You might similarly be discommoded by fire-fish, which are easier to spot but no less hurtful. There's even a jellyfish called the snottie."
"You're making all of this up," he said, but without conviction.
"Oh, but I am not."
Then I told him about the dreaded saltwater crocodile, which lurks in tropical lagoons, estuaries, and even bays such as this one, leaping from the waters from time to time to snatch and devour unsuspecting passersby. Just up the coast from where we now strolled a woman named Beryl Wruck had been taken not so long before in a startling manner. "Shall I tell you about it?" I offered.
"No."
(sid. 207-209). Finns på Adlibris för fjuttiga 118 kr (länk), rekommenderas varmt. Ger den 5 av 5 i betyg, med reservation för att det är ett betyg satt enbart i relation till andra reseguider och inte till litterära verk i största allmänhet. Det är således ingen ny Aniara, men allmänbildande humor på hög nivå.





Källor:

Bryson, B. (2001). In a Sunburned Country. New York: Broadway Books.

Andra bloggar om: resor, australien, böcker

Salivering (might as well jump)

Den här listan med låtar från kommande Guitar Hero: Van Halen, får det att ansamlas någon form av transparent vätska i min munhåla. Sväljer jag inte ner den, så börjar det rinna ut vid mungiporna. Mycket märkligt. Inget Sammy Hagar-skräp, bara Lee Roth. Och jo, det är visst en liten Queen-låt där mitt i allt också. Tänka sig. Ge mig.




Andra bloggar om: spel, tv-spel, musik, rock, guitar hero, queen, van halen

Hjärnskålar






Min müsli skulle säkert smaka jättegott, om jag bara hade en sån här skål att äta den ur ... Fast å andra sidan, så känns skålarna väldigt När lammen tystnar, på något diffust vis. Så kanske inte, ändå. Har visst varit slutsåld sedan 2007 såg jag nu, så skit samma egentligen. Klippet nedan är förresten lite vidrigt. Så nu är ni varnade.




Andra bloggar om: prylar, anatomi, hannibal lecter

Recension: Harry Potter-serien

Det blev lite glest mellan inläggen här på bloggen ett tag, men det kanske inte märktes så mycket? Jag flyttade i varje fall in på Hogwarts i ett par veckor. Eller i totalt 4486 sidor, för att vara exakt. Böckerna handlar om en kille med glasögon och ett blixtformat ärr i pannan, samt hans allehanda magiska förehavanden. Temat cirkulerar mest kring kampen mellan gott och ont, och är kanske lite väl övertydligt ibland. Annars var böckerna lättslukade, fantasieggande och oväntat angenäma att sträckläsa.

Betyg, Harry Potter och ...
... De vises sten: 8/10
... Hemligheternas kammare: 7/10
... fången från Azkaban: 7/10
... den flammande bägaren: 9/10
... Fenixorden: 5/10
... Halvblodsprinsen: 8/10
... dödsrelikerna: 9/10



Medelbetyg: ~7,6
Kan med fördel rekommenderas till de av oss med barnasinnet i behåll.


Andra bloggar om:
, , ,

Kom igen!

Kom igen nu, alla sommarvikarier på Posten! Ge mig mitt paket! Att det tillåts ligga och drälla i färdigsorterat tillstånd i över 16 timmar är inte okej! Dyker det inte upp ett "ankommit Malmö", tätt följt av ett "Landskrona", och sedan gärna ett "avi skickad till adressaten" inom ett halvt dygn så bry er inte om att skicka paketet alls; jag har antagligen hunnit hoppa från Eiffeltornet i skär frustration vid det laget. Flera gånger.



Fotnot 1
: Det är 7,4 kg tv-spel i paketet.
Fotnot 2: Jag sorterar in detta inlägg under i-landsproblem istället för tv-spel. Det känns lämpligt.

Andra bloggar om: posten, paket, tv-spel, problem, i-landsproblem

Recension: Kenny Begins






Star Wars möter Liftarens Guide till Galaxen möter Runar Sögaard, på ett ungefär. Med en gnutta av känslan som infinner sig när man läser Svålhålet av Mikael Niemi. Inte årets intelligentaste film kanske. Men antagligen en av de charmigaste. Kan väl sammanfattas som en ärketönts förvandling till antihjälte. Johan Rheborg är suverän, och birollsgalleriet (Brasse Brännström, Sissela Kyle, Björn Gustafsson, Pernilla August, Johan Glans, m.fl.)  är klockrent. Och tja, jag skrattade i alla fall. Sen vet jag inte om det kanske säger mer om mig än om filmen i sig. Malena Janson
SvD sammanfattar det kanske bäst; "en barnfilm för vuxna pojkar". Den var klart värd biljettpriset i varje fall.

Mitt betyg: 7/10. Bästa svenska filmen sen ... jaa, du ... länge.


Andra recensioner:
Konsensus där, således.



Strax dags för Earth Hour förresten. Jag kör givetvis hardcore-versionen och passar på att frosta av frysen samtidigt.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Erratum (RE: Recension av 'The cosmos rocks')



Okej. Jag har mognat lite nu.


[paus för skratt]




 När jag först
införskaffade The cosmos rocks av Queen + Paul Rodgers var jag lyrisk. En ny Queenskiva! Holy crap! Oh my God! Oh. My. God1, och så vidare.

Sen dess har jag låtit den sjunka in ordentligt. Och jag har granskat den lite mer ingående. Synat den i sömmarna. Hunnit tröttna på den, gett den en ny chans, och sedan tröttnat på den på nytt. Integrerat den i resten av Queenkatalogen, och jämfört med resten av låtskatten. Vänt och vridit, och bla bla blaaa..... (ad infinitum)

Och jag måste nu erkänna, att jag kanske gav den ett betyg (4/5) som låg lite i överkant.

Roger Taylor
är en utmärkt trummis. Paul Rodgers har en gudabenådad stämma. Brian May är en av världens bästa gitarrister. Och klumpar man ihop dem så får man, av någon outgrundlig anledning, en slutprodukt som är sämre än vad var och en av herrarna har åstadkommit solo.

Och allt känns, i grund och botten, inte riktigt Queen. Skivan saknar något väsentligt. Hela schabraket känns bara jävligt safe på nåt vis. Det är inte det att låtarna är dåliga, verkligen inte, utan snarare att de är låtar som vilket rockband som helst skulle kunna ha snickrat ihop. De är rockens motsvarighet till allkrydda; det är slätstruket, intetsägande, och passar till nästan alla. Det är lite textklichéer här, lite bluesriff där, och så är det inte så himla mycket mer.

Som jag var inne på tidigare, så har gitarrspelandet och lager-på-lager-körerna fått stiga åt sidan. Likaså kreativiteten, hela over-the-top-estetiken, och det där lilla men ack så viktiga stänket av galenskap, som varit varje tidigare Queenskivas signum. För att inte glömma Queenhumorn... Och Queen var väl alltid mer utstuderad, vidlyftig glamour (A night at the opera eller A day att the races) än vräkig ölhävarbluesrock (The cosmos rocks)?

Men inte nu längre. Skrapar man dock lite på ytan så finns gitarrsolona där, tillsammans med ett och annat innovativt riff. Och gräver man än djupare så finns där fragment av en svunnen storhetstid, men inte mycket mer. Och då har jag verkligen letat. Och jag ska väl för fan inte behöva leka tryffelgris för att kunna uppskatta en Queenskiva fullt ut?

Queen + Paul Rodgers - The Cosmos Rocks
Konvolutdetalj, the cosmos rocks.


Nytt betyg: 3/5. Överlag så är det ett gediget och oklanderligt rockhantverk som har en given plats i min samling. Fast det är kanske just det där med oklanderligt som är problemet. Och hålet efter den där karismatiske, mustaschprydde frontmannen med eyeliner och yviga gester; innehavaren av världsrekordet i publikkontakt, har nog aldrig känts större.

Bästa spår: Antingen Through the night eller Say it's not true.



1 Who is this 'God' person anyway? (obs; Douglas Adams-referens)

Andra bloggar om: , , , ,

Källsortering #6 - Skohylla

Objekt/offer: Skohylla, modell: plastig med benägenhet att gå sönder.
Värde: Ingen aning. Uppskattningsvis 30 kronor.
Verktyg: Hammare och övervåld.

Det gick snabbt. Det var garanterat inte smärtfritt. Och det var oroväckande kul. Skohyllan har strulat en längre tid, och idag fick det lov att vara nog. Tre manliga sving med hammaren senare, så hade jag inte mindre än 56 prydliga, små plastbitar spridda över hela köksgolvet. Varav samtliga sorterades som hårdplast.

Övervåld
Övervåld


Andra bloggar om:
, , , , , ,

Tidigare inlägg