Tomheten

Går det summera känslorna efter att ha blivit utklassade i fyra raka? Det finns i varje fall inga ursäkter. Inget "tänk om den eller den nyckelspelaren  bara inte varit skadad eller avstängd". Vi var sämre. Mycket sämre. Vi spelade ingen jättedålig hockey, men vi räckte inte till. Vi hade en plan som inte funkade, och när den inte funkade så hade vi inte kreativitet nog att komma på en ny (eller så är det den där övertron på den egna spelidén som spökar igen, men den borde 0-7 i match 1 rimligtvis ha slagit ur hågen?) och vi mötte för all del ett ruskigt bra lag.

Det som egentligen svider, förutom alla flashbacks från 2015, är att det var så sent som säsongen 13/14 som vi själva var precis lika överlägsna. Och jag kan i och för sig unna en lirare som Elias Pettersson detta, men inte de före detta svartgula i deras laguppställning.

Mest tomhet nu. Inte full on mental istid som efter ännu en kollaps i kvalserien, utan mer en enda stor tomhet. Lite som att missa ett viktigt flyg. Det har liksom redan hänt, det är bortom min kontroll även om det tar ett tag att acceptera. Jag är strandad i ingenmansland, åtminstone till nästa säsong. Kan sträcka mig till att gratulera Växjö (minus Calof, Pesonen och Lundberg förstås) för att de var det bättre laget och för att de vann på att SPELA (en snabb och fin) ishockey, men där nånstans räcker det bannemig.

Skrev i ett ogenomtänkt ögonblick på twitter att jag skulle raka av inte bara 2015 års slutspelsskägg (som fortfarande hänger med, anm.) utan hela kroppen om vi vände matchserien, så det slapp jag i alla fall. Och ja, det hade förstås inkluderat ögonbrynen. 
Kommentera inlägget här: