Snabbrecension: Queen Forever
Självklart kan jag inte recensera en Queen-skiva på ett objektivt vis.
Men när hindrade det mig senast?
En gör nog klokt i att inte betrakta denna skiva som en nytt studioalbum. Det är det nämligen inte. Däremot så gör sig Queen Forever perfekt som motpol till samlingen Queen Rocks från -97. Konceptet är nämligen i det närmaste identiskt, fast typ tvärtom.
Där Rocks var en kompilation av den tyngre delen av Queens repertoar, utblandat med en nytagning av en äldre låt (en rockigare förbättring av I can't live with you), nån enstaka märklig låt som inte alls hör hemma på skivan (tänker på Put out the fire här. Vad i helvete?) samt en helt ny låt (No-one but you (Only the good die young), fantastisk låt), så är Forever istället en samling av Queens ballader. Än en gång med en ny låt, än en gång med en nytagning av en äldre låt (en avskalad balladversion av Love kills, har inte bestämt mig för om det är en förbättring ännu), och så nån malplacerad låt som inte riktigt borde fått vara med och leka (utgåvan med bara en skiva avslutas av nån anledning med Crazy little thing called love, och deluxe-utgåvan med två skivor innehåller utöver det även The miracle. Bra låtar förstås, men de passar illa in bland övriga urvalet).
En skillnad är dock att Forever även innehåller en tidigare outgiven duett med Michael Jackson, som det var väldigt spännande för mig att äntligen få höra även om den kändes lite hopklippt på sina ställen. Samlingens bästa stund är annars uppgrävda Let me in your heart again som blev över från The Works från -84, en bombastisk piano- och gitarr-orienterad powerballad som jag kört på repeat på väg till jobbet i ett par veckor nu. Verkligen Queen från sin bästa sida, märklig prioritering att den skrotades när det begav sig. Saknar dock nån enstaka ballad-favorit. De hade t. ex. gott kunnat slänga in Doing alright, Father to son, Teo torriatte (Let us cling together) eller She makes me (stomtrooper in stilettos), eller för all del omarbetat In my defence från Freddies solokatalog en smula.
Jag gör med andra ord anspråk på att ha kunnat slänga ihop en samling Queen-ballader själv som fått högre betyg (åtminstone av mig, anm.).
Betyg: 4 av 5
Detta är ingen "greatest hits"-skiva, utan visar nog mer upp bandets bredd och utveckling. Således inget köp för den oinsatte - där finns ju redan riktiga Greatest hits (I, II och III), och kanske inte heller för den som vill fördjupa sig - där finns redan de tre fantastiska Deep Cuts-samlingarna från 2011. En del låtar på skivan har mixats om så pass diskret att skillnaden nog är ohörbar för andra än totala Queen-nördar (*vinkar stolt*), medan en del fått behålla sin mixning från 2011 års nyutgåvor av de äldre studioalbumen inför 40-årsjubileumet. Således ett måste åtminstone för hardcore-fanatikern. Eller bara för musikälskaren.