Så många känslor
Kan till att börja med knappt fatta att det gått hela tio år sedan vi fick lyfta Le Mat senast. Men vi åt oss in i slutspelet på något vis. Jobbade ner dom. Skrev redan i slutet av mars att jag fick ovanligt bra vibbar av årets trupp. Vi hade lärt oss något av att förlora mot fucking jävla Växjö igen, och igen, och igen.
Det var inte bara att leka sig genom slutspelet som 2013 och -14. Det var betydligt tightare mot Linköping än vad 4-0 i matcher visar. Och Frölunda spelade så samlat, klokt och rejält. De var nog det bästa laget vi stötte på längs vägen i år. För Rögle spelade förvisso smart utifrån sina (inköpta) förutsättningar, men ville lite för mycket. De gick ut stenhårt i första matchen och pressade oss redan från egna förlängda mållinjen. Det höll inte riktigt hela första perioden ens, men sedan inledde de även period två på samma sätt för att sedan även där börja falla tillbaka då de inte fick utdelning för slitet. De gapade lite för stort i förhållande till den egna förmågan, och i förhållande till motståndet.
Skrev innan matchserien drog igång att vinner vi bara första matchen så blir det 4-1 i slutändan, för då spricker medvindsbubblan för Rögles del. Och neutraliserar man bara deras offensiv med ett disciplinerat, snabbfotat försvar som vet hur man vårdar pucken på små ytor utan att tappa kylan, så har man dem i en liten ask. Och visst, det var jämna matcher - match fyra gick till och med till förlängning - men den övergripande känslan var ändå att klyftan mellan lagen ökade match för match. Och i match fem så var det inte längre någon diskussion. Rögle var tvåa på de flesta puckarna, och började visa frustration och dålig disciplin när de kände att de aldrig riktigt blev insläppta i matchen ens. Tog korkade utvisningar och betedde sig inte som vinnare gör.
Snabb, underhållande hockey med två lag som vill vårda pucken. Kanske lite väl tålmodigt och målsnålt, men det var så vägen till vinst behövde se ut den här gången. Men den största vinsten var nog ändå att vi kunde vinna med en så pass stor andel egna produkter i laguppställningen. Nu var kanske bröderna Johnson och Linus Söderström tungan på vågen i år, men det var en kusmarkare som gled omkring med C:et på bröstet i sista matchen, två backar fostrade i kommunen som utgjorde hela slutspelets bästa backpar, en egen produkt som vann poängligan i grundserien, en nybliven J20-mästare från egna led som kunde gå rakt in i A-laget när det var många skador utan att skämma ut sig det minsta.
Det gör att guldet verkligen känns som vårt guld, för det här är verkligen bygdens lag. Och det är väl mycket därför som mitt hjärta svämmar över av stolthet om och om igen idag. Tittar jag på Rögles trupp hittar jag en ensam spelare i backlinjen med Rögle BK som moderklubb, och hela tio utländska spelare? Och visst, några enstaka spelare utöver det från grannkommunerna också. Kan utan problem tänka mig något sådant om en skräpklubb utan anor som t. ex. Linköping eller Växjö, men Rögle? De tog sig oväntat långt i år, men behöver ju en stabilare grund om det ska bli en vana.
Skägget då? Jag har haft skägg sedan 2015. Den där gången som vi skulle ta vårt tredje raka guld, men snöpligt förlorade mot Växjö i finalen. Det slutspelet har liksom inte riktigt varit över för mig. Därför har mitt slutspelsskägg fått leva kvar. Jag sa redan då att jag kommer att ha skägg nu, tills nästa gång vi vinner. Så varje gång jag har kollat mig i spegeln i nio jävla år nu, så har jag tänkt på den där tystnaden i arenan efter att Växjö vann med uddamålet i den där första finalmatchen. Rhett Rakhshanis två fullträffar i första perioden satte tonen för resten av matchserien och sen var det kört. Den gången var det vi som gapade för stort. Låst oss vid en spelidé som Växjö analyserat sönder redan i början av säsongen.
Men nu? Nu behöver jag det inte längre. Silverspöket är dött. Gulddrömmarna har förvandlats till nya guldminnen. Borde kanske tacka Rögle som slog ut Växjö åt oss i år, annars vette sjutton om vi stått här som vinnare nu. Jag tillägnar därför de här raktagen till er. Ett annat år är det er tur.
