Den rimligaste förklaringen
I juli 2009 hittade jag ett kritvitt hårstrå på mitt huvud. I enlighet med min vetenskapliga favoritprincip, ockhams rakkniv, påbörjade jag utan dröjsmål en mental resa för att komma fram till den enklaste förklaringen. Det här är min berättelse.
Vem fan tror jag att jag är förresten? Inleda ett inlägg med en jävla ingress, som en annan kvasiintellektuell dussinkverulant?
...
Hursomhelst.
Vänner av ordinära förklaringar och ordningsförållanden, drar kanske slutsatsen att detta har med mitt åldrande att göra. Ack, en sådan lekmannamässig inställning till livets mysterier! Ve, ungdomliga förkärlek för det mediokra och banala! Dock att även jag, företrädesvis inledningsvis, hängav mig åt snarlika tankegångar. Men efter år av bryderier, står jag nu på en förståelsens bergstopp och blickar ut över den snåriga dal av själsliga irrvägar och förståndsmässiga snedsprång som lett mig ända hit.
Den dal av inre dödsskuggor som varit mitt hem alla dessa år.
Den enda rimliga förklaringen är denna:
En minimal fluktuering i den i övrigt isotropa 3-kelvin-strålningen, föranledde att en masslös partikel - en extremt lågfrekvent vågrörelse av energi - tidigt en tisdagsmorgon i juli 2009, skapade en reva mellan två parallella dimensioner. Förutsätter här att ni är bekanta med den teori, enligt vilken det finns ett oändligt antal parallella universa, i vilka allsköns tänkbara verkligheter är möjliga.
Denna revas väldigt tillfälliga existens var strikt begränsad till en hårsäck i min dåtida hårlinjes framkant.
Det parallella universum som kortvarigt hamnade i kontakt med vårt, måste vara ett universum där vi alla lider av okulokutan albinism. Ett hårstrå från det jag som stadigvarande vistas i det andra universumet (hädanefter refererat till som albuversum), bytte raskt plats med motsvarande hårstrå på detta jags huvud. Albuversums version av mig refererar förresten just i detta nu till vårt universum som melaniniversum, medan han stilla begrundar den där dagen då han fick ett svart hårstrå i sin helvita kalufs.
Detta skulle, synnerligen simpelt, förklara den plötsliga uppkomsten av ett vitt hårstrå på mitt huvud, och även det faktum att det aldrig dykt upp igen sen dess.
Därmed anser jag incidenten vara fullständigt utredd och lagd till handlingarna. Vidare mot nya uppenbarelsehorisonter.
Nu kanske ni tycker, att detta var ett långsökt raljerande av sällan skådat slag? Betänk då, att det knappast är värre än Jan Guillous kolumn om hur hans favoritpenna försvann och sedan återfanns. Något som, av en slump, faktiskt kan tillskrivas en snarlik reva mellan två dimensioner. Det finns givetvis även en parallell verklighet där Jan Guillou är fullt medveten om detta faktum, och därför väljer att inte skriva en krönika i ämnet.