Hahaha... ?

Härmed gör jag er uppmärksamma på att jag är fullt medveten om hur pass positiv och entusiastisk jag framställde mig själv i det förra inlägget. Sånt där spelat missnöje gör mig väldigt glad på något extremt märkligt vis. Det är ett sånt där ämne för en sån där terapisoffa. Det är egentligen lite oroväckande. Att man skrattar åt sig själv på det viset. Eller snarare åt förhoppningen att andra inte ska inse att man inte är allvarlig.

Att stäva efter att kamouflera humor så till den grad att den misstas för allvar. Att försöka göra skämten så subtila att de inte ens märks. Det är ju för fan inte riktigt klokt. Inte så förståndigt. Inte alltför vettigt. Inte särledes vist. Inte särskilt rådigt. Inte helt omdömesgillt. Inte vad jag skulle kalla förnuftigt. Inte helt välbetänkt. Inte speciellt intelligent. Inte synnerligen smart. Inte så jävla klartänkt. Inte speciellt begåvat. Inte riktigt klipskt. Eller vederhäftigt. Eller varför inte vidsynt.

Ni fattar (...?)



Andra bloggar om: ,
Men jag är iaf rätt nöjd över liknelsen mellan mig själv och Metallica...
Kategorier:

Kommentarer:

1 Anonym:

visst är det så, att hjärnan inte registrerar inte.. eller är det inte?..jag vet inte men metallica och du har väl inte mycket gemensamt

inte kul ...jag vet..

2 Anonym:

skrev visst inte att det var från mig ..ursula...men det kanske det inte var

3 Robert:

Du förvirrar mig. I like it :-)

Kommentera här: