Topp 10: Sistaspår

Första spåret på skivor i all ära som ger en det allra första intrycket, med det är ändå det sista spåret som sätter känslotillståndet som man blir sittande med efter det att musiken tystnat. Att skriva några spännande riff som fångar ens intresse direkt i början på en skiva är förvisso ingen barnlek, men att avrunda en skiva med ett perfekt avvägt klimax till mästerverk är en konstform som få behärskar. Här är en lista som jag kluddade ner igår natt när jag hade svårt att somna. Med reservation för att jag kan ha glömt några uppenbara sistaspår; Meine Gehirn ist wie ein Durchschlag manchmal.

  1. The show must go on - Queen. Skiva: Innuendo (1991). Sista spåret på den sista riktiga Queenskivan någonsin, som spelades in kort innan Freddie dog, är inget annat än det perfekta avslutet. På en skiva, på en karriär, på ett liv. I'll soon be turning 'round the corner now. Freddie må ha varit svårt AIDS-sjuk när låten spelades in, och kommer inte upp i sin normala röstkapacitet, men det gör bara spåret till en ännu starkare upplevelse.
  2. Brothers in arms - Dire Straits. Skiva: Brothers in Arms (1985). Detta är verkligen urtypen för hur en skivas sista spår ska se ut. Stämningsfull och stillsam som få andra låtar. Mark Knopfler får ursäkta, men det här är hans finaste ögonblick; den här låten är större än allt annat han någonsin spelat in. Sammanlagt. Han föddes för att skriva den här låten.
  3. Famous last words - My Chemical Romance. Skiva: The Black Parade (2006). Fy fan vad TBP är en bra skiva. Och det sista spåret, som för övrigt har en perfekt titel för ett sistaspår, är en perfekt avrundning som summerar hela skivan okladerligt. Sen att den lyfter på riktigt 2:55 in i låten gör inte det hela sämre. Sen kommer tyvärr ett fånigt dolt spår och sabbar stämningen lite, men det kan man ju hoppa över.
  4. The Call of Ktulu - Metallica. Skiva: Ride The Lightning (1984). Enligt vissa så är detta Metallicas bästa låt någonsin. Det vet jag inte riktigt om jag kan skriva under på, men att avsluta med ett nio minuter långt instrumentalt epos med H.P. Lovecraft-tema fulländar RTL som skiva.
  5. 747 - Kent. Skiva: Isola (1997). Kents största stund. Den här låten ger mig gåshud, varje gång. Melankoliskt och vackert. Och självklart är 747 7:47 lång. Den behöver en så pass lång startsträcka för att lyfta och göra sig själv rättvisa. Finns på engelska också, men texten känns inte lika närgången på ett annat språk. Det finns faktiskt ett fåtal låtar som är bättre med svensk text.
  6. That's all - The Wannadies. Skiva: Bagsy Me (1997). Ett av svensk popmusiks små bortglömda/aldrig upptäckta guldkorn. Mestadels instrumentalt mästerverk som får mig att uppleva ett brett register av känslor då låten flaxar omkring inne i huvudet i 8:39 innan den lämnar mig ifred. Långt ifrån oberörd. Hittade tyvärr ingen video, ni får helt enkelt lita på att detta är grymt bra musik. I'm so in love with a simple song, it makes me feel like nothing can go wrong...
  7. It ain't me, babe - Bob Dylan. Skiva: Another Side of Bob Dylan (1964). Dylans bästa låt enligt mig. Mest en lycksam slump att den råkar vara det sista spåret på skivan. Det är väl inget som gör denna låt till just ett bra sistaspår egentligen, det är mest en briljant låt på det stora hela.
  8. Falls to climb - R.E.M. Skiva: Up (1998). Up är en fantastisk skiva. R.E.M:s bästa, utan tvekan. Tror jag kommenterat den skivan tidigare. Till stor del beror skivans storhet på dess sistaspår. Det andas perfektion, sätter punkt för hela 90-talet och fyller mig med en märklig känsla av stolthet.
  9. No need to argue - The Cranberries. Skiva: No Need to Argue (1994). Sövande vackert och så lugnt och försiktigt att man nästan glömmer bort att det är musik man lyssnar på. Ger skivan en helt annan dimension, genom att vara raka motsatsen till dess mest uppmärksammade spår Zombie, och gör att man verkligen begriper sig på skivans tema med allt vad krig, död, kärlek och besvikelser heter.
  10. You, who stole my solitude - The Ark. Skiva: We Are The Ark (2000). Har aldrig varit något större The Ark-fan (obs; större...), men denna låt har en inneboende kraft som det är svårt att bortse ifrån. Att sen låta den gå från en AC/DC-ripoff till elektroniskt godis är genialt. Jag vågar nästan påstå att det är skivans bästa spår. Och som lyckas med konststycket att få kräsna lilla mig att vilja höra mer.
Bubblare:
The end - The Doors. Skiva: The Doors (1967)
The last time I saw Richard - Joni Mitchell. Skiva: Blue (1971)

Så, nu får ni fan inte fler blogginlägg idag! (obs; eventuellt ett tomt löfte).



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer:

1 missmythos:

Håller verkligen med dig om punkt 2.

Tack för påminnelsen om den låten..var länge sedan jag hörde den,tyvärr. Men nu är den på favoriterna.

Tack!

2 Robert:

Den låten är snudd på övermänskligt bra!

Kommentera här: