xrob

Lillkillen fick sitt första paper cut idag. Känner nu att det finns ett starkt förenande själsligt band av smärta mellan oss. Ty, jag är allt annat än en främling inför det isande sting av smärta i huden mellan tumme och pekfinger som är skogens hämnd. (För den med fantasin i behåll, går det här utmärkt att leka med tanken att papperet i fråga var tillverkat av en vresig gammal ent som ville ge igen för fallna kamrater och mänsklig kortsynthet).

 

Reklamerade en felborrad bordsskiva på IKEA idag, väldigt trevlig och tillmötesgående kundtjänst på det bygget. Som det sig väl bör i en vinstdrivande verksamhet som vill ha kunder även fortsättningsvis.

 

Nu sitter jag och pluggar radioaktivt sönderfall i väntan på att ungen ska vakna från sin tupplur, men tankarna vandrar. (Joniserar? Från grekiskans ἰόν (jon), i sin tur från verbet ἰέναι; "att gå" eller "att vandra"? ... Nej??) Tänker på konflikten mellan vad vi i regel förväntar oss av Livet, Universum och Allting (innebörd; ordning; rimlighet; oändlig tillgång på te) och vad världsalltet faktiskt serverar oss (likgiltighet och kallt, formlöst kaos). Ett lite udda inbyggt tankefel i vårt kollektiva medvetande, som gett upphov till en veritabel myriad av lidande men nog också en och annan fantastisk roman.

 

Så många tankar som (det är meningen att) jag ska hinna tänka, innan även jag förvandlas till jord och sedermera glöms bort. Det finns en stor tröst att hämta i utslocknandet och färden in i evig tomhet. Frihet från världsliga begär och ouppfyllda önskningar. Jag behöver inte avsluta min dag med ett uppdiktat smörgåsbord. Det faktum att den en gång tar slut är belöning nog.

 

 

 

Återgår till studierna med ett Morrissey-citat: "There's more to life than books you know, but not much more".