7 sanningar

Jag har blivit utmanad av Kajsa!

Så här ser reglerna ut:
    1. Länka till den som utmanat dig
    2. Berätta 7 sanningar om dig själv
    3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg
    4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat

  1. Jag har sovit på alla jobb som jag någonsin haft (i kronologisk ordning: vårdbiträde, kyrkogårdsvaktmästare, grov- och diversearbetare, skyddsvakt, tunneltågförare och vårdare).
  2. Jag kan inte skilja Baldwinbröderna åt.
  3. Det pågår en ständig konflikt i mitt huvud mellan det faktum att jag anser mig vara bättre än de flesta, och det janteideal som man i det här landet undermedvetet får inpräntat i huvudet från dag ett, och sen förväntas efterleva.
  4. Jag gillar att försätta människor i situationer där de inte riktigt vet hur de ska bete sig, bara för att se vad de tar sig till. Att utföra små sociala expriment, skulle man väl kunna kalla det.
  5. Jag har lättare för att komma överens med tjejer än med killar. Don't ask me why. Kanske för att jag alltid motarbetar hela det där rangordningssystemet som alltid uppstår när man umgås med andra killar i grupp.
  6. Jag är inte så förtjust i utövandet av verbal kommunikation. Dels för att jag inte gillar det hopkok av dialekter som nuförtiden trängs i min strupe, dels för att jag av någon outgrundlig anledning inte formulerar mig lika väl i tal som i skrift, och dels för att jag är rätt blyg av mig.
  7. Jag är sjukt punktlig av mig. Det är en arbetsskada från den tiden då man hade arbetstider som t.ex. 04:21-12:33, med lunch på 37 minuter och två raster på 12 och 17 minuter (jävla tunnelbana...). Jag vet oftast vad klockan är med bara nån minuts felmarginal. Men jag har blivit sämre på det på senare tid, och det är väldigt skönt. Snart kan jag kanske leva ett normalt liv igen.
  8. Jag fördummar hela tiden människor jag pratar med, genom att ständigt använda lättare synonymer än vad jag egentligen vill och kan, och genom att undvika komplicerade ämnen. För att så behandlades man av vuxna när man var barn. Eller kanske är det så att jag fördummar mig själv, för att slippa konversationer som bara skulle tråka ut mig? Eller så vill jag inte att folk ska känna sig dumma genom att prata om saker som dom inte vet något om? Jag vet inte varför jag gör så, men jag önskar att jag kunde sluta.
  9. Jag saknar Norrland, varje dag.
Men va fan? Är helt säker på att det bara var 7 punkter i mitt huvud nyss. Hur i helvete lyckades det bli 9? Ja ja, nu är jag så fäst vid dom allihop, så de får vackert stå kvar. Fast jag vet inte om jag känner för att utmana 7 nya personer. De som känner sig manade vet säkert vilka de är ändå ;-) Over and out.



Andra bloggar om: ,
Kategorier:

Kommentarer:

1 Kajsa:

Jag hade också problem med att klämma in allting på 7 punkter men du fuskade ju din räka. Och du ska kalla dej norrlänning, vi fuskar ju aldrig...

2 Robert:

Hehe, nej Skåne har dåligt inflytande på mig, helt klart

3 Magistern:

Angående punkt 7 undrar jag bara över det egentliga syftet med att använda andra synonymer än de enkla, är det för att visa kvasiintellektualism eller för att hävda sig inför andra akademiker?

4 Magistern:

Punkt 8 menade jag, inte punkt 7.

5 Robert:

Det tror jag inte. Jag hade en lärare i mellanstadiet som gav mig fel varenda gång jag skrev för repetitivt, och efter ett tag så föll det sig helt enkelt naturligt att variera sig så mycket som möjligt. Och ju äldre man blev, desto längre och fler blev synonymerna. Jag tycker nog bara att det är regelrätt och anständigt språkbruk att variera sig. Kvasiintellektualism får lägre stående varelser syssla med bäst de behagar.

Och "andra akademiker" förutsätter ju att jag själv är en, vilket jag inte är (fuck, såg just att wikipedia definierar akademiker som en "person som studerar, eller är utbildad vid högskola eller universitet". Då har man lärt sig nåt nytt idag också...) :-)

6 Magistern:

Men du talade aldrig som en vandrande synonymordlista när vi jobbade ihop, det är något du har börjat med sen du kom till Lund - därav frågan. :)

Jag anser att det är en sak att kunna komplicerade ord och förstå högtravande texter och samtal och en annan sak att faktiskt använda sig av ett onödigt högtravande språk, det blir nästan lite löjeväckande och kultursnobbigt. Jag brukar alltid bli lika trött när jag läser två avhandlingar som tar upp samma ämne där en avhandling inte får fram sitt budskap på ett pedagogiskt sätt där författaren lagt ner större energi på att krångla till det och påskina ett stort intellekt, jämfört med avhandling nummer två där författaren får fram hela sitt budskap till fullo och når en vidare läsekrets genom att ha lagt ned större energi på det pedagogiska i texten. Men det är kanske så att jag är ovanligt icke-akademisk, eller icke-kvasiintellektuell. :P

7 Robert:

Sättet jag talar på och sättet jag skriver på har alltid varit väl åtskilda. Skulle jag skriva som vi pratade på den tiden, med ett minimum på tre-fyra svordomar per mening, så skulle mina inlägg bli nästan onödigt långa tycker jag :-)

Självklart bör man vara medveten om var gränsen går för när det börjar bli onödigt eller rentav löjligt högtravande. Man får anpassa sig efter situationen, och här, där i snitt knappt var 200:e besökare väljer att kommentera inläggen, så att det i princip är på gränsen till envägskommunikation, så får jag själv välja vilken nivå jag lägger språket på :-) Pratar jag med busschauffören så förenklar jag, och idag när jag pratade med ett par AT-läkare så flög det krångliga latinska termer till höger och vänster. Och det är, som du säger, lättare att svamla på och förlora sig bland alla ord, än att faktiskt få något konkret sagt i slutändan. (Något som detta svar f.ö. påvisar alldeles utmärkt). Pedagogik faller sig väl helt enkelt inte naturligt för alla. Tyvärr saknar de personer som saknar den där läggningen för det pedagogiska, ofta den självinsikten.

8 Magistern:

Vadå? Vad menar du nu? Menar du att vi svamlade alldeles för mycket? :-D

Faktum är att jag brukar roa mig med att verka riktigt, riktigt korkad när jag kör taxi när jag märker att det är en s.k. "hög" akademiker som hoppar in i bilen. Jag låter han/hon (fast det är oftast män) hållas, komma fram till en argumentation om något för att sedan fullständigt punktera densamme med motargument som inte ingick i planen.

Det är alltid lika roligt att se att människor som är vana vid att bygga upp sina argument likt ett schackspel när de talar med kollegor snarare lägger upp sina argument som 3-åringar när de tror sig tala med en riktigt korkad taxichaufför. När de väl inser sitt misstag är det alldeles försent. Även kallat sokratisk ironi. :P

9 Robert:

Neej, det skulle väl aldrig falla oss in? ;-)

Och det förvånar mig inte för fem öre att just du av alla människor fördriver tiden med sånt :-) En underbar taktik, som jag kanske borde testa själv framöver, om bara någon skulle få för sig att säga emot mig nån gång. Det är inte så mycket argumenterande inom vården. Förutom läkare emellan då.

10 Magistern:

Kanske läkare i Lund är ovanligt debattsugna. I Uppsala gillar läkarstudenter att stryka lärare medhårs för att inte göra dessa lärda människor upprörda. Det skulle ju kunna leda till att man inte får sitt VG.. err.. just det.. man kan ju bara få G.. så dumt av mig..

11 Robert:

Måste vara ett rätt tråkigt klimat, kan jag tänka mig.

12 Magistern:

Ja taskiga somrar är det, och någon ordentlig vinter får vi inte heller.. fast det var ganska kallt förra vintern.. ett tag.. ;)

13 Robert:

Wow. Skulle verkligen ha tänkt på vem jag pratade med, och undvikit att göra ett så pass uppenbart upplägg.

:-)

Kommentera här: