Hej då, Super PLAY (en kärleksförklaring och minnesruna)
Detta är att betrakta som en diffus form av nekrolog
Först var du Nintendo-Magasinet. Och jag älskade dig. Och sedan växte du till Super Power, i takt med att jag själv växte upp. Och jag älskade dig ännu mer. Till slut blev du perfekta Super PLAY. Tidningen som vågade ta tv-spel på allvar. Och jag älskade dig gränslöst. Och nu, nu är du ingenting alls längre. Ett snabbt utklingande eko. Ett vittrande monument över en oskyldigare tid. Och i kölvattnet av vakuumet du lämnar efter dig, står jag kvar. Och älskar dig fortfarande.
Jag läste igenom ditt allra sista nummer på väg från Skellefteå hem till Landskrona igår. 135 mil av chockrosa melankoli och nostalgi. 116 sidor av tider som flytt, och glimtar mot en framtid som vi tyvärr aldrig kommer att få utforska tillsammans.
Det känns lite fånigt att erkänna att ett månatligt tryckalster haft en sådan betydelse för mig. Men du var så mycket mer än bara en samling sidor. Det går inte riktigt att sätta ord på ... Du var älskarinnan som aldrig hade huvudvärk. Oraklet som satt på alla svar. Vännen som aldrig svek.
Länge, länge så läste jag dig bara hemma hos olika kompisar. Från och med guldglänsande nummer 100 började jag prenumerera själv. Jag hade precis flyttat till min första egna lägenhet. En svinkall 1:a på 27 kvadratmeter vid Telefonplan, som det enligt min dåvarande flickvän dessutom spökade i. Jag minns när jag kom hem efter en slitsam arbetsdag och min första alldeles egna Super PLAY låg på hallgolvet. Obetalbart. Glömde äta middag den dagen; jag hade bara ögon för dig. Jag tog en ofrivillig paus från subskriberandet vintern 06/07 då studentekonomin inte tillät själsliga förlustelser såsom tidningsprenumerationer. Tänkte börja om för ett par månader sedan, men döm av min förvåning när PC Gamer damp ned i brevinkastet istället för dig.
Trodde Hjemmet Mortensen [ett tidskriftsförlag, anm.] drev med mig. Lite som att få besök av Robin, när man egentligen satt och väntade på Batman. Kastade mig på telefonen, och det var då jag fick reda på det. Du var döende. Hade inte långt kvar. Jag var tvungen att sätta mig ned. Rummet snurrade. Om jag inte ville fortsätta prenumerera på PC Gamer istället? Vilken cynisk fråga! Jag orkade inte ens förklara för telefonisten vad skillnaden mellan tv- och datorspel var, utan tackade vänligt nej. Klick. Trodde hon på fullaste allvar att jag var redo att gå vidare så snabbt, innan du ens hunnit kallna i graven?
Detta var i augusti. Nu, i slutet av oktober, har jag passerat det arla chocktillståndet. Rationella tankar har börjat mala i huvudet igen. Jag har börjat fungera som tv-spelare människa igen. Och jag har hittat en lämplig rebound-tidning. När jag kom fram efter hemresan igår, möttes jag av mitt första nummer av LEVEL, där på hallmattan under ett mindre berg av reklamblad. En bättre metafor över att livet trots allt går vidare får man leta efter. Tobias Bjarneby - en av de orädda, unga män som var med och startade Super PLAY när det begav sig, numera chefredaktör på LEVEL - skriver i ledaren, att "vi lämnade skalet och varumärket bakom oss, men själen - allt det tidningen [Super PLAY, anm.] stod för - tog vi med oss till det som skulle komma att bli LEVEL" (sid.9).
Det är en sanning med modifikation, i min mening. LEVEL är inte Super PLAY. LEVEL kommer heller aldrig att kunna bli Super PLAY. Super PLAY var ... något mer. Något som inte kan köpas för pengar. Något mer än personerna som gjorde den, mer än alla typsnitt och screenshots och infallsvinklar och betygsskalor och underfundigt formulerade recensioner och artiklar. Mer än bara en tidningsprodukt. Super PLAY levde. Det fanns något där, mellan textraderna och pappersmassan, något som andades gränstestande, upptäckarlust, nytänkande, jävlar anamma, vyvidgande, ihärdighet och kanske framför allt en bottenlös kärlek till ett underhållningsmedium och en kultur; en röd tråd som löpt parallellt med min egen livslinje sedan Nintendo-Magasinets glansdagar i lågstadiet.
Super PLAY inte bara bevakade och bejakade hela spelkulturen, den växte fram tillsammans med den och var en självklar del av dess nav. Missförstå mig inte nu, LEVEL är ett skickligt stycke speljournalistikhantverk av världsklass. Men den är ... inte Super PLAY, helt enkelt. Det är bara en tidning. Hej då, Super PLAY. Vila i frid nu. Eller välj CONTINUE.
Andra bloggar om: spel, tv-spel, datorspel, underhållning, kultur, super play, level, pc gamer, tidningar, nintendo, sony, microsoft, kärlek, död, skellefteå, landskrona, rosa, tobias bjarneby, journalistik, känslor. intressant?
Amen!