Timmarna (minuterna)

Det är helt sjukt (antalet u:n i 'sjukt' är antagligen väldigt valfritt, beroende på dialekten som läsaren har i huvudet) hur många timmar ett dygn kan ha, om man bara låter bli att sova tillräckligt mycket. Idag har jag hunnit med så pass skilda saker som att röntga en scaphoideumfraktur, råka ta två kakor för mycket i fikarummet, äta en svindyr hamburgare på O'Learys, somna på tåget tre gånger, röntga en scaphoideumfraktur till, samt skratta åt Henrik Schyffert så mycket att jag fick ont i mina nyckelben (men jag siktar på att slippa röntga mig själv, det är lite för introvert till och med för min smak). Sömnbrist, kan man skylla ifrån sig gällande en sån sak? Kanske. Men jag gör inte det. En tröst är i alla fall att det alltid finns större idioter. Det är liksom det som är det fina med oss människor; man är verkligen aldrig dummast. Hur mycket man än går in för det. Och jag har verkligen försökt, det ska gudarna (och läsarna) veta.

Den enskilda stund på denna evighetslånga dag som fortskred allra långsammast var de 3,5 minuter som jag stod och väntade på att min lunch skulle bli varm i micron på praktikplatsen. Förvisso tätt följt av de sekunder som krävdes för att min hjärna skulle inse att detta, det faktum att Jesus (den där Nasaretexcentrikern som så många verkar vara så besatta av) verkar vara i behov av en wingman för att ragga, inte intresserade mig ett dugg. Som om tiden krökte sig en aning kring synapserna i min hjärna. Som om jag behövde forcera fram tankarna genom ett tjockt sirapsmembran. Tolkar det som ett ((akut)) utmattningstecken.

"God natt".




Andra bloggar om: , , , , , , ,

Fan vad jag är på parenteshumör nuförtiden förresten. Stora tänkare kommer att se tillbaka på den här tiden i mitt liv som ()-perioden; perioden som bara (kanske) ägde rum. Som Picassos blå period (periodo azul), fast (antagligen) lite muntrare.
Kategorier:

Kommentera här: