Erratum (RE: Recension av 'The cosmos rocks')
Okej. Jag har mognat lite nu.
[paus för skratt]
När jag först införskaffade The cosmos rocks av Queen + Paul Rodgers var jag lyrisk. En ny Queenskiva! Holy crap! Oh my God! Oh. My. God1, och så vidare.
Sen dess har jag låtit den sjunka in ordentligt. Och jag har granskat den lite mer ingående. Synat den i sömmarna. Hunnit tröttna på den, gett den en ny chans, och sedan tröttnat på den på nytt. Integrerat den i resten av Queenkatalogen, och jämfört med resten av låtskatten. Vänt och vridit, och bla bla blaaa..... (ad infinitum)
Och jag måste nu erkänna, att jag kanske gav den ett betyg (4/5) som låg lite i överkant.
Roger Taylor är en utmärkt trummis. Paul Rodgers har en gudabenådad stämma. Brian May är en av världens bästa gitarrister. Och klumpar man ihop dem så får man, av någon outgrundlig anledning, en slutprodukt som är sämre än vad var och en av herrarna har åstadkommit solo.
Och allt känns, i grund och botten, inte riktigt Queen. Skivan saknar något väsentligt. Hela schabraket känns bara jävligt safe på nåt vis. Det är inte det att låtarna är dåliga, verkligen inte, utan snarare att de är låtar som vilket rockband som helst skulle kunna ha snickrat ihop. De är rockens motsvarighet till allkrydda; det är slätstruket, intetsägande, och passar till nästan alla. Det är lite textklichéer här, lite bluesriff där, och så är det inte så himla mycket mer.
Som jag var inne på tidigare, så har gitarrspelandet och lager-på-lager-körerna fått stiga åt sidan. Likaså kreativiteten, hela over-the-top-estetiken, och det där lilla men ack så viktiga stänket av galenskap, som varit varje tidigare Queenskivas signum. För att inte glömma Queenhumorn... Och Queen var väl alltid mer utstuderad, vidlyftig glamour (A night at the opera eller A day att the races) än vräkig ölhävarbluesrock (The cosmos rocks)?
Men inte nu längre. Skrapar man dock lite på ytan så finns gitarrsolona där, tillsammans med ett och annat innovativt riff. Och gräver man än djupare så finns där fragment av en svunnen storhetstid, men inte mycket mer. Och då har jag verkligen letat. Och jag ska väl för fan inte behöva leka tryffelgris för att kunna uppskatta en Queenskiva fullt ut?
Konvolutdetalj, the cosmos rocks.
Nytt betyg: 3/5. Överlag så är det ett gediget och oklanderligt rockhantverk som har en given plats i min samling. Fast det är kanske just det där med oklanderligt som är problemet. Och hålet efter den där karismatiske, mustaschprydde frontmannen med eyeliner och yviga gester; innehavaren av världsrekordet i publikkontakt, har nog aldrig känts större.
Bästa spår: Antingen Through the night eller Say it's not true.
1 Who is this 'God' person anyway? (obs; Douglas Adams-referens)
Andra bloggar om: musik, rock, recension, queen, paul rodgers