Drivfjädrarna på hjärnkontorets skuggsida

Sitter i en lägenhet som bemanningsföretaget hyrt åt mig, 2176 km hemifrån. Jag har utsikt över sjukhuset där jag extraknäcker bort min semester, det enda ljudet jag hör är det monotona surrandet av ett avlägset flygplan. Gissar på ett litet Dash 8-100, de är de enda planen som tycks trafikera så här pass långt norrut. Precis avverkat dag tre av tolv som jag kommer vara hemifrån, och jag sitter och försöker motivera mitt eget handlande för mig själv. Mekanismerna bakom vad det är som får mig att gå från tanke till handling - och packa en väska och åka iväg och utsätta människor för joniserande strålning när jag istället kunde varit hemma och ansat chiliväxter och lekt med min son - är inte helt glasklara för mig.
 
Det har länge funnits en inneboende längan efter någon form av (röntgen)äventyr, visst. Så sent som 2012 så försökte jag få legitimation att arbeta som radiograf i Australien, och att jag aldrig kom iväg (pga avslag) grämer mig fortfarande ibland. Så anledning 1 skulle då vara att detta är min substitutionsbehandling; ett äventyr i miniatyr.
 
Och jag köpte ny bil för ett par månader sedan, så det finns onekligen ett hål på sparkontot att stoppa extrainkomsten i. Jag har för all del en fru och son att försörja också; minisemestrar och skridskor växer inte på träd. Det skulle i så fall vara anledning nummer 2.
 
Sedan har jag varit färdig röntgensjuksköterska i 9 år nu. Och jag har gått i samma gamla nötta korridorer sedan dess (det är jag som nött ner dem, anm.), tryckt på knapparna till samma gamla stämpelklocka... Jag tror ni fattar. Det är skönt att komma iväg och få en dos externa stimuli för att motverka hemmablindheten. Och makterna/Cthulhu ska veta att det är skönt att skala av sig det administrativa oket och bara jobba ibland; det finns en okonstlad glädje i att renodlat få röntga. Nåt obskyrt datasystem strular - det är inte mitt bekymmer. En komplicerad kombinationsundersökning - titta inte på mig, jag är bara inhyrd muskelkraft. Förbättrings- och optimeringsarbete - inte i semestertider väl? Detta ska föreställa anledning nummer 3.
 
Men för att så komma med några invändningar mot mig själv. (Det är sunt att tvivla, tvärsäkra människor är som bekant livsfarliga).
 
Mot anledning 1: Om det var äventyr och nya upplevelser som jag var ute efter, varför åkte jag då just tillbaka till samma ställe för tredje gången?
 
Mot anledning 2: Egentligen inte. Extrainkomster är förvisso alltid välkomna, men familjen går inte minus utan dem trots att vi lever på en inkomst och har gjort länge. Vi har anpassat oss.
 
Mot anledning 3: Jag ser till att få stimulans hemmavid också, det är därför jag pluggar så frenetiskt.
 
 
Men.
 
Sedan så tar arbetsdagen slut, och ersätts av... det massiva ingentinget. Detta är nu inte för alla att bemästra eller uthärda, har jag märkt. Men för någon som aldrig riktigt får vara ifred (annat än när jag sover) så är det guld värt. Jag klämmer in hela årets egentid på dessa två veckor. Jag har ingenting att göra, alls. Och det är okej. Det får mig inte att nervöst fippla med telefonen, det får mig inte att sträckglo på Netflix eller ens att prata för mig själv. Det finns ingen gnagande röst i huvudet, för jag är kompis med den här tystnaden. Mina chakran är i balans, bitch. Det är nu man har igen för att man envist och strukturerat tagit itu med alla hjärnspöken under alla år. Jag står ut med mig själv, för mig själv. Detta är anledning 4, och nog så nära pudelns kärna som jag kommer att komma ikväll.
 
 
 
 
 
(Och nej, jag sysslar inte med chakran, jag jobbar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet då jag är legitimerad vårdpersonal, och min legitimation tar aldrig ledigt. Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!)
Kommentera inlägget här: