Då som nu för alltid // Refränger som livskamrater

Har hunnit lyssna igenom Kents nya/sista skiva sju gånger nu, och slås främst av hur sjukt jävla onödigt det är att de lägger av. De låter precis lika bra som alltid. Brukligt hade varit om de haft mage att bli lite kassa innan de la av, det hade dövat min ångest en aning. (Till och med Queen hade svackor liksom).
 
Håller nya skivan som bättre än Tillbaka till samtiden, Jag är inte rädd för mörkret och Kent men sämre än Vapen & ammunition och Röd. Där nånstans hamnar den, kanske i dött lopp med Du & jag döden. Med reservation för att det är förbaskat svårt att rangordna ett gäng skivor som ligger kring 4-5 av 5 i betyg allihop. Lätt antiklimax då jag hade omänskligt höga förväntningar på att sista spåret skulle vara en ny 747 eller Mannen i den vita hatten, men skivan är överlag väldigt bra. Väldigt bra.
 
Spåren Andromeda, Vi är inte längre där, Förlåtelsen och Gigi sticker ut ur mängden som blivande klassiker i min bok. Viss risk för att jag är överdrivet känslosam i min bedömning pga att detta var sista gången jag hade förmånen att kunna lyssna igenom en ny Kentskiva. Har alltid (obs; generalisering) försökt förneka för mig själv att jag är ett Kentfan. Lite oklart varför egentligen. Kanske för att de alltid (obs; ny generalisering) väl har ansetts vara ganska mycket pop för att vara rock. Alla känslor som rörts upp sen de offentliggjorde att de skulle lägga ner för ett par månader sen ställer dock min kärlek bortom all tvivel. Hur gärna jag än vill, kan jag inte lura mitt hjärta (citat från skivan i fråga, anm.).
 
Får väl se det som att jag mognat med åren, precis som Kent. Blivit lite mer välpolerad, med färre anledningar att hymla med känslorna. Har väldigt svårt att se vilka som skulle kunna konkurrera med Kent om titeln viktigaste svenska band under min livstid. Musik kan förflytta en tillbaka i tiden, och aldrig är det mer sant än i fallet med Kent. Jag är precis där igen. På torget i Skellefteå, logementet i Boden, köksgolvet i Råcksta, och just nu på ett hotellrum i Örebro. Refränger som livskamrater.
 
Jag är inte längre där, men jag är nån annanstans.
 
 
 
 
 
 
Betyg: 4/5. Ett närgånget avsked. Avlägset de ylande indiegitarrer jag förälskade mig i en gång i tiden, och mer en vidareutveckling av den patenterade synthrock som dominerat från Tillbaka till samtiden och framåt.
 
Fundering 1: Varför är inte Egoist med på skivan?
Fundering 2: Varför fick jag inte höra mer av det bombastiska soundet från trailern på skivan? Gav mersmak!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback