Utförsbacke, den branta varianten (sju hål i nacken)
Man tror att man på allvar kanske är på väg nånstans här i livet, och så kommer den här intermittenta känslan av fördumning och liksom kryper nästintill obemärkt tillbaka in i hjärtat på en och trasar sönder ens kammare och förmak tills allt som återstår är ett enda virrvarr av små, glatta muskelslamsor. Och det låter ju inte direkt hälsosamt, i alla fall inte när jag uttrycker det på det viset.
Nu är jag dock lite kluven. För det där beskriver ju inte alls vad jag var ute efter att beskriva; formuleringarna bara skenade iväg (en smula) innan jag återfick kontrollen över dem. Men samtidigt så är jag osnutet nöjd över resultatet, så jag vill inte bara överge stycket vind för våg. Om jag bara låter det stå kvar där, så kan ni kanske låtsas som att det regnar, och ingen behöver få veta någonting? Låter det vettigt?
Härmed är mitt bloggtema Jakten på Den Stora Meningslösheten i högsta grad återaktualiserat. Detta inlägg är inte så himla dumt ändå. Det börjar med att jag dumförklarar mig själv, övergår till att innehålla några irrelevanta fraser, fortsätter med att be er som läser detta att ignorera de irrelevanta fraserna, och avrundas nu med att redogöra in i minsta detalj för vad som händer i inlägget.
Är det fel att känna sig stolt över att ha åstadkommit exakt ingenting? (Eller beror det kanske på vad man siktade på att åstadkomma från början?) Nu ska jag bara stämpla det här inlägget som satir (i ett desperat försök att berättiga dess existens), och publicera det.
Andra bloggar om: ordbajs, meningslöshet, strunt, nonsens, intelligens, satir, ingenting, intet, tomgång, nada
(Satiren skulle i såna fall gå ut på det vanliga; att folk envisas med att spä ut Internet med bokstavskombinationer helt utan egenvärde. Eller så kanske det säger något om oss som växte upp på 80- och 90-talet. Säger något utan att säga något. Sug på den ni)