Ännu märkligare dröm
Drömde den där John Cleese-drömmen inatt igen. Då jag åker tåg i norra Italien utan biljett. Sitter i en egen kupé, och in kommer konduktören. Han ser ut som John Cleese och Robert Bronetts kärleksbarn skulle sett ut.
Jag dödar honom. Sen har jag ett helvete att göra av med kroppen. Fönstret är för litet för att kasta ut honom genom. Och jag kan ju inte lämna kupén med honom.. Eller kan jag? Det får jag aldrig reda på, för scenen utspelas igen och igen.
Jag dödar honom, jag dödar honom, jag dödar honom.
Sen är jag plötsligt i Landskrona. Jag är på väg hem från bowlinghallen. Jag har nya hörlurar, dom är rosa och fluffiga och svindyra. Plötsligt, något slår mig över låret med ett slagträ. Jag skriker till, vänder mig om, och där står nio killar i 12-årsåldern och kräver att jag ska ge dom mina pengar.
Jag säger att jag är student, och att jag därmed inga pengar har i min ägo.
Då säger dom att jag ska ge dom mitt hår istället. Då går jag, för jag är plötsligt 15 meter hemifrån. Jag lyckas stänga porten så att dom inte kommer in, men sen kommer min granne, tjejen som bor på samma våningsplan som alltid hälsar glatt i trappuppgången.
Hon öppnar givetvis åt dom, och dom hinner springa in och se vilken lägenhet som jag bor i innan jag smäller igen dörren.
Dom ställer sig utanför, kastar in smällare genom brevinkastet, slår på dörren med slagträn, skriker och har sig. Min sambo frågar vad som pågår. Jag förklarar att killarna utanför vill råna mig på mitt hår. Hon blir fly förbannad, springer ut i hallen, låser upp dörren, springer ut, vevar vilt omkring sig och skriker som besatt.
Killarna blir livrädda och springer sin väg.
Dom kommer tillbaka två timmar senare, då dom bestämt sig för att det sårade deras manlighet litegrann att bli ivägaskrämda av en tjej på det där viset (hur mycket manlighet en 12-årig pojke nu besitter).
Jag ringer denna gång till polisen istället.
Dom har en bil i närheten, så dom kommer direkt. Killarna hör sirenerna, kissar unisont på sig och springer iväg. Jag springer efter dom, och när jag kommer ut så står det hundratals med människor där ute och applåderar och jublar åt mig.
Fram kommer Lennart Svahn med en mikrofon, men han hinner inte ända fram, för alla applåder och människor förvandlas till smattrande regn istället, smälter ner i asfalten och rinner iväg.
Och jag är plötsligt alldeles ensam i den iskalla regnet. Det är kolsvart, allt jag känner är regnet. Det sticker mig över hela kroppen som tusentals små nålar. Det smattrande ljudet dränker allt. Jag kan inte hitta hem, jag ser ingenting. Jag hinner tänka att jag har blivit blind, sen vaknar jag.
Du kanske ska sluta äta svamp på kvällarna/