En (guld ... )fisk som heter vånda
Men så ångrar jag förvisso de flesta inlägg. Det hör liksom till.
Det kan alltid skrivas om, skrivas lite bättre. Men om det alltid skulle kunna förbättras, så skulle det aldrig produceras. Utan bara centrifugera omkring i bakhuvudet till ingen nytta. Till slut måste man lämna det ifrån sig och sucka lite. Våndas lite, logga ut och gå vidare. Perfektionistens lott i livet. Ibland vill jag bara ta mig själv i nackskinnet och tvinga alla röster gemensamt i detta mitt huvud sjunga We shall overcome, Birgit Friggebo-style. Men att få hela ens organism att dra åt samma håll, det hör liksom inte till. Att samarbeta med andra är ingenting jämfört med att lyckas samarbeta med sig själv. Jag ångrar redan det här inlägget. Mest den kassa ordvitsen i rubriken, och sättet på vilket den anspelar på en film som nästan alla har förträngt vid det här laget. John Cleese till trots.
Anfäktelse, kval och pina. God natt.
Phleum pratense vid roten av en Clivia miniata
Andra bloggar om: ångest, john cleese, birgit friggebo, perfektionism