Stockholm
Det här brukade ju vara hemma. Och nu har jag liksom ingen som helst koppling kvar hit. Har nog ingen kontakt kvar just alls till just nån som jag umgicks med på den tiden. En väldigt märklig känsla, att gå omkring och känna igen sig överallt, hitta överallt, men ändå vara en främling här.
Mycket har förstås förändrats också. Bästa sushistället på Wallingatan? Borta. Bästa indiska restaurangen vid Skanstull? Inga spår. Bästa pizzerian vid Odenplan? Nope. Bästa puben borta på Tegnérgatan? Knappast. Bästa kaféet vid S:t Eriksplan? Såg ut att vara en nedlagt italiensk restaurang numera. Science Fiction-bokhandeln låg åtminstone kvar, tack och lov. Men de hade byggt om. Jag försökte verkligen vara skeptisk men gillade det tyvärr. Och det låg ett konditori i början av Swedenborgsgatan som jag brukade gilla att gå till en gång i tiden. Där inne såg det ut som att tiden nästan stått still.
Men samtidigt så har jag verkligen inte saknat livet här, även om man bombarderas av minnen i nästan varje gathörn. Scener ur ett annat men ändå ett och samma liv. Känslan av vemod kan ju faktiskt lika gärna vara en nostalgisk längtan tillbaka till en enklare tillvaro. Innan hus, barn, bil och krämpor. Man hade ju inte ens ett sketet litet studielån på den tiden. Vad gjorde man ens av all tid? Tog den för given, antagligen.
Nu har jag en timme kvar att fördriva innan jag kan checka in på hotellet och vila en stund innan konserten ikväll. Gick precis förbi en port på Folkungagatan där jag bodde inneboende hos en väldigt udda kvinna i några månader. Bara det är en historia i sig. Huset utsågs förresten till Stockholms fulaste en gång.
Borde nog äta något också. Och jag har väl inget annat val än att upptäcka nåt nytt ställe, verkar det som.