Hur kommer det sig att ett par jeans aldrig blir riktigt bekväma, förrän precis innan de börjar falla i småbitar? Och kom nu inte och hävda att det går att få dem riktigt sköna innan dess genom att duscha med dem och sedan låta dem torka medan man har dem på sig (hejsan, blåskatarr). Eller genom att tumla dem med stenar (hejdå, torktumlare). Och påstå inte att det bara är dyra märkesjeans som är sköna; då har ni aldrig ägt ett par riktigt sköna jeans, jag lovar (god morgon, enfald). Jag hade ett par riktigt sköna jeans en gång. När man höll upp dem mot en lampa, så såg man rätt igenom dem. De hade lagats och lappats till vansinnets gräns. Till och med förstärkts i slitageutsatta sömmar med fisklina. Och de var perfekta. Tills de helt enkelt vittrade sönder till molekyler kring benen på mig en solig majdag. Nu saknar sörjer jag dem djupt.
Andra bloggar om: i-landsproblem, jeans
Kommentarer:
Kommentera här:
Jag har märkt att billiga jeans snabbare blir sköna än dyrare. Har köpt några på Gekås i Ullared som jag gillat mycket mer än de dyra Levi's jag testade en gång. Nackdelen är väl att billiga jeans har kortare livslängd...:-/