xrob

När jag gick på föräldraledigt för snart fem månader sedan, låste jag in min älskade temugg (Na-na-na-na-na-na-na-na - BATMAN!) i mitt värdeskåp på jobbet. Detta eftersom det utvecklats till något av en sport bland mina kollegor att gömma den för mig. Igår var jag tillbaka på jobbet för ett snabbt möte, och var givetvis sugen på att avnjuta en kopp te i min saknade favoritmugg. Jag knappade in koden för att komma in i värdeskåpsrummet, öppnade mitt skåp, och slöt andaktsfullt högerhanden kring mugghandtaget. Det är kanske att överdriva att påstå att jag äntligen kände mig som en hel människa igen, men jag kände mig ... som jag föreställer mig att Gordon Ramsay känner sig när han plockar ut en biff Wellington ur ugnen, eller Luke Skywalker när han svingar sin ljussabel. Eller Rand al'Thor när han drar in så mycket av Saidin som han förmår, eller ... okej, släpp det och gå vidare. -- (Tack, inre rösten. Varsågod) -- Jag gick i varje fall glad i hågen med min mugg mot pausrummet, och det första jag såg när jag svängde runt hörnet och gick in genom dörren ... var ryggtavlan på en nedrans Selecta-kille som stod och reparerade kaffeautomaten. Ingen tillgång till kokhett vatten; inget te. Ett antiklimax värre än det i slutet av Monty Python and the Holy Grail, om jag får säga det själv. Ridån var ett faktum.

 

 

 

Referenser till Star Wars, Wheel of Time och Monty Python i samma inlägg förresten. Jag är onekligen på väg mot någon form av formtopp. Andra bloggar om: te, antiklimax, abstinens