Ingen förstår mig... (att stå och skämta sig hes från sin barrikad är lönlöst om ingen begriper vad fan man säger)
Jag satt precis här framför datorn och lyssnade på diverse rockmusik med relativt låg volym. Inget ovanligt direkt. Plötsligt så stänger jag av den och sätter på Evighet med Carola på högsta volym istället. Det är ett i mitt tycke rätt uppenbart skämt. Jag menar, ingen lyssnar ju på Carola. Inte på riktigt. Religiösa fanatiker låtsas lyssna på henne, bara för att hon råkar vara alltigenom överfrälst själv. Det är lite status för såna människor att ha ett par Carolaskivor stående i bokhyllan, nånstans mellan Bibeln och Vägen till Jerusalem.
Det är lite som att alla rasister verkligen skulle gilla vit makt-musik. Vi vet att de fejkar. Musiken är ren jävla dynga liksom. Lite distade lågstadieriff och vikingar och fosterland, hej och hå. Ni inser förhoppningsvis(?) att det är jättekonstigt att sätta på en Carolalåt på högsta volym. I alla fall under detta agnostiska hårdrockstak. Komplett jävla verklighetsfrånvänt, rentutav. Och det är givetvis överraskningseffekten i tilltaget som jag vill åt.
Med ens så sprider sig en väldigt dålig stämning i rummet. Min sambo stannar upp i det hon gör, och ger mig en blick. En väldigt lång blick. En väldigt mörk blick. Jag låtsas som ingenting, men det håller inte särskilt länge. Hon ser att jag märker att hon stirrar på mig. Jag möter till slut hennes blick.
'Du hatar mig, eller hur?', frågar jag menande.
Hon svarar inte. Jag misstänker att det är ett dåligt tecken. Jag tänker att hon kanske inte riktigt förstått att jag skämtade. Så jag återupprepar proceduren; jag sätter på skitlåten en gång till. Säger åt henne att hon måste föreställa sig att en enorm vindmaskin står och blåser mig rätt i ansiktet. Föreställa sig att Carolas väsen uppfyller hela mitt taniga lekamen, föreställa sig att jag mottagit Herren Jesus Kristus som nu ska bevara mig till det eviga livet, och att jag därför gått och blivit en schlagerdiva. Jag ber om en liten jävla gnutta inlevelseförmåga, helt enkelt.
Blicken övergår nu från att vara mörk, till att vara sådär dumförklarande som bara en kvinnas blick kan vara ibland. Såhär i efterhand så tänker jag att jag kanske borde ha låtit bli. Men jag kan ändå inte för mitt liv låta bli att undra hur hon skulle reagera om jag upprepade proceduren en tredje gång nu...
Andra bloggar om: humor, sarkasm, självdistans, skämt, sambo, misslyckande, musik, carola, bibeln, religion, rasism, vit makt. Jo, och angående rubriken så gillar jag parenteser för tillfället. Det är allt.
Har människan (Katrin) några andra meriter än en enfaldig blogg och ett havererat förhållande med rikstönten Alex Schulman?
Hur tänker TV-kanalen?