Tomheten
Det som egentligen svider, förutom alla flashbacks från 2015, är att det var så sent som säsongen 13/14 som vi själva var precis lika överlägsna. Och jag kan i och för sig unna en lirare som Elias Pettersson detta, men inte de före detta svartgula i deras laguppställning.
Mest tomhet nu. Inte full on mental istid som efter ännu en kollaps i kvalserien, utan mer en enda stor tomhet. Lite som att missa ett viktigt flyg. Det har liksom redan hänt, det är bortom min kontroll även om det tar ett tag att acceptera. Jag är strandad i ingenmansland, åtminstone till nästa säsong. Kan sträcka mig till att gratulera Växjö (minus Calof, Pesonen och Lundberg förstås) för att de var det bättre laget och för att de vann på att SPELA (en snabb och fin) ishockey, men där nånstans räcker det bannemig.
Skrev i ett ogenomtänkt ögonblick på twitter att jag skulle raka av inte bara 2015 års slutspelsskägg (som fortfarande hänger med, anm.) utan hela kroppen om vi vände matchserien, så det slapp jag i alla fall. Och ja, det hade förstås inkluderat ögonbrynen.