Dröm #12 - Dödshjälp
Dödshjälp, frågar jag, jag känner mig ju helt okej? Jo jo, nu känner jag mig säkert helt okej, försäkrar läkaren, men innan slutet så kommer jag att plågas rätt ordentligt, som en mask på en metkrok, det är bombsäkert. Ja, då tar jag gärna en sån där dödshjälp då, svarar jag.
Uppenbarligen finns ett nytt läkemedel, Ättestupizin, som har som konsekvens att man dör exakt 30 sekunder efter det att man fått det injicerat intravenöst. 10 ml räcker utmärkt. Skulle fälla en noshörning som ett korthus, javisst, insisterar läkaren. Finns även som stolpiller. Vi håller oss till mina vener idag, svarar jag.
Jag får själv välja hur jag önskar gå hädan. Jag för dö precis hur jag vill. Vilket jag för stunden känner är rätt schysst ändå. Och det är väl lika bra att passa på nu på en gång då, medan man är tillräckligt frisk för att orka dö hur som helst. Vi beger oss genast mot närmsta slalombacke.
Väl där så sätter vi igång med att bygga ett enormt hopp. Det blir åtminstone 15 meter högt, beläget i botten av en lång störtloppsbacke. Jag spänner på mig en svart/neongrön-randig snowboard och åker upp i liften. På toppen väntar läkaren, han ser mäkta belåten ut. Nästan stolt över mig. Eller över hoppet vi byggt ihop, det är svårt att avgöra.
Han injicerar 10 ml Ättestupizin genom en perifer venkateter (1,1 mm) som jag har i vänster armveck, önskar mig lycka till i ett eventuellt efterliv, och sen bär det av. Jag kommer upp i en ruskig fart, och hoppet blir perfekt. Tjohooo, det här är livet, skriker jag.
När jag slutligen landar, rakt in i en bastant gran med snötyngda grenar 185 meter bort, så är jag redan död, och säckar ihop i en lealös liten hög. Jag dog mitt i luften. Och när jag vaknade strax efteråt så minns jag att jag kände att det var ett helt okej sätt att avsluta sitt liv på.
Andra bloggar om: dröm, mardröm, drömtydning, cancer, död, dödshjälp, läkare, snö, slalom, snowboard, läkemedel
hahaha, fy fan va rätt :) Puss