xrob

J:s granne på södra sidan av byn har ett stort, gult hus. Hon bor där själv, och köper alltid kokböcker av mig när jag säljer jultidningar. En iskall januarieftermiddag trodde vi att hon rövats bort av en jätte, för ingen hade sett henne på flera dagar, och på framsidan av huset påträffades spåren efter ett par till synes enorma fötter som trängt igenom skaren och lämnat några ensamma avtryck i snön. Nåja.

Detta gula hus står nu, denna soliga morgon i maj, i full brand. Vi kan alla se det ända från skolkullen. Vi var nog runt åtta år allihopa, för detta var inte många månader innan Super Mario Bros. 3 släpptes och vi unisont lärde oss älska Koopahariöknen över en helg. Efter skolan cyklar vi alla raskt dit, vinden kyler effektivt mitt huvud genom hålen i min frigolithjälm när vi susar fram i nyfiken odågekaravan mot förödelsen. Brandkåren har redan åkt vid det här laget, och kvar på tomten finns bara en kolsvart husgrund, en friggebod som klarat sig undan lågorna, samt ett eldskadat äppelträd. Av kvinnan, som tråkigt nog inte alls visade sig vara bortrövad av jättar något år tidigare, syns inga spår.

En vindil för med sig några kantsvedda sidor som ser ut att komma från en mängd olika böcker. En av alla dessa sotiga sidor landar precis framför fötterna på oss. På denna illa tilltygade pappersbit finns ett fotografi av en man med mustasch. Han är spritt språngande naken, och har stoppat in sin penis i en dammsugare. Åsynen av detta, av en vuxen som beter sig så pass märkligt, hade en minst sagt perplex inverkan på en åttaårings hjärna. Effekterna av de plötsliga sinnesrörelser som virvlade upp i mitt inre den där gången, är än till denna dag inte fullständigt kartlagda.

(Om min sambo hade varit hemma för stunden, hade hon här flikat in med ett "jaså, det är därför du aldrig vill dammsuga!" God bless her)

Boksidan arkiverades sedemera i gömstället under bron nere vid älven tillsammans med övriga pojkgängsskatter; o-ringar av varierande storlek; ett gammalt bilbatteri som någon slängt i skogen; kraniet från en grävling; det vanliga. Men dammsugarmannen ville inte dröja kvar där, utan försvann en blåsig natt vidare mot nya äventyr. Måhända i jakt på sin rättmätige ägare, jag vet inte.

(Om man ska spinna vidare på Sagan om Ringen-referensen här, så vore vi snorungar hober, kvinnan i gula huset Gollum, och dammsugarmannens fotografi Ringen. Men jag skiter nog i det. Livet är för kort. Och vem skulle i såna fall Sauron vara ... ?)

Allt detta hade inte ägnats en tanke, förrän jag såg den här reklamfilmen för Media Markt på tv för några dagar sedan. Das also war des Pudels Kern.



_{Andra bloggar om: dammsugare, barndomsminnen, media markt, robert gustafsson, eld, brand, fantasi, super mario, tv-spel, reklam}