En allt annat än objektiv recension: Konsert, Queen + Adam Lambert, Sweden Rock Festival 2016-06-09

Hur kan jag förresten inte prata om konserten med Queen och Adam Lambert som ägde rum på Sweden Rock i början av månaden?? De läsare som följt med ända sen tiden kring 2002-2007 då jag förde flitig dagbok på Helgon (avrundar er uppåt till 1 st, mig själv inräknad), vet att jag recenserade konserten med Queen + Paul Rodgers (Globen, april 2005) med betyg 1-10 låt för låt, så jag kör i konsekvensens namn med samma upplägg här.
 
Brian May. Foto av undertecknad.
 
Där turnén 2005 var nedtonad och bluesrockig (läs: Utspädd med lika delar Queen och Paul) så kändes upplagan 2016 mer som renodlat Queen, med all den extravagans och koketta kitchighet som följer med konceptet. Sen blev ju konserten 2005 allmänt sågad, medan tongångarna var betydligt mer positiva denna gång (recensioner här, här och här). Därmed inte sagt att Adam Lambert är en bättre sångare än Paul Rodgers (för det är han inte), men hans scenpersona ligger betydligt närmare en flamboyant Freddie Mercury. Han blev ju till och med sågad i sin American Idol-audition en gång i tiden för att han var för teatralisk. Som om det skulle vara något negativt(?).
 
Roger Taylor är lite anonym för kvällen (en naturlig konsekvens av att sitta hukad bakom ett trumset stora delar av konserten), men Brian May. Han ser uppriktigt lycklig ut. Som en man som tillåts fullfölja sitt syfte och syssla med det han älskar mest. Skönt att återvända efter 11 långa år med ett vinnande koncept också, kan tänkas.
 
Adam Lambert. Foto av undertecknad.
 
Setlist och betyg:
  1. One vision, 7/10
  2. Hammer to fall, 8/10
  3. Seven seas of rhye, 7/10
  4. Stone cold crazy, 9/10
  5. Another one bites the dust, 10/10
  6. Fat bottomed girls, 8/10
  7. Play the game, 9/10
  8. Killer queen, 10/10
  9. Don’t stop me now, 10/10
  10. Somebody to love, 9/10
  11. Love of my life (Brian May på sång), 8/10
  12. A kind of magic (Roger Taylor på sång), 8/10
  13. Trumsolo (Roger och Rufus Taylor), 6/10
  14. Under pressure, 9/10
  15. Crazy little thing called love, 7/10
  16. I want to break free, 9/10
  17. I want it all, 10/10
  18. Gitarrsolo + Last Horizon, 8/10
  19. Tie your mother down, 9/10
  20. Bohemian rhapsody, 10/10
  21. Radio ga ga, 10/10
  22. We will rock you (extranummer), 9/10
  23. We are the champions (extranummer), 10/10
Snittbetyg: 8,7 av 10. Totalbetyg: 9 av 10. Väl värt att stå 1½ timme och vänta på för att få plats längst fram. En känslomässig berg- och dalbana för ett fan av min kaliber, och kanske framför allt en värdig hyllning till Freddie Mercury och bandets storhetstid. Sammantaget en helt fantastisk kväll.
 
Kolla, jag var så ambitiös att jag laddade upp ett av mina otaliga klipp från konserten på YouTube också. Kunde kanske önskat bättre ljudupptagning av min mobil, men äh - Ni kan ju inte få allt.
 
 
------------------------------------------------
Bonus! Setlist och betyg från Queen + Paul Rodgers 2005 (pga. att den också förtjänar att bevaras för eftervärlden; den existerar annars bara som textfil på en gammal backup-skiva). Tydligaste minnena jag har från den konserten är Say it's not true som totalt dödade tempot, en fantastisk version av Hammer to fall som nog var höjdpunkten för mig förutom att jag äntligen fick höra '39 framföras live, och att Paul Rodgers verkligen tog i ända från tårna i The show must go on.
  1. Tie Your Mother Down, 8/10
  2. I Want To Break Free, 7/10
  3. Fat Bottomed Girls, 9/10
  4. Wishing Well, 5/10
  5. Crazy Little Thing Called Love, 8/10
  6. Say It's Not True, 2/10
  7. '39 (Brian på sång), 10/10
  8. Love Of My Life (Brian på sång), 10/10
  9. Hammer To Fall (Brian och Paul på sång), 10/10
  10. Feel Like Makin' Love, 6/10
  11. Let There Be Drums (trumsolo), 6/10
  12. I'm In Love With My Car (Roger på sång), 8/10
  13. Last Horizon (gitarrsolo), 9/10
  14. These Are The Days Of Our Lives (Roger på sång), 6/10
  15. Radio Ga Ga (Roger och Paul på sång), 9/10
  16. Can't Get Enough Of Your Love, 7/10
  17. A Kind Of Magic, 8/10
  18. I Want It All, 9/10
  19. Bohemian Rhapsody, 9/10
  20. The Show Must Go On, 9/10
  21. All Right Now, 8/10
  22. We Will Rock You, 9/10
  23. We Are The Champions, 10/10
Snittbetyg: 7,9 av 10. Totalbetyg: 7 av 10. Jag var nog inte objektiv då heller. Ur retrospektiv synpunkt är nog betygen generellt för 1-2 snäpp för höga i de flesta fallen. Särskilt nu när jag har den nya konserten att leva på.

