22 veckor av ett liv

22 veckor utan avbrott i träningen nu. Ungefär 105 pass. Särskilt träningen på stakmaskin känner jag har gjort skillnad. Det är inte alltid roligt och definitivt inte bekvämt att ligga och pressa kring 95-100% av maxpuls flera minuter i stöten under intervallpassen, men det går ju faktiskt, och man studsar tillbaka oväntat snabbt igen efteråt bara man vänjer kroppen vid det. 

Har börjat om att springa lite smått sedan sex veckor tillbaka också. Bara på löpband än så länge, men det känns då bra så här långt. Började med 30 sek små lugna löpsegment, och är nu uppe i att springa 10 min i taget i omgångar. Tanken är att jag ska springa 5 km i sträck om två veckor. Skyndar med andra ord långsamt på den fronten. 

Det är en sån märklig diskrepans mellan konditionsnivå och belastningsvana bara. Har kondition för att kunna hålla igång i rätt många timmar i sträck i makligt tempo, men benen tycker att det räcker redan efter 3-4 km än så länge, så jag stannar innan hjärta och lungor ens hunnit börja bli en del av ekvationen. 

Styrketräningen går också framåt. Skalat bort lite övningar nu när snön börjat närma sig, och lagt om fokus från volymökning till att öka maxstyrkan inför vintern. Så, färre övningar och repetitioner och tyngre vikter. Men jag skyndar långsamt där också. Skulle kunna lyfta tyngre, men känner att jag tappar tekniken när det blir för tungt, vilket gör att jag landat i att jag inte är redo för de vikterna ännu bara för att jag kan lyfta dem.

Visst, en mindre deviation från en perfekt teknik är väl rimligt mot slutet av ett tungt set, så länge man känner att det fortfarande är rätt muskler som går in och gör jobbet, så det finns en gråzon att röra sig i här ändå. Att stressa sig fram till en eventuell skada vore dock att tappa fokus på grundsyftet med träningen fullständigt. 

Och det är väl ärligt talat allt jag sysslar med sen sist. Tränat och jobbat. Läst böcker. Druckit te. Varit pappa. Och tränat ännu mer. 

Drömmer om snö om nätterna. Snart. 

Kommentera här: