Dubbelrecension: Två nya skivor...
Death Magnetic
Metallica låter äntligen som Metallica ska låta igen, inte ett spår av Load eller Re-load eller ens St. Anger (som jag faktiskt gillade skarpt) kan förnimmas på skivan. Den enda skillnaden är väl James Hetfields röst som oundvikligen mognat/falnat lite med åren. Texterna är fortfarande totalt intetsägande, och det gör att musiken tillåts stå ohotat i centrum. Som det sig bör när det kommer till just Metallica. Och det bästa av allt; gitarrsolona är tillbaka i all sin forna prakt.
Betyg: 5/5. Inget att diskutera, skivan ger mig gåshud. Läs även recensionen i DN.
The Cosmos Rocks
Den nya Queenskivan låter, inte helt oväntat, inte alls som en Queenskiva. Det kommer aldrig att komma en ny A Night at the Opera, och det får jag vackert ta och försöka leva med. Men Paul Rodgers tar med sig härliga bluesinfluenser in i gruppen, som gör sig oväntat bra till Brian Mays distinkta gitarrsound, Queens typiska stämsång och lågmält underfundiga texter. Tyvärr hamnar den storstilade stämsången och gitarrspelandet lite i skymundan, vilket gör att skivan känns mer Paul Rodgers + Queen än Queen + Paul Rodgers. Men det hindrar inte detta från att vara prima klassisk rock. Fast ny.
Betyg: 4/5. Angenäm lyssning. DN:s recensent håller dock inte med. Tacka vet jag Upsala Nya Tidning, som sätter fingret på skivans styrkor såval som dess svagheter.
Andra bloggar om: musik, rock, recension, queen, paul rodgers, metallica
The Cosmos Rocks är införskaffad och jag har lovat mig själv att ge den en full och ärlig chans, utan att göra alltför många mentala jämförelser med deras tidigare. Vi får se hur det går med den saken.