Hej Oatly havredryck chai, och välkommen in i mitt liv (typ en recension)

Fick, från en dag till nästa, för mig att börja ha Oatlys ekologiska havredryck i mitt te istället för vanlig mjölk. För att det såg så gott ut. Det var det också. Godast var det nog i en kopp chai på kvällen. Sen såg jag att de har en havredryck med chai-smak i sitt sortiment också. Tanken som omedelbart infann sig var att jag skulle kunna använda den i vanligt te, för att chai:a till det en smula. Vardagslyx, ungefär. Och typ på jobbet där jag bara har landstingets centralupphandlade ursäkt till earl grey att tillgå. Så jag har testat produkten i lite olika varianter under veckan, betyg nedan.
 
 
Lånade bilden från Oatlys hemsida. De verkar
ganska trevliga, så de misstycker säkert inte.
 
 
Havredryck chai, bara som den är: 6 av 10
Havredryck chai, uppvärmd i mikrovågsugnen: 9 av 10
Havredryck chai, i landstingets earl grey: 6 av 10
Havredryck chai, i earl grey av lite finare slag: 8 av 10
(Att jämföra med landstingets earl grey med vanlig mjölk: 4 av 10)
 
Således egentligen godast uppvärmd och utan te, men är man inbiten tedrickare så är man.
Andra bloggar om: te, chai, oatly

Snabbrecension: Queen Forever

Självklart kan jag inte recensera en Queen-skiva på ett objektivt vis.
Men när hindrade det mig senast?
 
 
 
En gör nog klokt i att inte betrakta denna skiva som en nytt studioalbum. Det är det nämligen inte. Däremot så gör sig Queen Forever perfekt som motpol till samlingen Queen Rocks från -97. Konceptet är nämligen i det närmaste identiskt, fast typ tvärtom.
 
Där Rocks var en kompilation av den tyngre delen av Queens repertoar, utblandat med en nytagning av en äldre låt (en rockigare förbättring av I can't live with you), nån enstaka märklig låt som inte alls hör hemma på skivan (tänker på Put out the fire här. Vad i helvete?) samt en helt ny låt (No-one but you (Only the good die young), fantastisk låt), så är Forever istället en samling av Queens ballader. Än en gång med en ny låt, än en gång med en nytagning av en äldre låt (en avskalad balladversion av Love kills, har inte bestämt mig för om det är en förbättring ännu), och så nån malplacerad låt som inte riktigt borde fått vara med och leka (utgåvan med bara en skiva avslutas av nån anledning med Crazy little thing called love, och deluxe-utgåvan med två skivor innehåller utöver det även The miracle. Bra låtar förstås, men de passar illa in bland övriga urvalet).
 
En skillnad är dock att Forever även innehåller en tidigare outgiven duett med Michael Jackson, som det var väldigt spännande för mig att äntligen få höra även om den kändes lite hopklippt på sina ställen. Samlingens bästa stund är annars uppgrävda Let me in your heart again som blev över från The Works från -84, en bombastisk piano- och gitarr-orienterad powerballad som jag kört på repeat på väg till jobbet i ett par veckor nu. Verkligen Queen från sin bästa sida, märklig prioritering att den skrotades när det begav sig. Saknar dock nån enstaka ballad-favorit. De hade t. ex. gott kunnat slänga in Doing alright, Father to son, Teo torriatte (Let us cling together) eller She makes me (stomtrooper in stilettos), eller för all del omarbetat In my defence från Freddies solokatalog en smula.
 
Jag gör med andra ord anspråk på att ha kunnat slänga ihop en samling Queen-ballader själv som fått högre betyg (åtminstone av mig, anm.).
 
 
 
 
 
Betyg: 4 av 5
Detta är ingen "greatest hits"-skiva, utan visar nog mer upp bandets bredd och utveckling. Således inget köp för den oinsatte - där finns ju redan riktiga Greatest hits (I, II och III), och kanske inte heller för den som vill fördjupa sig - där finns redan de tre fantastiska Deep Cuts-samlingarna från 2011. En del låtar på skivan har mixats om så pass diskret att skillnaden nog är ohörbar för andra än totala Queen-nördar (*vinkar stolt*), medan en del fått behålla sin mixning från 2011 års nyutgåvor av de äldre studioalbumen inför 40-årsjubileumet. Således ett måste åtminstone för hardcore-fanatikern. Eller bara för musikälskaren.
 
Andra bloggar om: queen, musik, recensioner, michael jackson