Nattpass sju av sju inlett. Veckodagar slutade ha betydelse för ungefär fyra nätter sen. Jag bedömer hur stor del av veckan som förflutit utifrån mängden frukt som är kvar i fruktskålen i fikarummet istället. Det var nyss mors dag, men inte tillräckligt mycket nyss för att det ska vara söndag igen redan. Jag slutade med namnskylt i förrgår, för vad betyder ens ett namn längre? Alla är ändå bara del av samma anonyma soppa av kosmiskt restavfall som på något vis utvecklat medvetande? Alla dagar är samma kavalkad av samma ansikten i samma ordning igen och igen. Hålet där jag för 11 dagar sen hade en visdomstand bultar ilsket. Moonage Daydream slumpas fram på Spotify, och jag och min temugg transcenderar oss fram genom småtimmarna. Kanske en höftfraktur, kanske en hjärnblödning; jag finns här för alla som behöver mig fram till kvart över sju. Det rimmar inte.