Villa, Volvo men inte vovve.
Enligt artikeln så bor Medelsvensson i villa i tätort, kör silvergrå Volvo och arbetar inom antingen industrin eller vården. En familj (en man, en kvinna + 1,8 barn) sätter i sig 1,2 kilo godis och 1 kilo bullar/kakor per vecka. Ändå är det bara mannen som är överviktig.
Uppgifterna är hämtade från Statistiska Centralbyrån, som äntligen klarlagt exakt vad det är som miljontals svenskar strävar efter att inte bli men ändå slutar som. Intressant faktaspäckad pdf-fil här.
Jag fick inte ett enda rätt i testet, och placerades därmed i sista kategorin, med följande utlåtande: "Du har långt kvar tills du är en genomsnittssvensk. Men du kanske inte vill bli en. Villa, äktenskap och 1,8 barn är inget som lockar dig. Åtminstone inte om man ska tro på ditt testresultat."
Detta faktum, att jag uppenbarligen (enligt ett test på 10 frågor) befinner mig långt ifrån den genomsnittlige invånaren i detta land, gjorde att jag kände mig... oroväckande tillfreds. Som om jag på något sätt skulle skämmas över att vara svensk.
Varför det?
Det är (mig veterligen) ett erkänt faktum att svensken ogärna förknippas med resten av sitt land. Jag känner så. Du känner förmodligen så också emellanåt. Vi vet bara inte varför. Fransmännen är inte såna. Italienarna är inte såna. Islänningarna är inte såna. Inte ens norrmännen är såna. Bara vi.
Är det för att vi är så förbannat mesiga? Neutralitet hit och lämna ut terrormisstänka egyptier dit? Säga tack till precis allting hit och lagstifta/förbjuda bort otrygghetskänslan dit? Vi är bra på att gnälla, men när det väl kommer till kritan så är det det enda vi verkligen kan (ja, jag är fullt medveten om att jag just gnäller om att vi gnäller, jag fattar ironin själv, tack). Vi har inte ens några vettiga, riktigt kraftiga svordomar att svänga oss med.
Nej, det är tur att vi är bäst i världen på hockey, så att jag slipper emigrera.