Livet som någon som försöker tona ner sin drivkraft

Lite glest mellan blogginläggen numera.
 
Eller det kanske bara är jag som reagerar på sådant? Nåväl, tro på mitt ord när jag säger det då. Det skulle vara enkelt för mig att säga att det beror på t. ex. bristande motivation, på att jag flyttat fokus från kvantitet till kvalitet, på att jag tillsatt en arbetsgrupp som ska komma fram till bloggens essens och unika selling point, eller på att jag de senaste 30 veckorna wallraffat som turistguide i Tjernobyl.
 
Men nej, det är bara vanlig tidsbrist. Tid, den ultimata vardagslyxen (för att travestera bilden som ett hundratusental pretentiösa instagramkonton prackar på oss). Tid är något man tar, inte något man har (för att parafrasera hur jag själv brukade låta innan jag blev förälder). Someone once told me that time was a predator that stalked us all our lives (för att citera Jean-Luc Picard). Barn tar tid. Barn får och ska ta tid. Och sen hjälper det ju knappast att jag pluggar vid sidan om min heltidstjänst heller. Läste på 50% hela höstterminen, har hittills under vårterminen läst på 25% men ska ta steget upp till 75% de sista 10 veckorna nu.
 
Så, jag vet vad ni undrar - blir han verkligen klokare? Knappast, är snarare övertygad om att jag förstår mindre och mindre ju mer jag läser och lär mig. Världen är nog inte för mig att begripa mig på, snarare att hålla ett förnufts- och horisontbevarande avstånd ifrån. Den där gränsen för vad min hjärna kräver för att inte känna sig understimulerad flyttas fram lite för varje år som går också. Rimligtvis når jag till slut en vägg? Har tappat greppet om vad som en gång drev mig ens. Minns bara att jag verkligen, verkligen inte ville fortsätta köra tåg i tunnelbanan men det är ju snart 10 år sedan.
 
// Googlade på horisontbevarande nu; jag är än så länge ensam om att använda uttrycket. Där satt nog kanske selling point:en - den syntaxavantgardism som tillåts fortgå här mellan varven //
 
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag inte att försöka ta masterexamen vid sidan av ett heltidsjobb. Men samtidigt så är det ju något som håller mjältsjukan stången. Balansgången är utmattande. Åh, hjärnan. Because you're mine, I walk the line.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback