Bloggvakuum

Jag har under de senaste två veckorna fortsatt djupare in i det mentala vakuum där jag omöjligt kan ta vare sig mig själv, eller andra människor som tar sig själva på för stort allvar, på allvar. Jag känner att jag inte ens kan erkänna en del av mina egna åsikter, om det finns en möjlighet att de skulle kunna tas på (för stort) allvar.

Jag har systematiskt börjat undvika de otaliga bloggar som konstant kväljer ur sig politiska, seriösa, långa inlägg på löpande band - Allt känns så otroligt fånigt och banalt. Tillkrystat och föråldrat. Det känns bara som att själva grejen med att ständigt hävda sin jävla karbonkopia till åsikt om exakt allting helt saknar egenvärde.

Att känna till en annan människas åsikt om nånting - Vad fan är poängen med det egentligen? Kommer det att förändra min åsikt? Knappast. Och där faller ju nästan hela grejen; alla sitter där på var sin blogg med sin åsikt - Och sen då? Ingenting. Inte ett piss. Utvecklingen har tagit sommarlov, förutsatt att den nånsin funnits där.

Varför yttrar folk vad dom tycker hela tiden? För att få bekräftat att det finns andra människor som tycker likadant? Varför existerar ett sånt behov? Korkat är ju bara förnamnet.. Eller för att dom känner att dom behöver bevisa nånting - Skrivande med osäkerhet och behov av bekräftelse som drivkraft? "Måste.. yttra.. åsikt.. måste.. få.. klapp.. på.. huvudet...."

Jag skriver för att jag känner att jag måste. Jag kan inte inte skriva. Jag har alltid skrivit. Och jag tror faktiskt inte att så är fallet för alla. Varför skriver just du blogg egentligen? Hjälp mig reda ut den här skiten.

Men visst, ett inlägg utan åsikt vore väl rätt överflödigt. Så, här är en aktuell åsikt som delas med så många andra: Regeringen är extra puckad idag. Att antalet sjukskrivningar ökar beror på att allt färre tvingas göra allt mer. Detta blir man till slut sjuk av. Kroppen fungerar på det sättet, oavsett om man väljer att ta hänsyn till det eller inte. Sen spelar det ingen större roll om vi har en karensdag eller 50. Avlasta befintlig personal istället så kommer sjukskrivningarna att sjunka.

Så där. Kopia var ordet. Suck..
Kategorier:

Kommentarer:

1 Lollias:

Nu gör du mig orolig. Vad händer?
Alla dessa bloggandes åsikter spelar HUR STOR ROLL SOM HELST! Oavsett om det som reageras på är sant eller inte; det är ju fantastiskt att det ger en reaktion!
"Det känns bara som att själva grejen med att ständigt hävda sin jävla karbonkopia till åsikt om exakt allting helt saknar egenvärde."
Jag tycker inte det. Om femtio personer tycker att Sveriges flagga är en rasistisk symbol är det väl helt suvve att du inte behöver känna dig ensam, att någon fler, kanske t o m fem hundra pers, talar om att så inte är fallet. Om din omgivning består i små människor med små värderingar och små tankar är det helt otroligt befriande att se att det finns andra människor som faktiskt har en något större sfär.
"Att känna till en annan människas åsikt om nånting - Vad fan är poängen med det egentligen?"
Två poänger som jag ser det; att inte känna sig ensam och att utmana det någon annan tycker.
"Kommer det att förändra min åsikt? Knappast. Och där faller ju nästan hela grejen; alla sitter där på var sin blogg med sin åsikt - Och sen då? Ingenting. Inte ett piss. Utvecklingen har tagit sommarlov, förutsatt att den nånsin funnits där."
Eeeeeh... Det där känns lite konstigt, inte vad jag väntat mig från dig. Om du verkligen är så liten att du inte kan ta till dig av vad någon annan anser tycker jag synd om din sambo. Självklart kommer inte alla som läser dig blogg att tycka som du efter att ha läst din blogg, men jag garanterar att det finns någon eller t o m några som faktiskt kan åtminstone fundera på att det kanske finns två eller fler sidor av vad-det-då-än-är, och jag vet att jag, som bor i liten pluttby, uppskattar din blogg just för att den klappar mig på huvudet. "Fler som tycker som jag". Typ.
"Varför yttrar folk vad dom tycker hela tiden? För att få bekräftat att det finns andra människor som tycker likadant? Varför existerar ett sånt behov? Korkat är ju bara förnamnet.. Eller för att dom känner att dom behöver bevisa nånting - Skrivande med osäkerhet och behov av bekräftelse som drivkraft? "Måste.. yttra.. åsikt.. måste.. få.. klapp.. på.. huvudet....""
Jo. Korkat. Men nu fungerar vi mskor så, och då vore det väl skit om vi inte gav utlopp för vårat tyckande, om vi låtsades som att vi INTE behövde klappas. Ska dina/ditt barn få växa upp likt F B Skinners barn i en glaslåda, så att de "befrias" från behovet att få mänsklig fysisk kontakt? (Sagt med ironi, för det tror jag inte. Vill bara vara överdrivet sarkastisk (eller nåt sånt) för att försöka skriva nåt dräpande.)
"Jag skriver för att jag känner att jag måste. Jag kan inte inte skriva. Jag har alltid skrivit. Och jag tror faktiskt inte att så är fallet för alla."
Hurra för dig! Hurra för att du har det behovet! Tursamt nog har vi olika behov och olika sätt att yttra oss på. Vissa målar tavlor, andra skriver blogg. Vissa demonstrerar på stan, andra slåss eller kramas. Vi har olika sätt att uttrycka det vi tycker, och förhoppningsvis är vi fler som använder ord än våld.
"Varför skriver just du blogg egentligen? Hjälp mig reda ut den här skiten."
Jag citerar mig själv:
"a) för att skriva av mig, att få på "papper" det som snurrar i huvvet
b) för att få distans till tankarna
c) för att någon, någonstans, kanske tycker som jag eller ungefär likadant, och finner en smula tröst i att någon annan ser det på samma sätt (lite Narcissiskt, kanske?)
Jag skulle gärna skriva dit d) med en önskan att kunna påverka någon att ändra uppfattning, men det (lägga till d-et, alltså) kan jag inte eftersom jag inte skriver för att påverka."
Jag kan lägga till att jag finner nöje i att på detta "offentliga" sätt vara ironiskt elak mot mskor som jag ser ner på, t ex rasister och könsfördomshållare.
Intressant tycker jag är varför vi läser andras bloggar. Jag har hittat en bunt bloggare som inte bara ger mig klappar på axeln, utan som utmanar mitt tänk och som får mig att skratta.
Och det gör stor skillnad innan dagen är över.
(Fy faaaabian vad du fick mig att skriva långt! Hu!)

2 Robert:

Oj, det är minsann inte ofta som man får kommentarer längre än själva inlägget :-)
Jag vet faktiskt inte vad som händer.. För ett par-tre veckor sedan så läste jag igenom ett gäng bloggar på bloggportalen, som alla uttryckte exakt samma åsikt fast med lite olika ord, och sen dess så.. jag vet inte, jag antar att jag nått en punkt där jag behöver fundera på vad det hela egentligen går ut på.
Alltför många bloggar verkar skrivas av folk som bara vill verka duktiga, eller så vill dom få många läsare och skriver bara om det som alla andra skriver om just den dagen, och inte om det som dom verkligen tycker är intressant att skriva om. Och så slog det mig att jag inte vet vad min blogg har för syfte egentligen, och allt kändes plötsligt bara meningslöst.
En blogg som skrivs enbart för att skrivas, är det vad jag vill ha?, är väl ungefär vad jag funderar över. Med stycket "Och där faller ju nästan hela grejen; alla sitter där på var sin blogg med sin åsikt - Och sen då?", så menade jag mest att "folk" (citationstecken för att det är en onödig generalisering) verkar skriva ett inlägg, och sitter sen och väntar på kommentarerna, bara för att såga alla som tycker annorlunda vid fotknölarna och inte ta till sig något alls.
Och då ser jag inte hur deras bloggar uppfyller någon funktion, annat än att de människor som skriver dom ska få bekräftelse att dom tycker "rätt", nåt som faktiskt känns lite främmande för min egen del. Fast egentligen är det ju inte något fel med det alls, det är bara det att jag själv förmodligen aldrig skulle skriva av den anledningen.
Självklart tar jag till mig av andras åsikter, det är mer när så många verkar kopiera (var)andras åsikter istället för att tänka själva som jag blir lite uppgiven och less. Visst, det kan ju faktiskt vara så att "alla" (generalisering igen) verkligen tycker samma sak om "allting" (och igen (generaliseringar är ett tecken på att man lyssnar till sina känslor/impulser istället för till sitt logiska resonerande, har jag för mig att jag har läst, knappast ett sunt tecken, i alla fall inte när det gäller just att försöka resonera om något)) :-)
Du har rätt i det där om att "självklart kommer inte alla som läser dig blogg att tycka som du efter att ha läst din blogg, men jag garanterar att det finns någon eller t o m några som faktiskt kan åtminstone fundera på att det kanske finns två eller fler sidor av vad-det-då-än-är". Jag har fått ett fåtal kommentarer som sagt att det jag skrivit har förändrat deras sätt att se på något, och de har glatt mig, och fått det att kännas meningsfullt.
Men då måste jag fundera på om det är det jag vill: Opinionsbilda? Och för vad? Ska jag grunda ett nytt parti? (Hmm, ingen dum idé faktiskt). Vad jag behöver är ett tydligare syfte. Just nu spretar min blogg åt alla möjliga håll och kanter. Jag är jungfru; jag gillar att ha det organiserat och målinriktat.
Kanske vore det där "ironiskt elak" nåt att satsa på, jag har en viss fallenhet för det ironiska.
Tack för din kommentar, du säger mycket som får mig att tänka efter. Förhoppningsvis kommer jag ur den här svackan snart, just nu känner jag mig bara frustrerad över att alla dom här irriterande tankarna hindrar mig från att skriva fritt. Att påstå att jag är ur form vore knappast en överdrift.
Jag borde givetvis ignorera alla de bloggar som inte tillför något och fokusera på min egen blogg istället (och på de bloggar som jag gillar, givetvis). Jag kommer nog att komma dit, behöver bara ta mig igenom den här dominoeffekten av tankar i huvudet först.

Kommentera här: