Hanging on the telephone

Inväntar spänstigast lite bloggskrivarinspiration. Tills dess äter jag middag. Bakeoff-bullar och müsli och mellanmjölk och kanske lite jordnötssmör på det. Och ett par kokta ägg. Hela kostcirkeln trängs strax i min mage. Det är för övrigt bara fingrarna som är spänstiga, resten av kroppen är redigt mör efter arbetsveckan.

Över telefon, och vi kommer in mitt i samtalet, utan att egentligen veta vad det handlar om:

Hon: Jag förstår honom, sjukhusvatten smakar äckligt.
Jag: Det gör det väl ändå inte. I drink it all the time!
Hon: Men vattnet man dricker hos tandläkaren, det smakar inte som vanligt vatten.
Jag: Jodå, det är ju precis det det gör. Det är omgivningen som smakar konstigt, men den brukar jag i regel inte gå omkring och slicka på.
Hon: Eeeeh...
Jag: Nej. Vilken märklig sak att säga. Jag ber om ursäkt. Vattnet kanske visst smakar konstigt.

Vi lämnar samtalet mitt i också. Sammanhanget var ändå för osammanhängande för att förstås ordentligt.



Whoah, hang up and run to me,
Whoah oh oh oh run to me ...
(Avslutar med en Blondie-referens som dessutom knyter an till rubriken. Utmärkt.)

Andra bloggar om: ,
Kategorier:

Kommentera här: